Det blir lite rörigt när vi ska plåta, först smashar en vit bil in i trottoaren, en blondin 60-plus steppar ut och skriker glatt “inte konstigt att man krockar när man ser en kändis”, så kommer en ung man med keps och tackar för all musik.
Man tackar, säger Janne Schaffer, vrider skinnjackan och de svarta blanka skorna enligt fotografens instruktioner. Snart sextio år i musikbranschen har satt sina spår. Debuterade gjorde han redan 1958 med egensnickrad gitarr på Ängbykyrkans julbasar i Blackeberg utanför Stockholm; Janne var tretton.
– Nu i februari släppte man i London mina tre egna album från sjuttiotalet i nytryck, det är riktigt jäkla stort, men det är ingen som pratar om det i Sverige, säger Janne, ögonen rakt i kameran, en vit kam sticker upp ur den svarta jeansfickan.
Janne Schaffer, Sveriges kanske mest kända doldis, på något vis. Alla vet vem han är, men vad exakt har han gjort? Jorå. Lite vet vi: Gudabenådad gitarrist; check. Zebran i Electric Banana Band; check, egen solokarriär, jo, kanske. Att han var sångaren Ted Gärdestads käraste vapendragare och medmusiker vet de flesta runt jul (då släpps en film om Ted), att han lirat med jazzmusiker som Stan Getz, nja kanske inte den blekaste, att han som studiomusiker jobbat med de stora under 60- och 70-talet, jo, det vet vi: Björn Skifs blev Jannes ingång som studiomusiker, sedan var det, Cornelis Vreeswijk,Abba, Barbro Hörberg, Robert Broberg. Det längsta samarbetet hade han med kompositören Björn J:son Lindh.
– Björn lärde mig att våga utforska musikens innersta. Musik är andlighet, säger Janne och nickar åt fotografen som klickat färdigt.
Som att möta en jukebox
Att beskriva Schaffers liv är som att ge svensk pophistoria ett ansikte, hans sätt att spela gitarr har präglat hela 70-talets popmusik. Att träffa honom live är som att möta en jukebox, man trycker på en knapp, och klonk, en anekdot, som när han träffade Bob Marley i en kåk i Bromma, han bodde i pannrummet, Bob, alltså.
– Bob var väldigt blyg men trevlig, vi spelade in filmmusik med musikern Jonny Nash, berättar Janne, där vi sitter på restaurang Sjöpaviljongen i Alvik i Stockholm.
Popmusikhistorien började en kväll hemma i läderlappsfåtöljerna i folkhemsförorten Blackeberg, Janne och lillebrorsan Bo, satt som vanligt och lyssnade på radion, betygsatte och analyserade låtar. Så kom den, Jailhouse Rock, med Elvis, och förändrade allt.
– Wow, det var något helt annat än den klassiska musiken som var norm hemma.
För det var klassiskt som gällde i det schafferska hemmet, föräldrarna var skolade musiker, mamma piano, pappa fiol. Janne fick inte mycket stöd i sina popdrömmar. På kvällarna smög han ut och spelade i band.
– Mina föräldrar hade provat på att göra musikkarriär men inte lyckats så bra, kanske var det därför de inte ville att jag skulle börja. Man skulle ju annars kunna tänka sig att de just därför skulle ha stöttat sitt barn lite extra, men nej. De tyckte inte om det.
Sedan kom elgitarren, att bli en fena på den blev Jannes tonårsrevolt, för pappa Tage var elguran som att dra hem djävulen.
– Elgitarren var överhuvudtaget betraktad med stor misstänksamhet, det dröjde innan man exempelvis fick spela i kyrkor.
Sextiotalet blev Jannes decennium som bandmusiker, i Ted och the Caracas (med Ted Åström, senare mer känd som Olyckan), Poptwins and the Twinpops och Sleepstones (även det med Ted).
– Vi skulle vara antiidoler, musiken var det viktiga, vi vägrade att skriva autografer, säger Janne.
Går i gång på vin
Han beställer skagentoast och te, mycket te, en kanna, och strax en kanna till. Fast egentligen är det vin han går i gång på. Så mycket att hela kylskåpet är fullt, av fina viner, champagne och en egen öl, under namnet Janne Shuffle berättar han. Problemet är att han inte har tid att njuta av dem.
