Johan Croneman: "Barnen är inte det stora problemet"

"Som sagt, det går alltid bra med barnen – nästan alltid åt helvete med föräldrarna."

För något år sedan blev det ett jäkla hallå när en Stockholmskrögare tyckte att man kunde sköta ammandet på något annat ställe än vid matbordet inne i restaurangen, i alla fall något mer diskret än i det aktuella fallet – det blev ett fruktansvärt hallå om både kvinnliga och mänskliga rättigheter, ja, barnets rätt att få bli ammat. Jag tror det på sina håll till och med kokades ner till att krögaren ansåg att barn överhuvudtaget inte borde få finnas, under alla omständigheter borde de inte få ta någon plats och bara äta mycket lite på bestämda tider och helst på helt övergivna platser.

Så kan också en diskussion gå överstyr. Det händer rätt ofta.

SJ var för en gångs skull smarta när de införde "tysta" avdelningar på tåget – egentligen menar de ju barnfria. Och tonårsfria. Finns förresten knappt en vuxen över tjugotvå som snackar på ett svenskt tåg.

De hade ju aldrig kommit undan med att rakt av proklamera "barnfria vagnar".

Det kan som bekant vara rätt stökigt med ungar, ju fler barn desto större chans till strul – men med barnen går det ju nästan alltid bra, ofta förstår de exakt vad en annan vuxen säger.

Det går nästan aldrig bra med barnens föräldrar.

Står flera gånger i sommar i en glasskö bakom rätt stora stökiga barnfamiljer, de är precis som vi andra på kaféer och krogar. Jag gillar barn, de får gärna gå före mig i både glass- och toaköer, jag har själv haft små barn, jag vet hur struligt och störigt det kan bli. Särskilt för omgivningen.

Som sagt, det går alltid bra med barnen – nästan alltid åt helvete med föräldrarna.

Ni har väl sett den norska tv-serien "Dag" (finns 4 säsonger), om parterapeuten som nästan alltid rekommenderar gifta par att omedelbart skilja sig?! När man står i en sådan där glasskö önskar man att man vore Dag. I alla fall för en dag.

Jag är rätt säker: Hade man skickat fram barnen med pengar att själva köpa sig en glass hade det gått på en grisblink. Nu ska föräldrarna "organisera", tala om för ungarna vilken glass de gillar, fast de säger sig gilla en annan glass, tala om vilken strut som är lämpligast, hänga in varenda unge genom glassluckan för att närskåda glassen. Jag önskar till slut inte bara att jag hade varit Dag, jag står och önskar mig en bazooka!! Det hela slutar med att ungarna efter en dryg kvart har glass, två är missnöjda, en tjuter högt – och föräldrarna är osams!

En gång på tåget tar jag tag i en unge som skrikande passerar mig för 404:e gången, jag säger: "Har du nån bok med dig"? Hon nickar lite förskräckt, "Ja.". "Hämta den så läser jag", säger jag. Vi läser en halvtimme. Sedan har vi en tyst vagn. Med barn.