Jag trodde verkligen att jag skulle sakna honom, den charmige danske polisen Martin Rhode som var Saga Noréns parhäst fram till förra säsongen av Bron. Trots att han kunde vara irriterande med sitt översittande machosätt och därtill hade ett efternamn som var omöjligt att uttala i nyktert tillstånd, var det lätt att ta Rhode till hjärtat. Dessutom var relationen mellan Martin och Saga en bärande del av storyn, så jag räknade med att det skulle kännas tomt efter honom. Det hade jag inte behövt.
Det framstår nästan taskigt att säga det, men Bron är bättre utan Rhode. Hans sorti innebär ju nämligen att vi får mer av Saga. I den tredje säsongen av serien har vi fått komma denna udda karaktär lite närmare, fått gå djupare in i hennes privatliv och sett henne släppa på garden en smula när såren från hennes familjetrauma rivits upp på nytt. Med en ny polischef som kräver träning i empati och en mamma (skickligt spelad av Ann Petrén) som vägrar lämna henne i fred, har Saga skildrats ur fler nyanser än tidigare. Blivit mer… mänsklig. Jag tycker serien har vunnit på det. Enormt. För oss som publik blir det lättare att förstå varför hon agerar som hon gör och på så sätt känner vi oss mer engagerade i intrigerna. Jag har aldrig stått så mycket på Sagas sida som nu.
Trots att mordfallen i de senaste avsnitten varit ruskigt spektakulära (huuu, vad äckligt det varit!) är det inte de som stått för det mest spännande i storyn den här säsongen. Det är utforskandet av Saga, hennes demoner och komplicerade känsloliv. Det har gjort Bron bättre än någonsin.
Av Tara Moshizi
