Min yngsta dotter älskar Therese och jag har lovat henne att bara skriva snälla saker om henne och sa att om jag inte skulle gilla boken Ibland mår jag inte så bra skulle jag låta bli att skriva.
Hemma hos oss känns det som om vi känner Therese. Det är Therese hit och Therese dit. När vi går i affärer får man höra vad Therese tycker om alla möjliga saker som köksapparater eller någon ny makapär som ska göra håret lockigt (den senaste var tydligen inte så bra eftersom håret fastnar och går sönder).
Ofta känns det som om Therese är mer mamma än jag till yngsta dottern för Therese verkar liksom ha mer tid än jag … och de har mer liknande intressen så ibland tänker jag att jag vill tacka Therese för allt som hon gör för våra döttrar, hon finns där och berättar om sig själv och om sitt liv, hon peppar dem och hon vågar prata om svåra saker som att hon har ångest och är rädd och ibland mår så dåligt att hon inte vågar lämna lägenheten.
Men samtidigt skrämmer det mig, just att hon pratar så mycket om sin ångest, jag är rädd för att det ska “smitta” eller bli “trendigt” och att nu när “alla” stora bloggare berättar om sin ångest så kanske unga tjejer “tror” att de också måste ha panikångest för att “räknas” eller vara “speciella”.
Allt smittar ju. En gäspning smittar. En skilsmässa i bekantskaps-kretsen smittar. Det är klart att om tonårsidolerna har ångest så smittar det av sig på småtjejerna.
Som mamma vill man helst höra talas om leenden som smittar. Men nu när verkligheten inte ser ut så, nu när livet inte består av en massa leenden som smittar så måste jag ju läsa Thereses bok och jag blir positivt överraskad.
Therese har skrivit en intressant och lärorik bok om ångest som många borde läsa, definitivt alla föräldrar till de barn som älskar Thereses
youtubekanal. Jag får lära mig om termer som heter generaliserad ångest och om något som heter “high sensitive person”.
Generaliserad ångest innebär att man har en överdriven oro för en massa saker och händelser flera gånger om dagen i minst sex månader. Rädslan är så stor att den handikappar så pass mycket att den stör arbetsförmågan och påverkar det sociala livet. En högsensitiv person är väldigt medveten om detaljer och små nyanser i livet. Hen är väldigt medveten om andra människors tankar och känslor. Hen upplever ofta förändringar i livet som mycket stressiga.
Therese avslutar boken med att ge ett par riktigt förståndiga råd så som att hålla mat- och sömnrutiner, undvika koffein, alkohol och droger och undvika negativ stress.
Jag tror att Thereses bok kommer att stå på många småtjejers önskelistor i jul men det här är verkligen ingen bok för barn. Däremot hoppas jag att deras föräldrar läser den och pratar med sina barn om ångest.