– Haha, ja, sitter ensam hemma och dricker gör jag inte, dessutom blir man ju bakfull och jag vill kunna fokusera fullt ut när jag spelar. I stället blir det att någon granne frågar om de får låna en flaska, och det är klart de får, säger Janne.
Han är liksom genuint snäll, gullig, (kanske är det för att han går lite lätt kobent i de där svarta jeansen eller att han är så engagerad i allt han gör, inför intervjun har han skickat mig 35 mejl med allt han gjort “eftersom det verkade som att jag inte hade full koll på honom”.)
Generös och ambitiös alltså. Världsbäst på deadlines enligt egen uppgift. Något han hade nytta av på 70-talet, det ultimata Schafferdecenniet.
– Popmusiken exploderade, vi var ett ganska litet musikergäng, Björn och Benny i Abba var kärnan.
Jannes egen karriär tar fart 1973. Han slår igenom med sin skiva Janne Schaffer, slår Abba som listetta. Samma år får han barn, sonen Fredrik.
– Det är det största som hänt, att ha skapat en ny människa, det förändrar allt. Benny frågade om jag ville följa med på deras världsturné men att fara världen runt när jag precis fått barn kändes inte lockande. Jag jobbar gärna i studion när ni kommer hem, sa jag.
Det fick han, 1974 var han med och spelade in Waterloo, det var stort. Janne varvade kändislivet med svenssonliv med fru Ann-Mari “Ami” Schaffer i villan i Bromma (där Janne fortfarande bor), söndagsmiddagar och barnlek på gräsmattan. Samtidigt som mer eller mindre parfymerad beundrarpost låg i högar på köksbordet. I tidningen Hennes väljs Janne till “veckans hjärteklappare”.
– Ja, då spelade jag också med Ted Gärdestad, vi var visst lite flickidoler, tur att Ami inte hade några anlag för svartsjuka, säger Janne.
På 80-talet startade han Electric Banana Band med Lasse Åberg och Klasse Möller, sonen Fredrik fick följa med på turné.
– Jag minns en gång, Lasse och Klasse hade ordnat överraskningsparty på Café Opera. Fredrik var så lycklig, samtidigt väntade hans mamma med söndagsmiddagen. Jag bad Fredrik ringa mamma och säga att vi var på Caféet, tänkte att det var bättre än att jag sa det. Fredrik var sprallande glad men kom tillbaka och sa, mamma är sur. Ja, någon relationsexpert är jag inte, säger Janne.
På 90-talet producerade Janne Ted Gärdestads sista platta Äntligen på väg (Ted tog sitt liv 41 år gammal). Ted hade återvänt till Sverige från en tid i sekten Bhagwan i USA och mådde psykiskt dåligt.
– Det var riktigt tufft. Ted hörde röster och fick utbrott, samtidigt visste jag att det var så viktigt för honom att göra den där plattan.
Janne blev den trygga punkten, han och Teds bror Kenneth.
– Han vågade bara sjunga när vi satt bredvid honom, så då gjorde vi det, vi fanns där på hans villkor, säger Janne och berättar att han då förstått vad en människa som mår dåligt behöver, att han lärt sig det den tuffa vägen. För 1983 hade Jannes bror Bo tagit sitt liv, efter en period av depressioner och alkoholmissbruk.
– Det är ett av de mest sorgliga ögonblicken i mitt liv.
Kämpade för sin bror
– Ingen pratade om det här, i min familj var man tyst om det som var svårt. Jag såg på mamma att det var något, hon såg ut som en utmärglad fågel, men när jag frågade om det var något med Bo, sa hon bara, det är bara bra. Hon ville skydda mig och försökte hjälpa Bo ensam men det bröt ner henne.
De båda bröderna hade inte så mycket kontakt. Janne turnerade, förutom med Electric Banana Band, även med Björn J:son Lindh och gruppen Hörselmat. Janne åkte till sin bror, försökte hjälpa.
– Det var så tufft, jag kämpade i ett år, fick in honom på olika behandlingshem.
