Jag tänkte att det var tur att jag föddes

"Om ens barndom ligger i ruiner, vad tar man med sig då?" frågar sig Solja Krapu-Kallio.

Jag tänkte att det var tur att jag föddes

Mitt barnbarn Elsa-My hade just fyllt tre år och älskade att vara ute på gården. Hon var tillräckligt stor för att gunga och springa och leka och uppleva hur marken och träden förändras med årstiderna. Nu var det april, det var vår, snön smälte till vatten och solen värmde på riktigt. Men så en dag kom det plötsligt snö igen. Elsa-My stod i hallen och såg förkrossad ut. "Det ska ju bli sommar efter våren! Inte vinter!" Det syntes att hon kände sig lurad. Hon visste ju vad sommar var, men det hon fått lära sig verkade inte stämma.

Jag kände hennes förtvivlan. Hon som var så full av livslycka, som så intensivt upplevde nuet, men som ännu inte hade erfarenhet av april-vädrets förrädiskhet, var rädd för att det inte skulle komma någon sommar fast hon blivit lovad det.

Ett barn är helt enkelt en nyanländ på den här planeten. I en liten kropp ryms lika mycket människa som i en stor. De har lika mycket tankar och känslor, fast mycket mindre erfarenhet än en vuxen. Jag minns själv hur full av liv jag kände mig när jag var liten. När jag sprang, sprang jag med hopplasteg och tänkte att jag var lyckligast i världen. Jag ser det hos mitt barnbarn, den där viljan att finnas till, att andas, att leva. En intensiv lycka över att existera. Och om en skugga av förgängelse drar förbi, upplever hon, fast hon bara är tre år gammal, som om tiden rann mellan fingrarna på henne.

En eftermiddag hade hon somnat en stund, utmattad av allt lekande. När hon vaknade till middagen hade det redan börjat skymma. Hon tittade ut mot mörkret genom köksfönstret och sa: "Ja, så plötsligt är det natt igen." Eftersom hon hade sovit bort en värdefull timme kändes det som om hon blivit snuvad på den här dagen.

Det är den som är lyckligast som är rädd för att förlora det bästa som finns: varje sekund av liv. Jag minns att jag som barn tänkte att vilken tur att jag råkade födas. Det hade varit så tråkigt att inte leva. När barn tänker så, vilket ansvar har inte vi vuxna att inte förstöra, inte lägga världen i ruiner, inte slita ifrån dem den självklara livslyckan. Men allvarliga ögonpar tittar på oss från tidningsbilderna. Det finns barn som levt hela sitt liv i en sönderslagen värld. I krig.

Vartenda barn borde få känna att det är värdefullt att leva. Varje barn borde få tänka, vilken tur att jag fick födas hit. För det värdesättandet av livet har man alltid med sig som matsäck att ösa ur. Jag ser det på Elsa-My. Hon kommer att ha det med sig. Men om ens barndom ligger i ruiner, vad tar man med sig då?