Malin Persson Giolito: "Vi måste prata mer om klass"

Brottslingar döms enligt lagen – men också utifrån sin status i samhället. Det visar Malin Persson Giolito i sin senaste bok, en skildring av klass, skuld och ansvar.
Foto: Peter Jönsson

Malin Persson Giolito: "Vi måste prata mer om klass"

Hon ogillar det. Och det är kanske inte juste att börja där. Men det går inte att blunda för att kriminalförfattaren Malin Persson Giolito vuxit upp ständigt omgiven av brott, dotter som hon är till Mr Crime: kriminologiprofessor Leif GW Persson.

Där kom den. Elefanten i rummet. 

– Det är roligare att prata om det man själv gör, säger hon, lite trött över att ständigt denna pappa kommer på tal.

Men så vänder hon det hela med lite humor. 

– Han klarar sig själv, brukar jag säga, han behöver inte min hjälp.

Ja, i denna familjära vem-drar-vem-lek har just nu dottern det längsta strået i sin hand. Malin Persson Giolito har fått utmärkelsen Årets bästa svenska kriminalroman för boken Störst av allt som kom i fjol. Boken har sålts till 24 länder; "bara 30 länder till, så är du ikapp", har pappa Leif GW sagt.

Hög retfaktor på den.

Vi sitter i bekväma fåtöljer i förlagets fikarum. Hon är ledigt klädd i utanpåblus, långbyxor och svarta kängor – långt från den dräkt-och-pumps-bild man har av en jurist i Bryssel. Det är där Malin Persson Giolito bor till vardags med man och tre barn, när hon inte far runt och pratar om boken och författarjobbet, som hon nu kan ägna sig åt på heltid efter 20 år som jurist.

Det är hennes fjärde bok, och berättelsen har ramats in av ett rättegångsdrama från första dagen i rättssalen tills dom faller. Ett ganska ovanligt grepp i svensk litteratur. Rättsdraman är en stor genre i den anglosaxiska världen, både i brittisk och amerikansk litteratur. Fast där är också en rättegång mer dramatisk med stora gester, medan man i en svensk domstol snällt sitter på sina platser. Inte lika filmiskt.

– Men jag tycker förstås som före detta advokat att det är väldigt dramatiskt! Det är ju i rättssalen vi har bestämt att vi ska lösa våra konflikter. Och många romaner handlar om konflikter. Särskilt spännings-romaner. De behöver inte handla om mord, men måste handla om konflikter, säger hon entusiastiskt.

Malin Persson Giolito fascineras av brott som "inte passar in" och detta senaste drama handlar om en skolskjutning. Ett ovanligt brott i Sverige, den värsta skolattack vi haft var i Trollhättan 2015 då fyra personer dog. Det är också ett sällan omskrivet brott i kriminalromaner. 

– Skolskjutning är ett atypiskt brott, och skytten är inte den typiske ungdomsbrottslingen. Det är nästan alltid en ung vit man från medelklassmiljö eller i alla fall ingen utsatt miljö. Samtidigt har många skolskyttar haft drogproblem och "erfarenhet av psykisk ohälsa".

Hon drar handen genom det långa håret.

– Det är något med skolmiljön som jag vill komma åt med boken. Jag släpper iväg mina tre barn till skolan, en skola med nästan 4 000 elever – som en liten stad! – där nästan alla är barn. Man behöver ju inte ha läst Flugornas herre för att tycka att det är lite… obehagligt, kanske.

Hon skrattar till av tanken, som ger en glimt av författarens vardag hemma i familjens townhouse i centrala Bryssel; hur hon, innan hon sätter sig i arbetsrummet, vinkar av maken och döttrarna. 

Skildrat barnmisshandel

Malin Persson Giolito skriver om ovanliga och vanliga brott från oväntat håll. I Bara ett barn har hon skildrat barnmisshandel, ett ofta förekommande brott i samhället men inte i kriminallitteraturen. Bortom varje rimligt tvivel inleds med en mördad ung vacker kvinna – deckarens mest populära brott – men istället för den vanliga mördarjakten, så är redan någon dömd för brottet och frågan är om det är rätt person.

