Glädje och lust har varit två av Carolina Klüfts ledord genom livet. Det är därför inte förvånande att det är just en glad och sprudlande Carolina som denna varma sommardag träffar oss i kaféet vid Sveriges Televisions huvudentré i Stockholm.
Men hon är också trött. Hennes kalender är fullbokad av föreläsningar, styrelsemöten, projektledning, tv-inspelning och inte minst tid över att vara förälder till en dotter som snart ska bli storasyster.
Om ett par timmar ska hon in i tv-studion och tillsammans Micke Leijnegard (Mästarnas mästare, reds anm) spela in de två avslutande avsnitten av lördagsunderhållningen Duellen, som sänds i SVT från sensommaren och en bit in på hösten.
– Ett inkluderande program, enkelt och väldigt roligt, och för alla, oavsett om du är 5 år eller 75 år. Du behöver ingen förkunskap eller utbildning, du behöver inte ens kunna det svenska språket för att hänga med. Det handlar om att gissa hur knasiga dueller mellan oväntade motståndare ska sluta. Till exempel så ska jag springa ikapp med tunnelbanan, det är en av duellerna.
Tycker inte om offentligheten
Tv är hon knappast ovan vid. Men den här rollen skiljer sig en del från hennes tidigare uppdrag framför kameran, dels som aktivt idrottande och ständigt jagat intervjuoffer, dels som expert i OS-studion 2014 och 2016.
– Jag gillar programledarrollen bättre än expertrollen, jag är hellre den som ställer frågorna än svarar på dem. Jag känner mig jätteglad över den här möjligheten, att få göra ett helt annat program.
– Men jag har inget enskilt mål att jag ska jobba med tv, jag gör inte tv för sakens skull, eller för att jag gillar offentligheten.
Så du gillar inte offentligheten?
– Nej. Jag går inte runt och lider, jag har lärt mig hantera det. Och om jag ska tycka att det är värt att vara offentlig vill jag göra saker jag tycker är kul och brinner för. Under min idrottskarriär tyckte jag ibland det var skitjobbigt att vara offentlig, men någonstans älskade jag idrotten så om offentligheten blev en konsekvens av den så tyckte jag det var okej att exponeras.
Carolina Klüft är noga med att skilja på offentliga och privata rummen. När hon är ledig försvinner hon gärna undan, gömmer mobilen, stänger av.
– Och det händer att jag säger nej om jag sitter på en middag med vänner och någon kommer fram och vill ta en bild. Då är jag privat.
– Förutom om det är ett barn, då säger jag aldrig nej.
Samtidigt är hon medveten om sina förmåner, att exponeringen av hennes person kan öppna annars stängda och låsta dörrar.
– Verkligen, jag inser förstås att jag är privilegierad. Att kunna lyfta frågor offentligt på grund av den jag är. Jag har till exempel alltid varit samhällsintresserad. Kan jag påverka i någon viktig fråga, så tänker jag tamejfan utnyttja att jag är offentlig. Jag ska aldrig tjäna på det, men ett budskap eller projekt som jag tycker är bra får gärna tjäna på att jag är offentlig.
Från doldis till megastjärna
Det var en februaridag 1983 som idrottsfamiljen Klüft kunde hälsa Carolina till världen. Under mamma Inga-Lills och pappa Johnnys vingar växte hon tillsammans med sina tre systrar upp i småländska Furuby och Växjö och blev i tonåren en lokalkändis efter senior-SM-guld i såväl längdhopp som mångkamp. Och det globala genombrottet väntade runt hörnet. Med sina nyvunna guldmedaljer i junior-VM i Kingston och senior-EM i München hade Carolina på några få sommarveckor 2002 gått från doldis till megastjärna.
Strax efteråt träffade jag henne under SM-veckan i Gävle och jag minns en 19-åring med stark integritet, en hunger och nyfikenhet, driv och humor. Jag försöker se något som förändrats under de 15 åren som gått, men förutom ett vad det verkar större lugn är det svårt att märka någon skillnad mot den 34-åriga Klüft som idag sitter framför mig.
