Att bilen skulle innebära frihet måste vara en av våra bäst paketerade lögner. Ni kan se bilderna framför er: ett förälskat par sitter i en cabriolet, solen skiner, håret fladdrar i vinden. Eller en bild på ett kompisgäng som plötsligt fick för sig att åka till en skidort. Eller en morfar som kramar sitt lille barnbarn, den feta suven i bakgrunden.
För första gången på över femton år äger jag inte en bil och det var länge sedan som jag kände mig så här fri. Just nu känns det som om jag aldrig mer kommer orka med att ha bil. Jag vill aldrig mer känna den där rena och skära… ångesten. Ångesten över var bilnyckeln är, det ständiga hotet om att tvingas beställa nya dyra bilnycklar (bilnycklar som naturligtvis till sist kommer fram). Ångesten över att inte tappa bort den där asviktiga bulten som måste användas vid däckbyte, hur lyckas alla andra stora familjer att hålla koll på just den där pyttelilla bulten, när det är så mycket annat som ska hållas reda på, som till exempel spikskorna till någon träning, fiolen som ska lämnas tillbaka, konsertbiljetterna till farmor och farfar som ska se adventskonserten, säga upp något autogiro och att just på torsdag så måste någon komma ihåg att laga något till henne som är vegetarian.
För att inte tala om att slippa tänka på att ständigt hitta parkering (och att sedan hitta bilen igen! Tänk att behöva slippa skriva upp alla komihåg-lappar med “grön, minus två”), att hinna fylla på glykol i spolarvätskan innan frosten kommer, att ens veta hur man gör när man fyller på spolarvätska är också skönt att slippa tänka på.
Serviceboken, var är den nu igen? Och den där lampan som blinkar fast den inte ska och bensinmätaren som visar på full tank fast den är tom, vem orkar eller har tid att åka in och kolla det under en normal sinnessjuk arbetsvecka? Utöver all vanlig bilservice. Tvätta eller städa bilen invändigt gjorde vi aldrig, det fanns det över
huvud taget aldrig tid för.
Jag kan nu bara njuta av den första snön, ingen av varningarna om extrem halka gäller mig. Jag behöver aldrig mer skrapa en ruta. Jag ska ritualbränna alla papper om däckhotell, bilförsäkringar, bärgningsnummer (naturligtvis valde bilen att inte starta efter Lidingöloppet i höstas), diverse försäkringsbolags egna plastkort som påstås vara så otroligt bra men som bara kostar pengar. Bilbarnstolsåbäkena har jag kastat, ångesten över att behöva montera dem är sedan länge förträngd.
