Nya Vikingarnas sångare Kenneth Wahlberg: "Jag är extremt känslosam"

Från Elvis-imitatör till Sveriges ojämförligt största dansband. Efter tretton års tystnad återuppstår Vikingarna – med Kenneth Wahlberg som sångare.
Foto: Ann Jonasson

Nya Vikingarnas sångare Kenneth Wahlberg: "Jag är extremt  känslosam"

Det finns minnen från tidiga år som etsar sig fast, inte för att de är unikt färgstarka eller omvälvande, utan för att de i en enda vardaglig bild rymmer hela barndomen. Kenneth Wahlberg bär en sådan bild inom sig. Den föreställer tre bröder utslängda i ett tv-rum på övervåningen i ett vanligt svenskt radhus. Det är efter skolan och slumrande eftermiddag i början av 1980-talet. Limpsmulor och O'boy-ringar på bordet. Men så hörs ljudet av ytterdörren… 

– Då kastade vi oss upp allihop och smög halvvägs nerför trappan för att kolla vem det var som kom hem, berättar Kenneth Wahlberg. Var det mamma sprang vi ner och hjälpte henne med matkassarna. Hon släpade och slet för jämnan. Var det pappa sprang vi upp igen. 

Kenneth, den yngste av bröderna, beskriver sin uppväxt som på samma gång fantastisk och förfärlig. Gränslöst älskad av mamma, misshandlad och nertryckt av pappa. 

– Jag växte upp i Oxie utanför Malmö, som var en idyll då, men nu är ett av Sveriges mest segregerade samhällen. Det ser helt olika ut norr och söder om järnvägen, katastrof och paradis på var sin sida. Det var en fri uppväxt, men en där mamma alltid fanns för oss. Hon var hemma under de tidiga åren, men fortsatte sedan att arbeta som kallskänka på fina restauranger i Malmö. Det är därifrån mitt stora matintresse kommer.

Vi träffas på ett exklusivt hotell i centrala Stockholm. Kenneth Wahlberg är klädd i ledigt elegant kostym och gör ett avslappnat intryck trots sitt hektiska schema. Och uppriktigt.

– Min pappa var en stor egoist. Sket i familjen, kunde aldrig glädjas åt andras framgångar. Tvärtom kunde han vara avundsjuk på sina egna barn. En självömkande mytoman. Samtidigt har jag gått väldigt stark ur det här. Alla mina syskon är framgångsrika inom sina områden. Vi fick en strävan efter något annat. Jag kom tidigt att tycka om USA, där man fick säga att man var duktig och ingen jantelag rådde. Framför allt älskade jag det amerikanska 50-talet och den glada framåtanda som fanns då. 

Känslor som inte fick förmedlas till pappa. 

– Nej, han var ordförande i den lokala S-föreningen och tvingade ut mig i förstamajtåg. Kompromisslös. Alla skulle tycka som honom. En dag ska jag skriva en bok om min pappa, tänkte jag. Mina föräldrar skildes när jag var 13 år.

Han sov dåligt som barn, berättar han, framför allt på grund av sin obotliga nyfikenhet och sitt stora historieintresse. 

– På nätterna låg jag och funderade på världen och livet, hur allt hänger ihop. Jag har alltid varit en överkreativ och vetgirig människa som har målat, hamrat och uppfunnit. Otroligt känslig dessutom, har jag förstått, på gränsen till bölig. Och fortfarande är jag extremt emotionell. Gråter lätt till filmer, men har samtidigt nära till skratt.

Kenneth Wahlberg har fått den tidigare vikingen Christer Sjögrens välsignelse.

Gick i uppfinnarskola

Det första minnet av Vikingarna är redan från sexårsåldern och året 1975. Låten Du gav bara löften skvalade ur transistor-radion där hemma och refrängen satte sig direkt. Då hette sångaren Stefan Borsch. Tre år senare tog Christer Sjögren över och gjorde monumental succé med singeln Djingis Khan och albumet Kramgoa låtar 7. Kenneth Wahlberg fortsatte sitta klistrad vid radion, liksom vid grammofonens Grease-album som släpptes samma år. 

