Johan Croneman: "Vi frossar i död som aldrig förr"

"En miljard krönikörer, kommentatorer och ledarskribenter överträffade varandra i att sörja mest, och kollektivt, och det var den vackraste, mest monumentala, mest stockholmska massorg dom hade sett!" Johan Croneman skriver om hur det frossades i sorg efter terrorattentatet på Drottninggatan den 7 april.

Bårlärkans tid är nu – även om hon häckar året runt. Det bara rister till på facebook, på insta, i tv, i tidningar – RIP (Rest In Peace) måste vara den mest missbrukade förkortningen sedan Hedenhösarna.

Vårt behov av att visa erkänsla verkar outtömligt. Eller vad det nu är.

Det frossas och snaskas i den offentliga dödligheten som aldrig förr.

Alla vill hänga över de döda, i alla fall synas i närheten, alla måste få uttrycka sin "personliga sorg". Måste de verkligen det…?

Bårlärka var förr en person som sjöng på begravningar, sedan kom det att betyda en person som sjöng falskt på samma begravning. Mer en -hyena, som samtidigt både fick smörgåstårta till minnesstunden och utlopp för sina asätande reflexer.

Hade jag mist en anhörig på Drottninggatan den ruskiga fredagen den 7 april strax innan tre, hade jag nog känt mig bestulen på min egen sorg, kanske till och med fått den besudlad. 

En miljard krönikörer, kommentatorer och ledarskribenter överträffade varandra i att sörja mest, och kollektivt, och det var den vackraste, mest monumentala, mest stockholmska massorg dom hade sett! "Vi stod upp. Vi kan aldrig besegras. Vi kommer aldrig låta terroristerna vinna. Vi är inte rädda." "Vi vaknade dagen därpå upp till ett annat Stockholm, ett annat Sverige."

Ja, någon gjorde det i alla fall, offrens familjer till exempel. Mitt eget Stockholm var exakt detsamma.

Vi är skiträdda, och de jävlarna lyckas alltid skrämma slag på oss vad nu än de snyftande krönikörerna skriver, men efter sju-åtta veckor orkar vi inte tänka mer på det. Var femte av oss knatar istället iväg och röstar på Sverigedemokraterna, och det utan att göra en enda koppling mellan den promenaden och döden på Drottningatan. Snart är var fjärde vi möter på gatan en SD:are. Jodå, det har hänt något med Sverige, men det började och slutade inte med den 7 april.

Är jag snål? Inte det minsta. Var det inte fint med vallfärdandet ner till Åhléns, de tiotusentals blommorna? Jag skulle inte komma på tanken att ge mig iväg ner på stan med en ros i handen. Det var kanske väl magstarkt av Åhléns att ställa till med brandrea redan innan röken ens skingrats, men ärligheten i den cyniska uppriktigheten har jag nästan mer förståelse för än kompisar som ligger på knä inför kamerorna och är så fruktansvärda tagna.

Klart att man gärna skaffar en minnessak från den där åhlenska utförsäljningen förresten? Skulle ju passa bra på spishällen hemma. "Jo, för tusan, visst var jag där!"

"Här kan man se mig på en bild, bara tjugo minuter efteråt." 

Bra jobbat där.