Tommy Berggren: “Jag vet att jag är jävligt bra”

Han har skjutit på det i 20 år, men nu har Tommy Berggren, 79, äntligen skrivit sina memoarer. Men falsk blygsamhet tycker han inte om. Den ende han någonsin har varit avundsjuk på är Jack Nicholson.

En ostyrig kalufs. Ljusblå utanpåskjorta. Ett par hoptryckta jeansben i en alldeles för kort soffa i ett repetitionsutrymme på Stockholms stadsteater. Regissören och skådespelaren Tommy Berggren har tagit chansen att slumra till efter den första repetitionen av pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf? som han ska regissera i höst. Hemvändande skådespelaren Lena Olin har en av huvudrollerna.

Han sätter sig upp i soffan och de blå, livliga ögonen tar snabbt in vad som händer.

– Är det du? säger han på göteborgska fast det var 20 år sedan vi sågs senast. Jag frågade faktiskt om det var en lång man.

Det är aldrig lätt att intervjua Tommy Berggren – men alltid intressant. Han låter sig inte styras. Det är han som regisserar. Han pratar gärna men ofta om det han tycker är intressant för ögonblicket, inte det man frågar om. Associationerna flyter iväg i långa sidoberättelser och de blå ögonen blixtrar ofta till av otämjd livsglädje. Ändå är han lugnare, låter sig avbrytas lättare och är mer samlad än när vi sågs senast. 

Tommy Berggren är sedan länge ett av våra stora skådespelarnamn. Hans uppsättning av Fröken Julie på Dramaten är den största succén i Dramatens historia och 60-talsfilmerna han gjorde med Bo Widerberg, Barnvagnen, Kvarteret Korpen och Elvira Madigan, har alla fått klassikerstatus. Samma sak med tv-serier som August Strindberg – ett liv, Offer och gärningsmän och Gösta Berlings saga. Som regissör har han framför allt hyllats för sina uppsättningar av Harold Pinter, Vildanden och Candida.

Zlatan är idolen

Efter att ha skjutit på det i 20 år har Tommy äntligen skrivit sina memoarer. Han fyller 80 i augusti, och boken Tommy innehåller över 500 sidor och 200 bilder historier, skrönor – och sanningar. Bok-en bygger på en serie intervjuer och en grundstomme av DN-journalisten Betty Skawonius. Men Tommy kände att något fattades. Hans eget “sound”.

– Om du är i livet och ska göra en självbiografi måste du skriva den själv! Nu är varje ord mitt.

Han skryter oavbrutet, säger han. Vet att han är bra och har inget till övers för falsk ödmjukhet. Idolen heter Zlatan. Dessutom är han en tävlingsmänniska, men han tävlar bara mot de bästa. Som ung ville han vara lika smart klädd som Göteborgs okrönte kung Ingemar “Ingo” Johansson. Ingemar och hans bror Rolf hörde till de mest elegant välklädda i staden. En gång träffade Tommy och hans kompis bröderna på Avenyn. 

– När vi ska gå säger Ingemar: “Du Tommy – snygg bubbla!” Han menade hatten. Rolf gjorde tummen upp – bättre betyg gick inte att få! Men jag har en bild av Jack Nicholson där han har exakt samma hatt! Det är bara några månader mellan oss, och han har samma hatt som jag 1952!

Det finns ett foto där Tommy står i en portgång på Mott Street i Little Italy under inspelningen av Joe Hill 1971. På en annan bild står Robert De Niro i samma keps och jacka i samma portgång under Gudfadern tre år senare.

– Jag och Bo (Widerberg) påstod gärna att Coppola snott scenen till Gudfadern! Det är nästan komiskt – som om det var samma kille som stod där! 

Tommy Berggren:

Tackade nej till Hollywood

Tommy Berggrens pappa William var aldrig nöjd med sonens beslut att bli skådespelare. Om nu inte grabben ville bli flygmekaniker eller läsa till ingenjör kunde han väl i alla fall göra något som var till nytta för folk. Och skulle han tvunget hålla på med teater kunde han väl i alla fall få folk att skratta, göra lite nytta.