– Bland kompisarna var jag stor och tuff utåt, men hemma var jag otroligt blödig för smöriga låtar. 

I skolan spelade Kenneth blockflöjt, men kunde knappt sitta still på lektionerna. Läraren hade dessutom haft en av de äldre bröderna som favoritelev och tyckte inte att Kenneth levde upp till förväntningarna. 

– Men sedan hade vi vikare vid ett tillfälle. En vikarie som verkligen såg mig och ringde hem till mamma: "Kenneth har sån känsla, ni måste sätta honom i musikskola!" 

Han började spela trummor, startade första bandet i femman och fick dessutom sjunga eftersom ingen annan ville. 

– Det blev tyvärr bara hårdrocklåtar, gitarristen spelade ju det han ville och kunde, som trummis hade man inte något att säga till om. Vid några tillfällen sa folk att "du kan för fan inte sjunga hårdrock, du låter ju som Elvis eller Christer Sjögren".

Kenneth Wahlberg gjorde så småningom militärtjänsten, trivdes bra och var nära fortsätta en officerskarriär. Men en omtänksam kapten avrådde – i det civila skulle det vara lättare att få utlopp för all kreativitet. 

– Så istället gick jag uppfinnarskolan i Helsingborg. I samma veva fick mitt ex ärva ett hus som behövde rustas upp. Jag kunde inget om sådant, men hade fallenhet, läste på och tog hjälp. När renoveringen var klar kom det förbi en kvinna och frågade vem jag hade anlitat. Jag har gjort det själv, svarade jag. "Kan du komma och bygga hos mig?", sa hon då. 

Utan erfarenhet startade Kenneth Wahlberg ett byggföretag som snabbt blev framgångsrikt och hade ett stort antal anställda. Bandet hade sedan länge lagt ner eftersom de övriga inte ville satsa, men Kenneth fortsatte göra låtar på lediga stunder. 

– När jag var 37 skrev jag en dansbandslåt som jag bestämde mig för att spela in på egen hand och hyrde en studio. När killen som var bokad efter mig råkade höra låten blev han eld och lågor. "Jag har en spelning nästa vecka på Pepes Bodega, kan du hoppa in?" Ja, för fan, sa jag. Det slutade med att vi slog oss ihop och körde massor av företagsgig. 

Vid ett tillfälle kom ett önskemål om en Elvis-imitation. Det var en onsdag och giget skulle vara på lördagen. Kenneth Wahlberg sydde snabbt själv upp en kostym och repade in låten Suspicious minds

– Det blev en enorm succé. För första gången sprang det fram tjejer och hängde sig runt halsen på mig och jag tänkte "detta är ett bra jobb". Chefen bad om mer. "Men jag kan bara en låt", sa jag. Det spelade ingen roll. Jag fick köra den tre gånger. 

Kenneth Wahlberg tycker att dansbandsmusik handlar om alldagliga saker. "De som förlöjligar dansband tycker att texterna är förenklade. Men det enkla är det svåra. Vem som helst kan komplicera en låt", säger han.

Hyrde en hel arena

Kenneth Wahlberg utökade repertoaren och tog artistnamnet Ken Wegas. Bokningarna rullade in. 

– Efter en konsert kom det fram en man och ville prata. Han tyckte att jag var jättebra och att kostymen var perfekt, bortsett från en detalj: "Man såg aldrig att Elvis hade vita strumpor." Då tänkte jag att ingen ska hitta ett enda fel igen. 

Han köpte exakta kopior av Elvis smycken, sammanlagt ett 60-tal. Beställde polisonger från olika tidsepoker tillverkade av de bästa perukmakarna på Broadway och lät sy upp fler kostymer. 13 blev det till slut totalt. År 2009 deltog Ken Wegas i tv-programmet Talang

– Femton minuter på tv ledde till 70 bokningar bara första året. Ken Wegas blev extremt framgångsrik, men det var väldigt mycket jobb. Jag blev också lite fartblind. Först skulle jag ha 10 personer på scen, sedan 15 och sedan 35. Jag bestämde mig för att hyra Malmö arena och körde hela batteriet med storbildsskärmar och vattenfall på scenen, det skulle bli det coolaste folk hade sett. Det tog två år att hämta sig ekonomiskt. 

