Johan Croneman: "Debattera går bra, lyssna går sämre"

Johan Croneman skriver om hur missnöje och missförstånd präglar debatten just nu.

"Som man ropar får man svar" heter det ibland.

Jag blev plötsligt nominerad till månadens sverigedemokrat i en räcka mejl efter min senaste krönika här i Icakuriren. Jag skrev om politikers och myndigheters arrogans, fusk med representation, bjudresor, mutor, mygel – som bland annat tidningen Aftonbladet uppmärksammat i en serie artiklar.

Jag skrev också att sverigedemokraterna var det enda parti som förstått var de skulle sätta in den politiska stöten – precis som Bert och Ian gjorde när de bildade Ny demokrati 1991: Man riktar in sig på missnöjet.

Och det är inget påhittat missnöje! Det är ett existerande, verkligt och ganska brett missnöje som man fångar upp, det är ju något som alla partier gör. Socialdemokraterna vågar eller vill inte höja fastighetsskatten – så kontrollerar man det missnöjet, hus- och fastighetsägarna skulle överge det parti som föreslog höjd skatt.

Det visar sig att de flesta väljarna tycker att skolan är bland det viktigaste att satsa på – senast häromdagen ville plötsligt oppositionen ha 100 flera gymnastiktimmar per år och per elev. Man röstfiskar ju där det finns möjlighet att få napp, eller hur?

En mejlare menade att det finns över 30 000 fritidspolitiker i landet, nästan alla är hederliga.

Jo, men på en sportsida kan man ju skriva att "svensk skidåkning är i kris" utan att man samtidigt måste säga att det är ändå kul att 10 000 skall åka Vasaloppet, och att 200 000 åker längd i vinter för att få upp flåset.

Efter missnöje är missförstå den vanligaste reaktionen just nu, det präglar hela debatten och diskussionen. Det är ju betydligt lättare att omedelbart missförstå någon än att ta sig tid till att försöka förstå vad någon annan egentligen menar eller försöker säga.

Man skall reagera så snabbt som möjligt, på uppstuds, och så iväg med ett twitter på 240 tecken i 627 000 kilometer per sekund.

Och skulle man bara råka halka till och plötsligt dela en halv åsikt med Donald Trump, då är man plötsligt en del av, och ansvarig för, hela samhällets och västvärldens Trumpifiering.

En amerikansk programledare anklagades nyligen för att ha hjälpt Trump till makten, efter det att han rufsat Donald Trump i håret i sin talkshow. Han hade därigenom "mänskliggjort" Trump – och gett honom extra skjuts och extra röster.

Jesus Amalia på en motorcykel.

Vi måste kanske åtminstone försöka att sila myggen utan att svälja alla kamelerna.

Till skillnad från många andra tycker jag inte debattonen är för hård, det skall vara tufft, men först måste man ju försöka reda ut vad den andra sidan verkligen försöker säga.

Det blir ju knepigt om man ständigt försöker svara på något annat, tror jag. Vad tror du…?