– I de flesta fall i dessa berättelser är kvinnan helt ointressant annat än som kropp, ett offer som hittas i början och -sedan glöms bort i ivern att sätta dit -någon. Här måste man lära känna henne för att kunna få svar om det är mördaren eller inte. 

Inte alldeles lätt. Ofta ses ju juridik som svartvit, antingen är man skyldig eller inte skyldig. Men så enkelt är det inte, menar Malin Persson Giolito, och hon rotar gärna i teman kring skuldfrågan, sanning och rättssäkerhet. På djupet handlar det om hur vi värderar varandra.

– Ja, så är det. Juridiken är min religion. Du ska ses som oskyldig till dess du är dömd. Det är ett av de tio budorden för en jurist, så klart, och själva grunden för vårt rättssamhälle. Men i praktiken är det inte lika självklart. Mycket annat spelar in: hur media behandlar misstänkta, hur vi nästan omedelbart dömer personer och hur vi ser på människovärde.

Det är lätt att gå med på att en trevlig person har ett absolut människovärde, menar hon, men om man pratar om en pedofil, som kanske har sexmördat en 15-åring i hennes hem, då blir det -knepigare.

Människors värde blir också tydligt när man pratar klass. Malin Persson Giolitos prisade bok är en drabbande klasskildring som utspelar sig i finfina Djursholm kring tonårige Sebastian. Övergiven av sina rika föräldrar lever han ett destruktivt ensamliv i lyxvillan med stora fester av fylla och partydroger. Alla behandlar honom för det han representerar: extrem överklass. Att flickvännen Maja tar på sig den tunga uppgiften att "rädda" Sebastian är helt okej för hennes föräldrar, lärare och vänner – just för att han är rike-mansbarn.

– Alla tjusas av honom på grund av pengarna. Klart att det är en fördel att få vara nära honom, trots att han är en sån uppenbar katastrof. Om man tar bort pengarna, hade man tyckt det var okej att 18-åriga Maja tar sånt ansvar för honom? Hade man inte som förälder satt stopp för relationen?

Särskilt med tanke på en annan kille i boken, också föräldralös drogmissbrukare fast ensamkommande flyktingbarn och tvivelaktig langare. 

– Den killen hade ju INGEN velat att Maja skulle ta hand om. Han ska bara bort! Honom vill vi inte ha här. Motvilligt låter vi honom stanna tills han fyllt 18, men sen ska han ut!

Författaren eldar upp sig. Detta med klasstänkande är Malin Persson Giolitos starka kort. Hon irriterar sig på hur debatten förs idag, att folk sällan vill prata om klass, utan hellre om religion och -etnicitet. 

– Det är inte första gången man utnyttjar folks rädsla för en viss etnisk eller religiös folkgrupp – tänk på judarna – för att ta över makten. 

Hon ångar på om ojämlikheten. Rädsla ligger inte i det perssonska blodet och hon skräder inte orden.

– Det är uppenbart att det gagnar vissa grupper i samhället att vi går med på att enbart prata om invandring och inte alls diskutera inkomstskillnader. Fördelningspolitik, som brukade vara socialdemokraternas paradgren, är en ickefråga.

Att föra brottsstatistik efter etniskt ursprung och tillhörighet som är på tapeten, ger Malin Persson Giolito ingenting för. Det geografiska ursprunget eller "rastillhörigheten" hos en brottsling är inte bara rasism, det är dessutom ointressant, anser hon. Om man prompt ska dela upp busarna, är det betydligt mer intressant att titta på klasstillhörigheten, se hur många av våra grova brottslingar som kommer från de mest utsatta socialgrupperna. 

