Stina Wollter: "Dagligen läser jag att jag är ful och äcklig"

Konstnären och kroppsaktivisten Stina Wollter väcker känslor. Nu är hon aktuell i TV4-underhållningen Let's dance.
– X-Large på bästa sändningstid, konstaterar hon nöjt.
Foto: Peter Knutson

Stina Wollter: "Dagligen läser jag att jag är ful och äcklig"

Konstnären och radioprataren Stina Wollter dansade sig in i mångas liv när hon på Instagram la ut en film där hon iförd endast underkläder dansade loss i sitt kök, utan att be om ursäkt för sina kurvor.

Det blev avstampet till den kropps-aktivism som hon bedriver och som sprider sig som en löpeld bland andra kvinnor som vill vara stolta över varje hekto av sina kroppar. Som inte stämmer in på sval och smalidealet, utan som tar plats och gör sina röster hörda.

Nu dansar Stina vidare mot nya mål. Aktuell som hon är, som en av deltagarna i TV4:s danstävling Let's dance.

Hon har just avslutat ett träningspass med sin danspartner Tobias Bader när vi träffas. Barfota letar hon upp ett par strumpor, de är röda med vita prickar på.

Tajmingen för hennes medverkan i det populära dansprogrammet kunde inte vara bättre, menar Stina, som sprudlar av energi:

– Det känns kongenialt att min kroppsaktivism får landa i glitterklänning i storlek X-Large på bästa sändningstid, tycker Stina.

Därtill är hon mycket nöjd med att som feminist ha lyckats ta sig in i vad hon beskriver som den mest konservativa och könsstereotypa dansformen av alla – pardansen.

Kärleksprojekt på gång

Stina passar på att äta en proteinpudding medan hon berättar att timmarna just nu inte riktigt räcker till. Sambon Micke väntar på henne, på hotellrummet. Han har jobbat i studio med deras gemensamma kärleksprojekt/sladdbarn: en kommande singel. 

Men något vidare sällskap tror inte Stina att hon kommer att vara:  

– Jag är supertrött och måste få sova.  

Micke och Stina har varit ett par i 22 år nu. De var båda upptagna när de träffades.

– Jag vaknade en morgon efter att ha drömt en erotisk dröm om Micke. Jag vände mig om i sängen och insåg att jag låg bredvid fel kille. Så jag ringde Micke i musikaffären där han jobbade och berättade hur det låg till, sa att "det här är Stina Wollter och jag är kär i dig". Det visade sig att han spanat på mig i två år, men inte gjort något åt det, för att han är ganska blyg. Tre månader senare var vi gravida, berättar Stina.

Hon är född i Stockholm. Dotter till skådespelarna Annie Jenhoff och Sven Wollter.

– Mamma och pappa skildes när jag var två år och min storasyster Ylva fyra. Efter det bodde vi i tre år i Östersund med mamma, innan vi flyttade till Uppsala, berättar Stina.

Allt som Stina gör bottnar i systern -Ylvas öde, som Stina beskriver som klangbotten, det vill säga grundtonen, i hennes konstnärskap. 

Förlorade sin syster

Ylva dog fem dagar innan hon skulle fylla 30 år, i sviterna av sjukdomen anorexi. Men den psykiska ohälsa som ledde till ätstörningen började långt tidigare, säger Stina.

– Det handlar inte om mat, maten är bara ett verktyg i ett självskadebeteende som kan utlösas av olika saker som viktfixering eller att vara högpresterande, funderar Stina.

Hon sörjer det liv som Ylva inte fick leva. Men kan inte sörja att hennes plågade kropp fick ro. Varje dag tar sig Stina tid att svara på frågor om ätstörningar och självskadebeteenden som hon får från anhöriga och unga tjejer. Hon vet vilken skräck, oro och övergivenhet man kan känna när man lever sida vid sida med någon som gör sig själv illa. Hon har även egen erfarenhet av den skam man kan känna för att man känner sig åsidosatt jämte någon som är sjuk.