– Jag hoppas verkligen att jag har förändrats, skrattar hon.
– Det är ju målet med livet på något sätt, att man ska utvecklas. Har jag misslyckats med det så är det väldigt synd.
– Men det jag ändå tänkt på när jag ser tillbaka på min idrottskarriär och kollar på gamla klipp, är att jag känner igen mig. Det känns som att jag har behållit något som jag värnat under min karriär, det som handlar om glädje och lust och om mjuka värden. Det är jag stolt över, för det var väldigt svårt ibland med all press utifrån och alla åsikter.
– På så sätt är jag densamma.
Glädjen och lusten alltså, som så ofta. Men också engagemanget.
Har engagemanget hemifrån
Vetgirig sedan modersmjölken, ständigt uppmärksam på orättvisor och tidig med att belysa dem som sällan syns.
Idag arbetar hon bland annat för Naturskyddsföreningen och som projektledare inom kronprinsessparets organisation Generation Pep, med fokus på ungas hälsa.
– Samhällsengagemanget är en mycket viktig del för mig, det har det varit länge. Mitt första fadderbarn såg jag till att få när jag var 15 år, via min förening, för jag kunde inte betala själv.
– Alltså, min familj har alltid varit engagerad i saker, och arg när något varit orättvist. Vi har det i oss allihop, mina syrror är engagerade och jobbar med samhällsfrågor på olika sätt, en är polis, en socionom och en jobbar med ungt ledarskap och läser till socialantropolog.
Du är en politisk person, är du intresserad av politik?
– Ja, av sakfrågorna.
Så du skulle inte kunna tänka dig att arbeta partipolitiskt?
– Inte som jag känner just nu. Av den enkla anledningen att sakfrågorna är så viktiga för mig. Jag vill inte kompromissa, jag vill vara fri och inte bli inlåst, och det är jag rädd att jag blir om jag går in i ett parti.
– Jag vet ju till exempel eftersom jag jobbar med Naturskyddsföreningen att om vi i Sverige inte hade haft en så låst blockpolitik, så hade miljöfrågan tagit så många fler och större kliv framåt.
Hur då?
– Helt enkelt för att det är så väldigt många som är överens i sakfrågorna över blockgränserna, men inte kan närma sig partier på andra sidan blocket, för att det är så låst.
Om du ändå skulle kliva in partipolitiskt, var befinner du dig då?
– Jag vet inte, jag tycker det är svårt med vänster-höger-skalan, den behöver man komplettera. Men jag är ju en grön socialliberal, var hamnar man då partipolitiskt?
Är det tabu för dig att uttrycka dig partipolitiskt, i den roll du har?
– För mig är det mer problematiskt att göra det eftersom jag inte känner att jag har ett parti. Jag skulle kunna ändra mig från ett val till ett annat, beroende på hur ett parti står upp för de frågor jag brinner för, hur tydligt ett parti är, hur ideologiskt förankrat, hur flexibelt, hur ett parti agerar för Sverige just nu och vilket ansvar man tar.
Hur ser du på Sverige och världen just nu, finns det saker som oroar?
– Det är klart att man är orolig för vissa saker, hur samhällsklimatet har blivit och hur polariserat det är, hur mycket fördomar och främlingsfientlighet som sprids över världen, Europa och Sverige.
– Men också det läge vi har i partipolitiken i Sverige, vad händer efter nästa val, det blir förmodligen en enda stor röra med allting.
Tänker du möjligen på Sverigedemokraternas eventuella maktposition?
– Ja, precis. Den politiken som Sverigedemokraterna står för, den är så långt ifrån mig som politik kan vara.
– Men jag tänker också på låsningen mellan blocken. Jag hoppas att man sätter sig ner efter valet och samlas kring vissa viktiga frågor, även om man tycker olika.
