Kände mig låg på väg till jobbet en dag. Det var inget särskilt. Bara det att regnet vräkte ner, sommaren tagit slut och dagarna blivit så korta. Jag glodde ut i den stora gråheten då bussen passerade ett industriområde, och suckade. Märkte hur vätan långsamt sipprade in genom skorna. Och suckade igen.
Det här var förstås helt emot reglerna. Vad jag borde ha gjort, var att ladda ner spellistan Life is good från Spotify – “upplyftande låtar från alla tider som får dig att känna dig på topp” – ta några peppiga tummen upp-selfies och lägga ut på sociala medier under hashtaggen #happyrainydays ihop med en hel drös smileys. Men jag kunde inte förmå mig. För vad som verkligen får mig på dåligt humör, är den debila lyckoindustrins hetsande om att vi alltid och till nästan varje pris måste Tänka Positivt.
Vad är det för fel på en dos smådepp, håglöshet och melankoli emellanåt? Dagrar och skiftningar skänker tillvaron djup och mening. Och förhöjer glädjen, när det väl händer något kul. Ja, så tänker jag. Kalla mig gärna normkritisk. Det finns säkert någon app mot det där.
Någon undrar säkert fortfarande: hur i himmelens namn kan man reta upp sig på något så oskyldigt som smileys?
Men de är inte så harmlösa som de ser ut. Alla dessa glädjesymboler, gilla-knappar och hashtaggar som #motivation, #inspiration och #passion är byggstenar i det stora, rosaskimrande men kvävande lyckoideal som är helt omöjligt att leva upp till. För människan kan inte ständigt vara glad. Går inte. Fysiskt omöjligt. Åtminstone utan extra tillförsel av kemiska substanser.
Pepp-ideologernas falska förespeglingar om motsatsen tränger allt djupare i samtidens medvetande, vilket får folk att känna sig olyckliga, fula och misslyckade. Något som i sin tur triggar det köpbeteende som positivitetskulturen i mångt och mycket går ut på. Självhjälpsböcker, skönhetsprodukter och arbetslivets flitigt förekommande motivationscoacher är inte precis gratis.
Att robotlikt säga “ja” till de senaste trenderna är pepp-ideologins evangelium och löfte om framgång. Som utöver allt annat bygger på falska premisser. Många av historiens briljantaste nyskapare är knappast några fånglada hurraropare eller sprakfålar, utan tvärtom ganska svartsynta typer som helst går sin egen väg. Kan ni tänka er en följsam Ingmar Bergman på coach-ledd skrattövning på mindfulness-seminarium?
Jag lämnar inga som helst garantier, men min kanske banala erfarenhet är att lycka uppstår då man minst letar efter den. Vid diskbaljan, i en kyss, vid anblicken av ett barns storögda förundran inför havet. Inte på inspirationskurser och verkligen inte i mobilen.