Vi återvänder till Stinas kroppsaktivism och det som Stina vill kämpa emot:

– Vi matas med bilder om vad som är fint och fult, vilka kvinnor som är åtråvärda och vilka som får spela "töntiga, fula tjejen". Som jag ser det pågår en bred rörelse med människor som vill känna sig representerade. Men som inte blir det, på grund av jätteknasiga normer om utseende och begränsande uppfattningar som dikterar vad som får synas och ta plats. 

Stina var inte beredd på att hennes dansfilmer skulle få en sådan stor spridning. Inte heller på att mötas av "fettförakt".

– Många gånger om dagen får jag läsa meddelanden som säger att jag borde skämmas, är ful och äcklig, har slappa tuttar som ingen vill se och att jag är för gammal för att bete mig som jag gör. Men vem bestämmer det? frågar sig Stina. Jag bestämmer något annat.

En väg till förändring

Hon var inte alls beredd på att så många andra skulle haka på kampen och sprida hennes budskap om att acceptans och att ta plats är vägen till förändring. 

Stinas Instagramkonto har nästan 84 000 följare. Under hashtaggen #dansaförstina kan man se alla dem som stöddansar för henne och sig själva. 

– Jag trodde att jag var ensam på ett fält, tills jag upptäckte att tusentals lättklädda människor kom dansande mot mig i egna dansfilmer och sa "vi är här!" Det är något av det vackraste jag varit med om, beskriver Stina.

Hon tänker att vi behöver tala om tonen i det offentliga rummet. Om sexuella trakasserier och kategoriseringar. Om den mobbning som pågår på nätet och det förakt för andra människor som en del inlägg genomsyras av. Och den skada som det här kan orsaka:

– Om jag inte varit så frisk som jag är, kunde jag ha puttats över gränsen, in i destruktivitet av kommentarerna jag har fått, säger Stina.

Så hon dansar vidare på Instagram, för alla unga tjejers skull, som behöver en trygg, varm, stolt förebild som tar plats och som inte ber om ursäkt för sina trivselkilon eller för att hon är yvig, skrattar högt och klart, och inte fnissar lite i smyg som en fin flicka förväntas göra.

Hon beskriver sig som en duktig tjej under lågstadieåren.

– Jag lekte mycket, ritade finast i klassen, skrev vackert, högläste bra och njöt av berömmet jag fick av min lärare. 

I början av årskurs sex hände något. Stina som var 11 år fick bröst först i klassen och hela livet förändrades. De lekfulla åren tog slut.

– Killarna släpade upprepade gånger in mig på toa på rasterna och slet av mig tröjan. Jag berättade inte om övergreppen för någon vuxen. Jag trodde att jag fick skylla mig själv och ta den skiten eftersom jag fått bröst. Där började min feministiska kamp, säger Stina. Men det fattade jag ju inte förrän långt senare.

Flyttade till pappa

Som 12-åring flyttade Stina från Uppsala till pappa och hans nya partner, Viveka Seldahl, i Göteborg. Tidigare hade hon bara varit hos dem på loven. Nu blev det på heltid. Ylva hade redan tagit språnget, så det kändes naturligt för Stina att göra det också. Hon längtade efter att inte bara ha en söndagspappa, längtade efter sin syster och det skar sig då hela tiden med mamman. 

– Jag tror min fysiska utveckling skrämde och kanske äcklade henne, säger Stina. 

Hon beskriver sig som en brådmogen kändisunge med ett slags hemlighet: en sjuk syster. Att vara Sven Wollters dotter var heller inte så lätt. 

– Jag blev kallad kommunistfitta och annat. Jag började skolka och betygen rasade, i åttan knarkade jag under en period. Jag rökte hasch och hängde i ett gäng med äldre människor. 

En bildlärare gjorde skillnad till det bättre. Han sa "Jag vet inte vad du gör när du skolkar, men jag tycker du ska testa det här" och tipsade sedan om en krokikurs. Här hittade Stina ett fredat rum som bara var hennes, omgiven av tio "mormödrar" som precis som hon älskade att teckna och som spred trygghet, bekräftelse och hemtrevnad omkring sig, minns Stina.

Hennes uppväxt är inte som i familjer där föräldrarna har nio till fem-jobb, konstaterar Stina.