– Är inte DET intressant statistik, i så fall? Då kanske vi kan börja fundera över om vi kan göra något åt inkomstskillnaderna, säger hon och summerar med emfas:

– Jag tycker absolut att vi borde diskutera klass mycket mer. Istället för att prata om att vi ska stänga ute alla flyktingar – det är ju Trumplogik – för att det finns en risk att en av tusen kommer att begå ett våldsbrott.

Hon himlar med ögonen.

– Utöver allt annat. Det är så korkat… Att vi inte kan ha en mer givande politisk diskussion än så…

Malin Persson Giolito är själv uppvuxen i en överklassmiljö. Hon ser inget konstigt i att vara klassmedveten för att ha rört sig bland privilegierade. 

– Det är svårt att komma från en så extrem miljö utan att bli klassmedveten. Skillnaderna är så uppenbara. I min gymnasieskola låg verkstadslinjen i ett annex och vi umgicks aldrig med dem – och så var det Parnevik som blev hämtad med helikopter på studentavslutningen. Den spännvidden var det! Och sedan dess har det blivit ännu större klasskillnader i världen, men i Sverige i synnerhet.

Var politiskt aktiv

Pappa Leif GW har beskrivit hur han medvetet reste uppåt i klasserna genom att flytta till det finare kvarteret efter det andra. Till slut landade familjen Persson i ett tvåfamiljshus i Djursholm, överklassens högborg i Sverige. Äktenskapet höll dock bara några år till och Malin var 10 år när föräldrarna skildes. Dåtidens pappa-umgänge varannan helg blev det lite si och så med eftersom han flyttade till Göteborg.

– Jag växte upp med en ensamstående mamma som var sjuksköterska och det var absolut ingen Djursholmsekonomi. Men jag umgicks med personer som hade privatchaufför. 

Hon ingick i ett litet gäng politiskt aktiva vänsterromantiker. Hade anti-kärnkraftmärke, var med i ANC-gruppen, åkte på demonstrationer och var uttalad feminist. Hon blev till och med kallad "kommunistfitta" i mellanstadiet.

– Men det var ganska lätt att bli kallad kommunist i Djursholm, säger författaren med ett skratt.

Så funderar hon över hur blicken för ojämlikhet kan ha formats. 

– Min man kommer från lägre medelklass och var den första som tog studenten i sin familj. Hans morfar och mormor jobbade på kycklingfabrik, hans mamma var sjuksköterska och pappan byggarbetare. Nu är min man advokat och höginkomsttagare, så han har gjort samma resa som pappa. Det är möjligt att jag lever och har levt med den där blicken genom pappas utanförskap i överklassmiljöer och min mans utanförskap på liknande sätt.

Som nybakad student var juridik i och för sig naturligt att plugga i hennes kretsar och Malin var duktig i skolan men motsträvig. Första åren läste hon strödda ämnen: franska, litteraturhistoria, konsthistoria, statskunskap och drog till Frankrike ett halvår. Till slut kammade hon till sig och testade en juridisk översiktskurs på universitetet, "jöken".

– Jag tyckte det var så fantastiskt roligt! Jag tände på alla cylindrar, säger hon förtjust. 

Efter juristexamen jobbade hon tio år på advokatbyrå, ett par år i domstol och för EU-kommissionen i sju, åtta år. Väl-betalt, tryggt och statusfyllt. 

Var det inte bra, det?

Hon skrattar.

– Advokat är ett bra jobb, absolut, men det var inte min dröm. Jag har velat bli författare sedan jag var sju, säger Malin Persson Giolito med värme i blicken och sträcker på sig som en katt, fylld av längtan att få sätta sig framför datorn. 

Så tar hon själv åter upp pappatråden: 

– Pappa ville ju väldigt gärna att jag skulle läsa juridik, så var det. Men det blev snarare ett skäl till att INTE läsa juridik – som alla ungar. Han tyckte det var utomordentligt fånigt att jag skulle läsa litteratur och konst och sånt, det kan ju ingen försörja sig på. Om inte han hade insisterat på juridik, så hade jag kanske börjat med en gång.

Bättre sent än aldrig. Hon är som sagt snart ikapp; bara 30 länder till.