Fredrik Kullberg: "Ingen har lyssnat på mig heller – någonsin"

Fredrik Kullberg skriver om det utpekat typiskt manliga problemet – oförmågan att lyssna.

Visst är det trist att män är så dåliga på att lyssna, ställa frågor och prata känslor? En radiokrönikör berättar uppgivet om sina besvikelser i dejtingdjungeln – på en av dejterna, i en soldränkt olivlund uppe i bergen, drar den uppvaktande kavaljeren fram en gitarr och utsätter henne för en hel flamencokonsert utan att en endaste gång fråga om hon verkligen vill lyssna på låtarna. Taskigt!

Man skulle kanske kunna tänka sig att självupptagenhet och egenkärt orerande är en sjuka som drabbar folk i allmänhet, i individualismens och självförverkligandets tidevarv. Men bort sådana tankar. En kör av kvinnliga debattörer slår fast att oförmågan att lyssna är ett könsspecifikt manligt problem, och har hakat på idén om en frågestrejk för att förvägra män den uppmärksamhet de inte förtjänar. Ordkombinationen "mannen lyssnar inte" ger 670 000 träffar på Google.

Problematiken är strukturell och omfattar enligt analysernas generella tendens alltså cirka hälften av mänskligheten. Betydande undergrupper som "gubbar" och "pojkvänner" kan urskiljas som särskilt socialt och känslomässigt misslyckade i sitt umgänge med framförallt det motsatta könet. En krönikör slår fast i Expressen: "Fullt möjligt för män att aldrig lyssna på kvinnor". 

Nutidsmänniskan kan med andra ord vila tryggt i den okontroversiella förvissningen om att män, åtminstone väldigt många av dem, från tiggaren utanför Ica till forskaren som ägnar all sin vakna tid åt att bekämpa bröstcancer, är jättedåliga lyssnare.

Särskilt om man ansluter sig till idén om identitetspolitik, som går ut på att definiera människor utifrån erfarenheter kopplade till kön, hudfärg och sexuell läggning. 

Erfarenheter som kan vara svåra eller rentav omöjliga för utomstående att relatera till. Enligt identitetspolitikens lagar antas exempelvis jag svårligen kunna sätta mig in i hur nonchalerade kvinnor har det. Låt mig här bara skjuta in att ingen lyssnat på mig heller. Någonsin.

Identitetstänket har nu hursomhelst gått hela varvet runt. Även gubbar, pojkvänner och vita medelålders snubbar beväpnar sig med argument kopplade till den egna gruppens upplevda utsatthet och visar tydliga tecken på irritation när andra grupper ser ner på dem. Se senaste presidentvalet i USA. Och varför inte? Rätten till kollektiv skuldbeläggning, hisnande generaliseringar och grova förenklingar måste naturligtvis gälla alla.