Johan Croneman: "Spelandet är det farligaste giftet"

Det värsta som kan hända en spelmissbrukare är att han vinner – och det gör man förr eller senare.

Spelberoendet är precis som alla andra beroenden: ett nöje, blir till ett missbruk som blir till en sjukdom. En ganska allvarlig sådan dessutom.

Spelberoendet kanske är det värsta av dem alla. Ett alkoholberoende kan man numera mäta, bara ett litet stick i fingret och man vet hur mycket du druckit den senaste veckan, och hur det sett ut under ett halvår. Alkoholmissbrukarna ser i allmänhet kolossalt olika ut, det slår på många olika vis, vägen dit krånglar sig fram genom åren och snåren, korsar tusentals avfarter, rastplatser, flyktvägar, återvändsgränder – och många blir överkörda.

Spelberoendet är ännu mer djävulskt – men bara de som någonsin sitter, eller någon gång satt sig, i speldjävulens knä vet vad det handlar om.

Folk som spelar bort hela sin lön, en förmögenhet, andras förmögenhet, hus och hem, barnens pengar, förskingrar på jobbet, har dock inte gripits av speldjävulen – man går dit helt själv, och man är oftast helt nykter, och förståndet är faktiskt helt intakt, och man vet vad som står på spel, och man ser till och med stupet nedanför sig och man ser hur långt fallet blir – du kastar förstrött en blick nedåt, och fortsätter spela.

Det värsta som kan hända en spelmissbrukare är att han vinner – och det gör man förr eller senare – och ju mer man råkar vinna vid det där första förrädiska tillfället, desto värre blir det.

Har man på ett ögonblick vunnit en kvarts miljon, så kan man ju givetvis göra det en gång till.

På ett kasino (det finns fyra legala i Sverige) kan man lätt hitta och peka ut missbrukarna, de är lättidentifierade, och det är ännu mer uppenbart, på långt håll, vilka som kommer förlora ikväll. För er som inte varit på ett kasino skall jag kanske berätta att det finns en kassa, där man kan växla in pengar och lösa ut marker.

Och så finns det (givetvis) en bankomat bredvid kassan. Så praktiskt.

De som gör allt tätare besök vid de där blåa apparaterna är illa ute. Det är ju bara en maskin, laddad med pengar. Och inte så sällan exakt alla man har dessutom. Ännu mer praktiskt! 

Jag är, och har alltid varit, oavbrutet intresserad av spelare.

Man vet nästan alltid själv när och om man dricker för mycket, tar för mycket droger och för många tabletter. Spelare vet aldrig när det är dags att ge upp. Det är inte förträngning – bara världens farligaste gift.

Dessutom: Spelare håller det för sig själva, och ljuger bättre än alla andra.

Människor helt utan gränser. The sky is the limit. Mig slutar de aldrig fascinera.