Solja Krapu-Kallio: "Jag har aldrig blivit deporterad"

Solja Krapu-Kallio har sett flygplatser från väldigt många olika synvinklar, men aldrig från en flyktings.

För några veckor sedan flög jag till Göteborg. Som vanligt följde jag strömmen av medpassagerare, följde skyltarna med "exit" och "ankommande", en bild på en väska på band. I ögonvrån såg jag en rad blå porslinstallrikar som var upphängda i en rad på väggen. Men jag fortsatte att följa skyltarna tills jag kom ut i ankomsthallen och bussarna därutanför.

Några dagar senare skulle jag flyga hem. Den här gången följde jag helt andra skyltar, Inrikes och utrikes, incheckning, bagagedrop och säkerhetskontroll. Skyltar med avgående flyg, gate och avgångstid.
Skulle jag ha tid att äta? Det var som en helt annan plats. Då föll mina ögon på en rad blå porslinstallrikar som var upphängda på en vägg.

Det var inte en annan plats. Jag såg det bara från en annan synvinkel, ett annat håll, i ett annat syfte.

Jag har varit på många flygplatser. Kommit hem och rest bort. Väntat på någon som ska komma. Sett främmande ansikten, främmande, främmande, och mitt bland dem en bekant och kär. Blivit hämtad, ropats efter i högtalarna, blivit bussad till propellerplan, blivit insnöad och ombokad, pratat långa, svåra telefonsamtal och köpt böcker som passat ihop med mitt sinnestillstånd, fått en blomma, gett en blomma.

Jag har varit förväntansfull och full av minnen. Jag har sovit på soffor, flygplatshotell och sittande på en stol. Jag har dragit på resväskor tills hjulen har lossnat och handtagen gått av.

Men jag har aldrig blivit kvarhållen i ett förhörsrum. Jag har inte behövt vänta i flera dygn på besked. Inte blivit tillbakaskickad till någonting okänt. Inte blivit vägrad. Det närmaste ifrågasättande jag kommit var när amerikanska myndigheter tyckte det var konstigt att min man och jag hade pass från olika länder. Det närmaste misstro jag kommit var när man skannat igenom mitt öga och tagit mina fingeravtryck. Frågat om jag haft galna ko-sjukan. Men jag har alltid kommit igenom.

Mitt bagage har alltid kommit rätt om det varit på villovägar. Det har körts till mig, var jag än befunnit mig just då. Mina väskor har aldrig behövt ruttna bort på en främmande flygplats bara för att flygbolaget slutat flyga.

Allt det här flög igenom mitt huvud när jag såg de blå porslinstallrikarna på Landvetter. Jag har varit lyckligt lottad. Privilegierad. Jag har sett flygplatser från väldigt många olika synvinklar, men aldrig från en flyktings. Jag har aldrig blivit deporterad. Många andra har blivit det.