– Det är naivt att tro att man kan bli en sådan duktig skådis som pappa är utan att offra något. Uppmärksamheten pappa fick efter tv-serien om fattige bonddrängen Gustav i Raskens var absurd. Folk ringde hem till oss och jag fick svara på en del konstiga samtal, som "Jag tar livet av mig om jag inte får prata med Sven". Ylva låg ofta inne på psyket och jag fick ta hand om vår lillebror om kvällarna när pappa och Viveka jobbade på teatern, beskriver Stina.

Sörjer den mamman var

Mycket ansvar vilade på hennes unga axlar. Hon kände sig ensam emellanåt. Ledsen. Arg. Men är det inte längre. Hon har försonats med sin uppväxt.

– Jag har två åldrande föräldrar som gjort sitt bästa och som jag vill älska till max in i deras nästa dimension, säger Stina och berättar att mamman drabbats av demenssjukdom.

Stina sörjer den mamman var. En "intellektuell, kokett, litterär, lite snobbig kvinna". 

– Allt detta är förvisso kvar som ett svagt eko men liksom utan förankring och mål, säger Stina.

– Demens är en fruktansvärd sjukdom. Jag önskar att mamma ska få somna in, samtidigt som det är förfärligt att hon ska dö. Men hon lever ju inte ett bra liv ut ifrån hennes personlighet. Jag sörjer över den tid tillsammans på ålderns höst som vi inte hann få.

När de träffas ger hon mamman massage, dansar med henne, groomar henne, noppar skäggstrån.

– Hon blir så oerhört glad när jag hälsar på, men kan fråga saker som "hur mår din mamma?" Då svarar jag att "hon sitter ju här, mittemot mig". När hon ser mina filmer på oss två, så konstaterar hon att "jag är ju vithårig, hur gammal är jag?" Då svarar jag "87 år". Två minuter senare har hon glömt allt och kan fråga igen. Och det gör så ont, beskriver Stina. Allt är bara ett intensivt och flyktigt nu. 

Hon tror inte att mamman misstycker att hon pratar på det här viset om henne, eller vet att hon inte gör det. Inte heller Ylva skulle misstycka det som sägs om henne i texten, enligt Stina. Båda begåvades med mycket humor, med en hel del svärta i, förklarar hon.

Hon beskriver sin relation till pappa Sven idag som varm och innerlig. 

– Han är en människa jag kan ringa till och få råd och tröst, och jag vet att han ibland behöver samma av mig. 

Ödet ledde in henne på radions bana

Stina kurar ihop sig i vad hon kallar för sin trygghetströja. Den är stickad, svart och formad som en blåklocka.

– Den är bekväm och jag känner mig alltid fin i den, jag har sovit i den under resor, och barnen har lekt i den. Jag fick den av min styvmor Viveka Seldahl och har haft den i över 20 år, men nu börjar den noppra till sig. Jag vet inte vad jag ska göra när den är helt utsliten, säger Stina.

Tillfälligheter, eller kanske ödet, ledde henne in på radions bana, där hon framgångsrikt varit programledare för talk-shower, där hon lyssnar på andra människors berättelser.

Kalla det slump. Kalla det förutbestämt. När Stina gjorde plats för den chiffonje full med dagböcker och anteckningar, som hon hade ärvt av sin syster Ylva, så blev den stulen. För stunden stod den i trapphuset i väntan på att få flytta in hos Stina.

– Jag ringde lokalradion och bad om att få efterlysa chiffonjen. De sa att de ville intervjua mig om att vara anhörig till någon som dött i anorexi och att jag kunde avsluta samtalet med att efterlysa min möbel.

Dagen därpå fick Stina ett samtal från lokalradion som ville anlita henne, eftersom de tyckte att hon gjorde sig så bra i radio.

Så: Ibland iförd pyjamas lyssnar hon nu sedan många år tillbaka på sina medmänniskors berättelser.

– Folk tror att om man tar emot en människas berättelse, att man måste lösa den andras eventuella problem. Min erfarenhet är att det räcker med att säga "vad känner du just nu?", "hur är det?" och att lyssna, säger Stina.