Aftonbladet avslöjade nyligen i stort uppslagna, mycket väldokumenterade, artiklar om hur våra skattemedel användes för vidlyftig representation. Ingen blev väl direkt förvånad, larmen kommer med jämna mellanrum – men omfattningen! Och den fullständiga arrogansen. Och ignoransen.
Det är precis som om ingenting biter längre. Det tycks inte spela någon roll hur många som får löpa gatlopp i media, hur många högre chefer som får gå ifrån sina jobb – det bara fortgår och fortgår och fortgår.
Ingen tycks någonsin tro att det skall drabba just dom.
Förmodligen ser vi bara toppen av ett isberg.
Hur kan vi annars förklara med vilken lätthet det händer gång efter annan? Det åks helt ogenerat på spa för tiotusentals kronor, det är middagar och viner för hundratusen, det är resor med fruar och älskarinnor till Nice och Maldiverna (för att studera turistnäringen…), risken måste ju helt enkelt vara minimal att bli avslöjad.
Eller är våra politiker och tjänstemän helt enkelt så fartblinda och rent ut sagt korkade att de inte ens har fantasi nog att förstå att deras excesser kommer att ifrågasättas? Och nagelfaras – och publiceras?!
Någon som har ett bra svar?
Det har satt sig i den politiska kulturen, vi har fått en politisk klass (och en högre tjänstemannaklass) som helt enkelt lever sitt eget liv.
Man hoppas ju som sagt in i det längsta att de är kollektivt puckade, men så är det givetvis inte. Risken att åka fast är betydligt mindre än att helt komma undan.
Det är bara idioterna som trillar dit.
Man står liksom inte bara över lagen, man är lagen.
Man vill inte höra en enda förvånad politiker någonsin igen stå och se ut som ett frågetecken inför väljarnas utbredda politikerförakt. Det är ju så uppenbart var det kommer ifrån. Karriärpolitikerna är i majoritet, de ideologiskt motiverade blir allt färre. Och väl inne i korridorerna blir de mycket snart helt desillusionerade. Besluten tas i slutna rum, i utskott, partipiskan viner, egna åsikter och synpunkter är inget som högprioriteras eller ens uppskattas. Varje parti har säkert råd att hålla sig med något enstaka alibi, någon slags politisk gossen ruda som får studsa upp och säga sitt då och då. En klapp på huvudet, snabbt in i ledet igen.
Jag tror ingenting händer förrän gräsrötterna bestämmer sig för att göra slag i sak och själva driva politiken – de enda som haft den taktiska känslan för problematiken är Sverigedemokraterna som tidigt såg var de skulle sätta in missnöjesstöten. Och det kunde de länge ostört få göra eftersom ingen ur det politiska etablissemanget hade en enda vettig analys att komma med. De var fullt upptagna med att skydda sina egna, nyvunna privilegier.
Vi behöver sannerligen inte Sverigedemokraterna, kanske inte ens längre stagnerade moderater eller förstenade socialdemokrater men ett socialt demokratiskt Sverige. Vem tar första steget? Vem tar ledningen och makten?
