"Jag säger att han är en hjälte. Han säger att han absolut inte är det"

"Vi väntar på besked. Kanske kommer A att skickas till en livsfarlig stad där han aldrig varit, där han inte känner en enda människa och där han inte riktigt förstår dialekten", skriver Lisa Förare Winbladh.

Vi väntar på besked. A är arton, men ser yngre ut. Utom på ögonen. Han har varit med om saker som inget barn borde tvingas uppleva. Det var en lördag han kom till oss med sitt liv i en resväska. Så skygg och tyst. Efter några timmar satt han på vår matta och pratade i telefon. Vår sexåring smög sig fram och la sig på mattan, helt nära. A smekte hans hår med mycket varsamma händer. Redan då visste jag nog innerst inne att vi inte skulle uthärda om A skulle tvingas lämna oss. Men jag ville inte tänka tanken. A befinner sig i en asylprocess och allt hänger på om handläggaren tror på hans historia. Ett förflutet som är så svårt att A har svårt att få fram ett enda ord. Jag klarar knappt att lyssna.

Sakta lirkar jag orden ur A. Om pappan som dog i ett terrordåd för tre år sedan. Misshandel. Flykt. Utsatthet. Utnyttjande. Hunger. Och ett ofattbart mod – hade en svenskfödd femtonåring överlevt liknande strapatser hade det hamnat på förstasidorna. Jag säger att han är en hjälte. Han säger att han absolut inte är det, för han var så rädd när han styrde den överfulla båten över Medelhavet. Och jätterädd när han fick sin hand söndersparkad och slogs i huvudet med pistolkolvar. Jag säger att hjältar är de som gör saker fast de är rädda, om man inte är rädd är man bara dum. Då skrattar han lite. Hans sjuka mor och småbröderna är försvunna sedan ett halvår. Han känner skuld för att han lever.

Vi väntar på besked. Kanske kommer A att skickas till en livsfarlig stad där han aldrig varit, där han inte känner en enda människa och där han inte riktigt förstår dialekten.

Jag vet inte hur jag ska förklara för vår sexåring om A utvisas. I många timmar googlar jag och min man som galna för att hitta stöd för A:s historia. Vi vaskar fram fragment. Vi kontaktar främmande människor i Norge, Japan och Afghanistan. Förlitar oss på främlingars godhet. Samtidigt delas artiklar om att vi som tar oss an de här sköra ungdomarna är sexuella rovdjur. Min brevkorg fylls av hatmejl. Det står att ungdomarna som varit i Sverige i snart två år och lärt sig svenska är parasiter och lycksökare. Att de är hänsynslösa lögnare. Jag anklagas ömsom för att vara naiv och att vara girig. Ibland svarar jag på mejlen: att vi inte får ett öre för att ha A boende hos oss. De svarar att jag ljuger.

A är inte säker på att han tror så mycket på gud. Jag frågar vad han tror på. Han säger:
"Jag tror att alla som lever under samma himmel är en familj. Det är det viktiga." Hans röst bryts när han säger det.

Jag säger att jag tror samma sak. Och att han är vår familj nu. En liten familj i den stora. Vi väntar på beskedet som kanske kommer att få vår familj att gå sönder. Men vi väntar i alla fall tillsammans.