Solja Krapu-Kallio: "Våra roller följer med oss"

"Här samlas hela samhället. Deliriumgubben, businesskvinnan med pumpsen, gamla tanten med tryck över bröstet. Tonårspojken. De tar med sig sitt liv in på sjukhuset."

Jag hamnade på akuten i ett finskt sjukhus. Jag låg i feberyra på en brits i en sal med ett tjugotal andra britsar, med draperier som skilde patienterna åt. Gula draperier som då och då drogs ifrån och ihop. Rasslet från metalllänkarna och spridda meningar som jag hörde från de andra sängarna.

En tonårspojke ber för femte gången om smärtstillande. Det är någonting med hans huvud. Och sköterskan säger att läkaren kommer snart. Mitt i smärtan säger han tonårsironiskt: "Eftersom jag ju inte alls har ont." 

En kvinna ringer till sitt jobb och ber medarbetaren att byta tid för kundmötet. "Tack, gullet. Inte är det här så farligt, stukade foten på väg ut ur taxin." När jag stapplade förbi med droppställningen på väg till toaletten, fick jag en glimt av hur hon satt med benen i kors på sängen, med paddan och telefonen, och hade inte tid med att vara sjuk. Pumpsen låg på en stol.

En gubbe vill gå hem. Jag förstår av ståhejet att han sliter i droppslangen. "Kan du ta loss det här", säger han till sköterskan. "Vad har läkaren sagt?" frågar hon. "Ingenting, för jag har inte fått träffa någon än", säger han ilsket, "jag kan ta loss det här själv." Till slut hjälper hon honom: "Ingen behöver vara här mot sin vilja", säger hon, men som belöning får hon anmärkningar om sin ålder. "Vad är du, tjugofem? Bara barnet." Jag hör på de andra patienterna att sympatin ligger hos den unga sköterskan. 

Jag ligger på min brits och kan inte annat än lyssna på rösterna: Jag bad till gud, Taisto, och så kom dom där som ska samla pengar till invaliderna, det var ett mirakel att dom hittade mig. Anna, lyssna, lyssna, det här gäller dig också. Berätta inte för någon, jag ligger på sjukhus. Medicinlistan ligger kvar på köksbordet. Han var utlänning den där läkaren, inte vet jag men från något utland. Ska du ha sjukhusskjortan? Ser du inte, dom sitter där på rad. Det sitter ingen där, svarar sköterskan. Jo, ser du inte, där sitter dom på rad.

Då och då tar jag fram min mobil som jag antecknar i. Det känns som om jag måste dokumentera det jag hör. Här samlas hela samhället. Deliriumgubben som ser några som sitter på rad på sängkanten, businesskvinnan med pumpsen, gamla tanten med tryck över bröstet och gud att tacka. Tonårspojken. Alla är kvar i sina roller, sina föreställningar, tro och fördomar från den vanliga världen utanför, de tar med sig sitt liv in på sjukhuset. Och jag. Jag är samma. Trots att jag har så hög feber att jag nästan inte kan se klart, antecknar jag det jag hör. Som om det var min plikt att berätta om världen.