Som (mycket) minnesgoda läsare vet, har jag under mina år som krönikör varit ytterst sparsam med referenser till omtyckta och hyllade tv-serier av typen House of Cards, True Detective och Downton Abbey.
Frånvaron av tv-seriekopplingar kan säkert upplevas som både märklig och irriterande – vad är det för fel på karl’n, hänger han inte med osv – och jag känner mig skyldig att avge en förklaring. Jag ska därför avslöja en hemlighet, den är rätt pinsam, så ligg lite lågt med följande är ni bussiga, men okej, nu kommer det: jag kollar aldrig på episka tv-serier.
Nej, det är sant. Följde inte ens Mad Men, när den var på tapeten. Och om den var. Såvitt jag minns gick det under långa perioder knappt att öppna en dagstidning utan att mötas av Mad Men-referenser och huvudpersonen Don Drapers bildsköna nuna. Gärna i samband med
någon vindlande kultursidesanalys kopplad till 60-talets mode, estetik eller snart sagt vilket annat ämne som helst.
En koll i mediearkivet Retriever bekräftar minnesbilden. Tryckta svenska medier publicerade inte mindre än 12 599 mer eller mindre högtravande artiklar enbart om Mad Men under de åtta år som den serien hade sin storhetstid. “Bortom Mad Men-debatten finns viktiga frågor om vuxenhet”, löd en av rubrikerna (DN, 29 mars 2015). Hmm…
Via bombmattan av publicitet är jag i högsta grad medveten om hur intelligenta och nyskapande dessa tv-serier är, att de är “den nya roman-en” och att något av smartheten troligen smittar av sig på tittarna – Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson är tydligen så pass tagen att han identifierar sig med president Bartlet i tv-serien Vita huset.
Men av någon anledning lyckas jag ändå inte jobba upp tillräcklig entusiasm inför konceptet fördragna gardiner, chips-smulig soffa och hela helger av maratontittande på de senaste fyrtioelva avsnitten av, säg, Game of Thrones.
Det är som om en tjatig inre röst hela tiden måste säga mig att ett populärkulturellt fenomen som är älskat och sönderkramat väl omöjligen kan vara riktigt så genialt som folk påstår. Knasigt, eller hur?
Döm om min förvåning när jag nu upptäcker att omskrivna amerikanska dramaserien Blood and Oil – “nya Dallas” – bara lockar 1,3 procent av Sveriges tv-tittare. Och blott sju promille av amerikanerna följde den
avslutande säsongen av Mad Men. Jag var visst inte så ensam i det här som jag trodde.