Är ganska luttrad
Carolina Klüft var en omtyckt svensk idrottsstjärna. Hennes person trängde genom rutan, rakt in i mångas vardagsrum, och hon är en av få friidrottare som tilldelats folkets utnämning Jerringpriset. Inför vårt möte får jag intrycket att hennes popularitet knappast minskat. Alla jag talar med, om det så är min pappa, barnens förskollärare eller snickaren på landet, stämmer in i samma hyllning: “Carolina Klüft, åh vad roligt, henne tycker jag om.”
Jag skulle säga att folk gillar dig för att du är genuin, vad skulle du säga?
– Jag hoppas ju att det jag gör känns genuint, för det är det. För mig är det viktigt att vara värdegrundsstyrd. Samtidigt är jag ganska luttrad, jag balanserar inte mitt välmående på hur andra uppfattar mig. Det fick jag lära mig tidigt.
– I början kunde jag bryta ihop när jag fick en krönika skriven om mig om att jag var falsk eller det ena och det andra. “Varför tycker folk så illa om mig?”, tänkte jag, “jag är ju bara mig själv.”
– Till slut när man hört mycket så förstår man att folk har uppfattningar och att jag liksom bara kan vara den jag är.
– Samtidigt vore det ju inte sunt om alla skulle älska en. Klart att det bara är nyttigt att bli ifrågasatt och kritiserad ibland, så länge det hålls på en konstruktiv nivå så har jag inga problem med det.
Näst bäst resultat i världen
Carolina vann som sjukampare under 2000-talets första decennium OS-guld, VM- och EM-guld både utom- och inomhus och så många SM-guld att ingen kunde hålla räkningen. Resultatmässigt är hon världens genom tiderna näst bästa sjukampare (efter amerikanskan Jackie Joyner-Kersee) och en del håller henne som Sveriges främsta friidrottare någonsin.
När dagens aktiva friidrottsgeneration kommer på tal njuter hon med hela kroppen och börjar applådera för sig själv.
– Det är ju så härligt! Så mycket kul som händer. Och de har inte haft det så lätt. Trots att det vunnits medaljer på nästan alla mästerskap så har det varit mycket jämförelser med oss, gamla avdankade.
Vilket inte är så konstigt, er generation var ju osannolik och kunde vinna fem sex sju medaljer i samma mästerskap, ofta flera guld?
– Fast jag gillar inte att jämföra epoker, det är fel att de jämförs med oss.
En friidrottare tävlar ju individuellt, men under ett mästerskap är man ju lite i lag med sitt land. Hur viktigt är det att flera individer gör bra resultat och inte bara en?
– När jag började så betydde det otroligt mycket att det fanns andra där som redan tillhörde världselit. Då hade Kajsa (Bergqvist) tagit OS-brons i Sydney och Christian (Olsson) vunnit VM-medalj 2001, för att nämna några. Det fanns ett självförtroende och en trygghet. Vi visade vägen för varandra, den gruppsykologin är fascinerande, tycker jag.
– Stefan (Holm), som var den starkaste individualisten av oss alla, kan idag säga till mig: “Det var så bra med dig Carro, du tävlade först, gick in och vann guld och sedan var pressen inte lika hög på oss andra.”
Är du bara lustdriven, bor det ingen liten strateg i dig?
– Det är klart jag är strateg, absolut, det var jag ju även under min idrottskarriär. Jag jobbade väldigt strategiskt och förberedde mig noga, hur jag skulle agera när jag kände prestationsångest, vad jag skulle hugga tag i när jag blev rädd. Men jag ser ofta till att vara hundra procent förberedd och så är det även idag, inför den här tv-inspelningen till exempel. Jag pluggar på så mycket jag bara kan. Är jag väl förberedd så kan jag bara vara i nuet när det väl ska ske.
Men någon långtidsplan i sitt nya yrkesliv har hon inte.
– Nej, då var jag nog mer strategisk i idrottskarriären. Då var det tydliga fyraårscykler med VM, EM, VM och OS. Nu tar jag mer ett år i taget och det har nog också lite med familj att göra. Nu får man vara lite mer flexibel, backa lite med sina egna drömmar och mål.
Fast det är klart, en plan finns – att fortsätta låta sig drivas av glädje och lust.