– Fast jag har nog mest spelat ledsna gubbar…

Tommys pappa hade ett sår i hjärtat som han aldrig kunde läka – vare sig med familj, barn eller alkohol.

– Hans far var plåtslagare och ramlade ner från ett tak och dog två månader innan pappa föddes, och hans mamma dog i barnsäng, berättade Tommy när jag pratade med honom för 20 år sedan. Tänk dig att aldrig ha fått säga mamma eller pappa… 

Pappa William jobbade som ombudsman i Svenska Sjöfolksförbundet. Han var en politisk begåvning som kunde ha gått långt inom partiet – om han inte blivit alkoholist. Som ung blev han övertygad kommunist, men efter Ungernrevolten och en resa till Sovjet gick han över till socialdemokratin.  

När Tommy Berggren var 15 år skilde föräldrarna sig efter ett stormigt äktenskap. Hans pappa gifte sig med en betydligt yngre sekreterare i förbundet. Men efter sex år kom han tillbaka, gifte om sig med Tommys mamma Annie – och blev nykter.

Som ung drog hans pappa till Spanien och slogs mot Franco,och en kusin till Tommy var med när Castro tågade in i Havanna.

– Det där har förföljt mig, säger Tommy. Jag är inte till salu. Det går inte.

Han har tackat nej till både en halv miljon för en reklamfilm för en kavaj och ett sjuårskontrakt med filmbolaget Paramount i Hollywood.

– De hade ordnat bostad, och Bo (Widerberg) och jag skulle få göra två filmer, The great Gatsby och Run, rabbit, run med Bob Evans, som producerade Gudfadern och Chinatown. Men hade jag skrivit på hade jag aldrig fått göra Joe Hill med Bosse!

“Har aldrig haft pengar”

Bo Widerberg var i mångt och mycket en sorts mentor för Tommy Berggren. Han hittade honom i Malmö och gav honom huvudrollen i sin första långfilm Barnvagnen. Han var en kultiverad före detta akademiker och författare som fick Tommy att uppskatta klassisk musik, tog honom till Matisse-kapellet på Rivieran och fick honom att se franska filmer. 

– Han avundades mig för han tyckte jag var så barnslig och … fri.

När Bo Widerberg förstod att Tommy inte gillade Roman Polanskis Chinatown med Jack Nicholson tvingade han honom att se om den.

– Han skrek: “Det är en genial film. Nu går du och ser om den, din jävla stolle!” (Tommy imiterar Bo Widerbergs malmöitiska perfekt.) 

När Tommy såg om filmen insåg han att den var mästerlig – men förstod inte varför han missat det första gången.

– Sedan fattade jag att jag var avundsjuk på Jack Nicholson, som jag kände. Först fick han Gökboet, som var fantastisk, sedan tog han min “bubbla” och så gjorde han Chinatown… När jag var hemma hos honom sa jag att jag aldrig varit avundsjuk på någon – förutom honom. I mitt liv har allt ramlat över mig, på något egendomligt sätt. Jag har fått det jag velat ha…

Han avbryter sig.

– Jag har en låda med Hollywoodmanus hemma, men jag åkte aldrig dit. Jag vet fan inte riktigt varför. Jag kan inte svara på det. Det kan bero på att jag var för ambitiös med språket – men jag ville heller inte försöka bli amerikan.

Kanske har det att göra med att han alltid levt ett bra liv här hemma.

– Det finns en egendomlig paradox i mitt liv. Jag har aldrig haft mycket pengar, aldrig haft besparingar, ingen säkerhet för ålderdomen. Jag har sagt nej till mycket jobb och tagit långa pauser – men alltid levt gott! Jag har alltid ätit ute i hela mitt liv – och dyrt ska det vara! Det kan hända att det tar slut en dag, men då tar jag det.  

Under repetitionerna av Slutspel med Johan Rabaeus drabbades Tommy av hjärtrusning. Eftersom han och dåvarande hustrun Monika Ahlberg väntade tvillingar bestämde han sig för att sluta spela och ägna sig åt att regissera. Han ser tillbaka på sin scenkarriär med blandade känslor.