Kenneth Wahlberg skrattar. 

– Men jag behöver inte sitta på pensionärshemmet och ångra mig. Jag gjorde det. 

Han avvecklade Ken Wegas och bestämde sig för att återgå till entreprenörslivet, men kunde inte helt släppa musiken. Borde han inte åtminstone göra en hyllning till sitt livs stora idoler, Vikingarna, som hade lagt ner 2004? 

Efter många idéer och diskussioner fick han till slut okej av Jörgen Arnemar, manager, producent och ägare av varumärket Vikingarna, att ta över som sångare. Tre tidigare medlemmar tackade ja till att medverka. Dessutom fick Kenneth Wahlberg Christer Sjögrens välsignelse i samband med inspelningen av Tack för dansen förra året, Vikingarnas enda återförening.

– Det var första gången jag träffade Christer. Han kom fram och sa: "Där är du ju, välkommen i gänget." Det var otroligt skönt.

Vikingarna bildades redan 1961 och hade flera sångare innan Christer Sjögren tog över med sin mjuka, värmländska basröst och gjorde bandet till en svensk institution. Men bakom kulisserna fanns en minst lika viktig person.

– Managern Jörgen Arnemar har varit bandets stora framgångsfaktor genom åren. Han spelade själv saxofon och gitarr i bandet, satsade sina egna pengar och blev vd. Han har ett unikt affärstänk. Vikingarna lät tidigt så mycket bättre än andra dansband. Man var nitisk med ljudet, använde den bästa tillgängliga utrustningen, hyrde in Stockholms kammarorkester… Det gjorde också att man fick de bästa låtarna skickade till sig. Framgång föder framgång. 

Kenneths tidigaste minne av Vikingarna är redan från sexårsåldern och året 1975. Låten Du gav bara löften skvalade ur transistor-radion där hemma och refrängen satte sig direkt.

Eget jetplan

Vikingarna var det första dansband som skaffade eget jetplan. En rimlig logistiklösning för att hinna med alla spelningar, men i förlängningen också ett genialt pr-trick. Vem som flög planet? Jörgen Arnemar förstås, ovanpå allt annat utbildad pilot.

– Om du idag säljer 3 000 fysiska exemplar av en skiva är det fantastiskt. När Vikingarna stod på topp med albumen Kramgoa låtar sålde man en halv miljon. Man har sålt fler skivor än Abba i Norden, 11 miljoner.

Dansbandsmusik handlar enkelt uttryckt om två saker: kärlek och vemod. Ofta i kombination. Svunnen kärlek – och återvunnen. Vad är det som träffar så rätt i den svenska folksjälen? 

– Precis som i amerikansk country sjunger man om alldagliga saker, förklarar Kenneth Wahlberg. De som förlöjligar dansband tycker att texterna är förenklade. Men det enkla är det svåra. Vem som helst kan komplicera en låt. Dessutom är dansband den enda genre som vuxit fram i symbios med publiken. Tempot måste vara rätt när man ska dansa. Många började som popband på 1960-talet, men folk ville ju dansa så det var bara att anpassa sig om man ville ha spelningar.

Men fortfarande får dansbandskulturen sällan tillträde till de fina salongerna. 

– På Grammisgalan kör man dansbanden innan tv-sändningen kommer igång. Ändå är det landets största musikgenre. Och märkligt nog kan alla människor sjunga med i refrängerna när de fått lite innanför västen – trots att de aldrig lyssnat…

Kenneth Wahlberg säger det sista med ett leende, utan bitterhet. Han är bara genuint glad över Vikingarnas återfödelse, nya skivan och den stundande sommarturnén. 

– Jag är överhuvudtaget en glad och optimistisk person. Och vi måste komma ihåg att vi faktiskt lever i historiens bästa tid. Vi kan bota massor av sjukdomar och har all världens samlade kunskap i telefonen i fickan. Sverige svartmålas ständigt, men herregud – tänk vad vi faktiskt har det bra!