De lär ha varit födda 2005, 11 år gamla. Ja, barnen alltså. Man får en bestämd känsla av att de “vuxna” ändå måste ha varit betydligt yngre än så?
Man tror varken ögon eller öron, och jag har ändå under mer än ett decennium stått igenom hundratals träningar, matcher, cuper i olika sporter, under flera år följde jag Gothia Cup i Göteborg på nära håll. Där small det också då och då. Inte sällan föräldrar som pucklade på varandra.
Idrott förenar.
Efter den här senaste incidenten (!?) skyller alla på alla, domaren säger att han har blivit skallad av en ledare, ledaren säger att domaren attackerat honom, föräldrar skyndade till, några för att försöka avvärja bråket, några andra för att delta i slagsmålet. Några säger att rasistiska tillmälen fällts – andra att man “givetvis spelat ut det rasistiska kortet”.
Ursäkta språket: Vilka jävla tomtar.
När röken skingras ligger en förälder kvar med benet brutet på två ställen, högst oklart hur, när, vem – eller varför.
Ja, varför?
De kan försöka tuta i mig tusen gånger att det inte har ett dugg med de stora lagens elitsatsningar att göra – men det har det. Sådana här händelser kommer som ett brev på posten.
Och om ni tror att det är en enstaka händelse så har ni (också) fel. Det händer ruggiga grejer varenda helg, i varenda del av landet. SVT:s avslöjande reportage om hur unga domare trakasseras av föräldrar och tränare visade på ett skrämmande systemfel.
Man slår tidigt på allvaret, det gäller massor, det är en framtid som tidigt stavas pengar, satsningen är hundraprocentig. Flickorna och pojkarna har ofta inte fyllt sju eller åtta när hårdgallringarna sätter in.
När vår äldsta son som sex-sjuåring spelade för en stor Stockholmsklubb blev vi föräldrar informerade om att målsättningen var glasklar: En eller två av de här typ tusen killarna skulle en dag springa in på lagets allsvenska arena.
Det var liksom därför man höll på.
Man blev närmast utskrattad (även av andra föräldrar) när man opponerade sig.
Jag har inga problem med att erkänna: Jag kan vara rätt jobbig framför tv:n. Jag kan vara rätt jobbig inne på en arena också. Jag kan få ur mig saker jag inte borde få ur mig, men jag vet var gränsen går.
Ändå har jag givetvis också skuld i detta, alla som då och då tappar fattningen och förlorar sig i en lek som plötsligt är på liv och död.
Som vanligt måste vi börja i oss själva. Det är det enda sättet.
