Linda Skugge: "Tankar mot nattångesten"

"När du ligger där med ångest ska du veta att vad som än händer så finns det alltid människor som kommer att hjälpa dig, både sådana du känner och fullständiga främlingar."

Ett av mina favoritprogram i radion är Tankar för dagen där smarta personer säger ett par tänkvärda ord som man kan ta med sig under dagen. Jag önskar att det fanns ett program som hette Tankar för natten som sändes nattetid då vi ångestridna ligger vakna.

Skulle jag skriva en Tankar för natten skulle den lyda: Vad som än händer så går det över, glöms bort och blir till ett minne blott. Det blir till en erfarenhet, en lärdom du växer av.

När du ligger där med ångest ska du veta att vad som än händer så finns det alltid människor som kommer att hjälpa dig, både sådana du känner och fullständiga främlingar. Du kommer förvånas över hur snälla människor i själva verket är.

Tänk dig att du befinner sig i en ständigt rullande våg av snäll kraft som kommer till din undsättning. Människan är i grunden god och om du förlitar dig på den vetskapen mildras ångesten och gör att det blir lättare att somna, att lita på andra, att både be och ta emot hjälp, att våga göra det du verkligen vill och tror på, att följa ditt hjärta och din övertygelse.

Jag vill att du tänker på vackra saker, på kaveldun, på Astrid Lindgrens silverpopplar, på Ane Bruns röst, på den rosa lilla blomman linnea, på slumpmässigt utkastade klippblock täckta med björnmossa och lav som går i rosa.

Jag vill att du för varje andetag tänker på dubbla regnbågar, på sprakande vedträn, på en ensam insjö, på storlommens sång, månens bländande vita sken, på det grå diset över en ödslig skärgårdsvik i oktober, tänk på att drömmen lever. En skymt av oändligheten, slöjmoln, en vattenspegel, ormbunkar, ekorrbebisar, harpaltar, kid och nyfödda kattungar.

Tänk på grön bärnsten, på alla dofter som får dig att tänka på popplarna som dansar och på att det bara är i sagorna människorna har hjärtan av sten, tänk att du har det magiska vapnet som kan skära genom sten – dina ögon som är som kameleonter som antar den vackraste färgen som är närmast må så vara solen, målen, stjärnorna, havet, sanden, stenarna, kådan, bärnstenen, guldet, silvret, glittret, blänket, gnistret.

När ångesten river som värst tvingar jag mig att tänka på att jag aldrig är ensam, på att vi befinner oss mitt bland miljarder av människor med vänliga hjärtan som inte vill något annat än att få hjälpa till, att få bidra, att få känna sig behövda, att få en uppgift, att bli sedda och när katastrofen inträffar räcker de ut sina armar och lyfter upp en och öppnar sina hjärtan och släpper in en och växer och sväller och bultar och stöttar och tröstar och vyssjar och lugnar.

Vi är många som kickar på att få hjälpa andra, som anser att det yttersta välmåendet är det som uppstår – den där meningen med livet-känslan – när man känner att man verkligen kan hjälpa någon.

Och morgonen efter ångestnatten rister världen av rimfrost, skogens höstlöv alldeles stela i ett pianissimo. Låt de gamla drömmarna dö och dröm på nytt