– Jag kom till Dramaten samtidigt som Ingmar Bergman, 1963. Jag har haft nio teaterchefer och det är bara två som får beröm. Det finns någon sorts avund i det här landet och den har lett till att det pratats mycket skit om mig. Jag ska vara en jävla typ, ett svin mot kvinnor… Jag känner inte igen någonting. Jag vet inte var de får det ifrån. Om du är begåvad och framgångsrik får du förbereda dig på att få en massa skit!

Spriten har spelat en stor roll också i Tommys liv – men den tog aldrig över. “Törstig” kallar han sig själv.

– Jag har sett för mycket. Men sam-tidigt är det en verklig njutning, särskilt tillsammans med mat. Min gamle vän Sven-Bertil (Taube) och jag har varit inne på att lägga ner flera gånger – han drack också för mycket. Vid ett tillfälle när vi var på Teatergrillen sa jag till honom: “Hördu, ska vi inte ta en paus i det här?” “Det här?” sa han frågande. “Drickandet!” “Jaha”, sa han och då såg jag honom beställa in en flaska champagne… “En paus”, sa han och sken upp. “Jamen, det måste vi fira!”

Rökt har han däremot inte gjort på många år. 

– Jag promenerar mycket, tar ett par glas vin. Jag har inget träningsprogram, men jag har alltid hållit igång. Nu kommer jag att börja cykla från Blockhusudden till jobbet igen. 

Tommy Berggren:

Bad till Gud om barnen

Tommy Berggren har haft två stora mål i sitt liv – att bli pappa och konstnär. Konstnär blev han i samma ögonblick som han gick på teater i Göteborg 1953 och såg Per Oscarsson i Hamlet. Dagen efter ändrade han stuk och började sälja -familjens värdefulla Strindberg-utgåvor och franska klassiker för att få råd att gå på privat teaterskola.

– Jag vände blad, bytte från hatt och paletå till duffel.

Till slut var han tvungen att sälja hela sin lp-samling för att ha råd med studierna – bland dem flera signerade mästerverk av Charlie Parker och Dizzy Gillespie som han och Parker köpt tillsammans mittemot jazzklubben Birdland under Tommys första USA-resa som 14-årig mässkalle.

Barn dröjde längre. Första frun Ulla fick missfall och när han träffade Monika Ahlberg på ett övergångsställe utanför Dramaten var hon 18 år och hade inga planer på att skaffa barn.

Han fick syn på henne när hon stod och åt en persika vid ett övergångsställe nära Dramaten. Tommy var på väg till Gröna Lund för att se sin gamle kompis Sven-Bertil Taube uppträda. Han frågade Monika om hon ville följa med och efter lite övertalning tackade hon ja. 

“Hur fan kan man känna att det är allvar efter några minuter?”, sa han när vi träffades senast. “Men det har jag gjort med alla mina tre stora kärlekar.” Idag är paret skilda sedan några år tillbaka, men en av tvillingdöttrarna bor fortfarande kvar hemma hos Tommy. Den andra dottern kommer var fjortonde dag och sonen William har flyttat hemifrån. 

– Jag fick mina barn sent, men de är det viktigaste i mitt liv. Jag bad faktiskt till Gud – och han hjälpte till. När jag fått William var jag säker på att jag inte skulle besvära igen, men sedan bad jag om ett litet syskon också – och då hjälpte han till igen.

William arbetar på restaurang Sturehof.

– Men jag vill att han ska öppna ett eget ställe, som ska heta TB eller Tommy (ler brett). Beata är tipsad som en av de stora mittfältarna i fotboll i sin ålder och Rakel har varit lite vild, men lugnat ner sig nu. Jag tycker att hon ska börja Calle Flygares teaterskola. Som regissör har jag ju lite blick för talang, och jag ser en framstående skådespelerska i min dotter.

Att Tommy Berggren själv har fått legendstatus är inte att betvivla. Men det är inget han är medveten om själv.

– Jag tänker aldrig på att jag är framgångsrik eller berömd. Jag är precis som jag alltid har varit. Det är klart, ibland tar jag för mig. Jag vill ha ett bra bord på krogen, men jag har aldrig kunnat gå omkring och tycka att jag är något! Samtidigt som jag vet att jag är inihelvete begåvad! Kan saker. Att jag är jävligt bra! Bäst. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top