Kerstin Thorvall ringde ofta till mig på slutet när hon kände sig ensam och behövde någon att prata med. Jag var en av många hon ringde till. Jag måste ha varit den sämsta vännen av dem alla för jag klarade helt enkelt inte av henne. Jag hade bebisar, jag hade en massa jobb, jag hade inte tid. Men om jag ska säga sanningen så klarade jag helt enkelt inte av henne. Hon var otroligt påstridig och krävande och jag kände att det DÄR får faktiskt någon annan ta hand om. Till exempel hennes stackars söner.
En gång fick jag ett mejl från en av sönerna. Detta var efter min mycket infantila krönika om Kerstin (den är till och med omnämnd i Beata Arnborgs fantastiska Thorvallbiografi) där jag skrev att det var sönernas plikt att ta hand om sin mamma eftersom hon bytt så många blöjor på dem. Det som sonen skrev kommer jag inte sprida vidare men jag kan säga att efter att ha läst det förstod jag så att säga vidden av “problemet”. Eller kanske ska man säga avgrundens djup. Eller såretUnder en författarafton sa Göran Greider till mig att jag fick honom att tänka på Kerstin Thorvall, att han såg likheter mellan oss. Utan att tänka efter fick jag ur mig ett “ja”. Men, jag påminner ju ingenstans om Kerstin Thorvall! Inte en enda liten smula. Noll.
Jag är inte utåtagerande. Jag är ingen drama queen. Jag är långt ifrån passionerad. Jag är inte hysterisk. Jag rymmer aldrig hemifrån. Jag har ingen missbrukspersona.
Däremot känner jag igen mig i hennes mamma Thora, den ack så hemska uppoffrande mamman. Den ack så missförstådda mamman skulle jag säga.
Vem har bestämt att de som gärna gör saker för andra och själv aldrig “unnar” sig något i själva verket skulle vilja göra en massa “härliga” saker istället? Det har aldrig föresvävat er att för vissa så är att hjälpa andra det “härligaste” som finns? Varför provocerar Thoras anspråkslöshet? Kerstin avskydde till exempel att Thora ville ha en anspråkslös begravning.
Lika mycket som de som vill njuta och vara passionerade och egocentriskt orimliga har rätt att leva så har de som vill leva enkelt och anspråkslöst också rätt till det. Om Thora mådde bra av att spara wienerbrödet i tre dagar innan hon åt det ska hon väl göra det? Varför ska man alltid utgå från att de anspråkslösa lider?
Alla hanterar sin ångest på olika sätt. Någon dansar med yngre män (Kerstin). Andra städar och äter tre dagar gamla wienerbröd (Thora). En bok om hur man botar sin ångest med vild afrikansk dans, vilket mästerverk! För att den följer livets oskrivna regler. En bok om städning som ångestdämpare … nä, inte lika roligt va? Ja, det är bara en sorts ångest som är rätt, vi förstår. Och det är fritt fram att göra ner dem som inte passar in.
Det är dags att Thora Thorvall får upprättelse. Je suis Thora Thorvall.