Janne tystnar. Sorgen finns där, brodern, och Ted. Två självmord, så nära. Tunga sorger att bära. Janne Schaffer har vänt och vridit på det, vad kunde han ha gjort annorlunda.
– Man känner så stor skuld vid självmord, men jag är glad att vi gjorde färdigt Teds platta, sedan borde vi kanske inte ha låtit honom vara med så mycket i media som han var. Han orkade inte det egentligen, men det är lätt att se sådant i efterhand.
Trösten hittar han i musiken, det är där han sörjer, ensam med sin gitarr.
– Gitarren är min bästa vän, jag sitter där och spelar mig igenom sorgen.
För fem år sedan skrev han en självbiografi med journalisten Petter Karlsson, det var lite som terapi, säger han. Skönt att få prata om allt det som man inte pratade om i föräldrahemmet.
– Jag hade önskat att vi hade pratat mer hemma, att man fått mer kramar. Men det var väldigt auktoritärt. Framför allt hade jag önskat att jag och mamma hade kunnat prata om Bos självmord, att dela den sorgen.
Bokskrivandet gav Janne en push framåt, självförtroendet ökade.
– Ibland kan jag känna mig lite undervärderad. Men nu fick jag lite perspektiv, såg hur mycket jag faktiskt gjort, och tänkte fan det blev ju bra det här.
Nycklarna till framgång? Han säger det själv, envishet och ett oändligt tålamod, och att acceptera att det blir fel ibland. När han misslyckas, ja han blir lite missnöjd ett tag men sedan är det bara att prova igen.
Och sedan det där med ordning och reda. Varje morgon skriver han sina listor.
– Och innan jag fattar ett beslut väger jag för och emot. När jag väl bestämt mig kör jag fullt ut. Det man tagit på sig ska man ro i land, det är kanske något jag fått med mig från min stränga uppfostran.
I kärleksträsket råddade han på länge. Janne skakar på huvudet, nej, relationer har nog inte riktigt varit hans grej, men han har försökt, och som alltid, hundraprocentigt. Fyrtio år var de gifta, han och Ami, från 1975 tills för sex år sedan. Fast då hade de inte levt ihop på tretton år.
– Vi borde nog ha skilt oss betydligt tidigare, vi levde separata liv, utvecklades åt olika håll. Ska man leva ihop måste man ju utvecklas åt samma håll.
Han refererar till tv-programmet Kärlek vid första ögonkastet, att kärlek är knepigt, även när experter har fått säga sitt, konstaterar han.
– Men det är intressant att titta på programmet, fast relationerna där spricker ju alltid. Det är svårt att hitta rätt. När det gäller relationer i dag är jag lite försiktig men prövar mig fram.
– Jag, en svensk liten musiker och så en världsmästare. Det är det modigaste jag gjort.
Tar mer plats nu
Han berättar om sin blyghet, men att han på senare tid vågat ta mer plats, prata både från scen och privat, det beror på Jerry Williams. Janne hörde hans snack mellan låtarna och kände att, kan han, kan jag.
– Det blev mer värdefullt när jag vågade prata lite på scen.
Han har utökat det där snacket, insett att han har något att erbjuda, nu turnerar han med sin egen berättelse, showen Janne Schaffer Music Story.
Nä, att leva pensionärsliv är inte Jannes melodi, i september är det premiär för filmen om Electric Banana Band, sommaren är fylld av konserter och i höst kör Janne sin egen show. Till jul är det konsert med Lasse Åberg på Cirkus i Stockholm.
Tungan då, vi måste kanske säga något om den?, frågar jag när tekanna nummer två skvalpar med sista dropparna.
– Jag har ärvt det här från mamma, och mormor, hon höll alltid på med tungan när hon broderade. När vi är fokuserade rör vi på tungan, det är medfött.
Och fokuserad är han ofta, i intervjun kan han plötsligt tystna ibland, se allvarsam ut, och då söker sig tungan runt där i ena kinden. Precis som på scen, ett avancerat riff eller en känslosam melodi. Janne Schafferär en person som lever fullt ut.
– Jag har alltid gått in för att göra saker som jag verkligen tycker är kul. Jag är så himla tacksam för det, att jag får göra det jag älskar. Och så tänker jag fortsätta.
