Lisa Förare Winbladh: "Välkommen är ett ord vi borde använda oftare"

"Att inte få höra till är de flesta männi­skors största skräck. Ändå utsätter vi mer eller mindre medvetet andra människor för det hela tiden."

Det är en dag i september när luften är klar och så hög att man vill ställa sig på tå och snappa efter den. Jag möter grannen vid busshållplatsen. Han är nittiofem år gammal, har finkostym på sig och är på väg för att rösta i kyrkovalet. Han hade först tänkt strunta i det, men sen kändes det för viktigt för att låta bli. Vi pratar om författaren Knut Hamsun, som min granne läser en bok av just nu. Sedan om Goethe, som han läser på tyska, annars läser han helst på italienska. Vi pratar om att det är ett uselt äppelår. Det är genom äpplena vi lärt känna varandra. För om höstarna ställer min granne ut fallfrukt från sin trädgård i korgar vid grinden. Alltid med prydliga skyltar med äppelsorternas namn. Både han och jag tycker att gravensteiner är det bästa äpplet.

Jag berättar att vi har en äppelälskande afghansk kille boende hos oss, en artonåring som förlorat hela sin familj. 

"Då är han som jag, säger min granne. Jag har ingen familj kvar. Utom pojken."  

Min granne nickar mot "pojken" som sitter bredvid honom på bänken. En stillsam gråhårig man i femtioårsåldern. Jag har aldrig pratat med "pojken" eftersom han bara pratar italienska. Han bor i södra Italien och är släkt med min grannes avlidna hustru. Ett par gånger om året kommer han upp till Sverige och stannar ett tag och pysslar om sin gamla släkting. Tar med honom på promenader och pysslar i trädgården. Finns där. Om somrarna sitter de ofta i trädgården när det är sol. I var sin fällstol bredvid varandra, i samtal eller tyst lugn.

Tidigare i vår historia fanns ett straff som ansågs vara värre än döden. Att dömas till utstötning från flocken, att bli förvandlad till luft för andra. De fanns inte längre. Utan flocken, byn, familjen gick den ensamma under. Att inte få höra till är de flesta människors största skräck. Ändå utsätter vi mer eller mindre medvetet andra människor för det hela tiden. Det bara blir så. Jag tänker att nästa gång min man bakar bullar ska jag ringa på hos min granne med en liten påse. Jag borde gjort det tidigare, som tack för alla äpplen. Kanske bjuda hem honom på en kopp kaffe? Jo, det måste jag göra.

Till avsked reciterar min granne ett långt stycke ur Hamlet. Han sluter ögonen och ler som om fraserna smakade söta äpplen. Han älskar ord, precis som jag.

Det händer ofta att jag får frågan vilket mitt favoritord är. Att fråga en skribent det är lite som att fråga en förälder vilket barn hen älskar mest. Man älskar alla, vart och ett på ett alldeles speciellt sätt. Men måste jag välja ett ord att ge till någon måste det bli "välkommen". Ett enda ord som slår långa och fyndigt formulerade komplimanger. Vi borde använda det oftare.