Rickard Söderberg om skoltiden: “Jag tycker synd om dem som mobbade mig”

Operasångaren Rickard Söderberg brinner för två saker – musik och samhällsfrågor. I det nya tv-programmet Gatans kör får han kombinera båda. Foto: Peter Knutson

Rickard Söderberg välter ut sin sminklåda över restaurangbordet och börjar mejsla fram den karakteristiska masken. Kajal under ögonen, puder, eyeliner, rejält med ögonskugga. Lösögonfransarna åker på med van hand. Jag undrar om inte jag och mina frågor stör i sminkningen. 

– Nej, men herregud. Den gör sig själv, säger han. 

Han ser ut ungefär som han brukar. Rosa t-shirt från My Little Pony, huvtröja från den aktivistiska miljöorganisationen Sea Shepherd, kedjor och armband runt handlederna, svart nagellack och det långa håret i hästsvans. Närvarande och karismatisk. 

Han är dock lite tröttare än vanligt, även om han döljer det ganska väl. Det senaste året – ja, åren – har varit intensiva. Let’s dance, Körslaget, opera, musikaler, Så ska det låta, uppesittarkvällar, nationaldagsfirande, Fångarna på fortet, Hela Sverige bakar, Melodifestivalen… 

– Det handlar om rastlöshet. Jag orkar inte hålla på med bara en och samma sak, konstaterar han. 

Dessutom har Rickard Söderberg just haft vinterkräksjukan. Han har legat på hotellrummet och druckit vätskeersättning. Han försäkrar att han inte smittar längre, men han är fortfarande tagen av sjukdomen. Han huttrar när bilderna ska tas utomhus.  

Nya SVT-produktionen Gatans kör har dock gett honom energi. 

– Det är ett av få projekt som jag sa ja till utan att ens kolla almanackan. Jag kände: “Det här bara måste jag göra.” Jag är en riktig körmänniska. Ända sedan jag var barn, då jag var den ende killen i flickkören i Snöstorps kyrka i Halmstad, har jag älskat körer. I plugget var jag mobbad, men i kören var jag alltid välkommen. Jag var en viktig del. Min röst och mina stämband behövdes. Och jag minns fortfarande alla körresor jag gjorde som liten. Vi åkte till Berlin och tittade på muren, på den tiden staden fortfarande var delad i Öst- och Västberlin. Det var mitt första politiska uppvaknande. 

Den samhällspolitiska aspekten av Gatans kör tilltalar Rickard Söderberg. Många i Gatans kör har en ganska knepig tillvaro. De lever i social utsatthet, är hem- eller bostadslösa och är kanske på väg ur ett alkohol- eller narkotikaberoende. 

– Men jag vet vad kören kan göra med människor. Att få sjunga ihop. Att andas ihop. Att göra musik ihop. Det är så mycket glädje. Inspelningarna har varit väldigt autentiska. Inga manus, inga skrivna scener. Och vi har inte haft någon aning om hur många som ska dyka upp på repetitionerna. En människa som inte vet var den ska sova i natt kan inte planera inför en konsert om sex veckor. Det har varit ett lärorikt perspektiv. 

– Mina fördomar om hemlösa har fått sig en törn. Den bild jag har haft om de här människorna har varit fucked-up. Det är ingen homogen grupp. De är precis som alla vi andra, och vi kan alla hamna i deras situation. Vissa klickade jag som sjutton med, andra gick mig på nerverna. Hela grejen med programmet är att äntligen göra deras röster hörda. 

“Psykopat i kajal”

Rickard Söderbergs egen röst hörs däremot ofta i samhällsdebatten. Senast stack han ut när han skrev en debattartikel om att bli kallad “hora”. 

Artikeln handlar om när Rickard Söderberg står i frukostkön på ett hotell och överhör en diskussion mellan tre unga killar. En av dem deklarerar att han har “spelat bortamatch” med en kvinna på våning fem. Killarna kallar henne “hora”. Sedan häller de obekymrat mjölk i kaffet. Rickard Söderberg vill skrika åt dem: “Hur fan tänker ni?” Men eftersom han inte vill leva i en värld där människor vrålar åt varandra så gör han något annat. Han ställer sig vid deras bord. Nära. Lite för nära. “Som en psykopat i kajal.” Han säger ingenting. Han bara äter sin havregrynsgröt. Den tysta demonstrationen har effekt. Killarna tystnar, och droppar av, en efter en. 

– När jag kommer med mitt smink är det ganska många som känner igen mig. Det ger mig en outtalad makt. Bara genom att finnas till. Om jag hade börjat skrika: “Så där får ni inte säga”, hade jag inte kommit någonvart. Istället visade jag bara att jag hörde. 

Mamma gav modet

Antagligen är det Rickard Söderbergs mamma som har gett honom modet och drivet att reagera och protestera. Hon, dagmamman med sexårig folkskola i bagaget och med en intuitiv känsla för rätt och fel och en fast övertygelse om att människor alltid ska få vara sig själva. 

– Hon har danat min personlighet med sina väldigt okomplicerade grundtankar – att ingen människa är ond. Människor kan ha dåliga dagar, och människor kan av olika anledningar vara elaka. Men då ska vi hjälpa den personen så att den inte är så elak längre. 

– Jag har också växt upp med vetskapen att alla människor har rätt att vara sig själva och att det aldrig är jag som är problemet. Så länge jag är snäll och vill gott ska jag aldrig behöva ändra något på mig – även om de andra eleverna säger så. Det var bara så naturligt för henne att det inte var något fel på mig. 

När Rickard Söderberg var mobbad ställde hon till ett ramaskri i skolan. “Det här får inte hända.” Men hon sa aldrig någonsin till honom att han skulle sminka sig mindre, eller strunta i att ta på sig en knallrosa glittertröja. “Känner du dig fin så här, så är det så här du ska se ut.” När killarna i skolan retade honom för hans nyfärgade hår, och lade till att han i alla fall aldrig skulle våga komma till skolan i grönt hår, sa mamman bara: “Jodå, det vågar du visst” och gick till skafferiet och hämtade karamellfärgen. 

– Det var bara så naturligt för henne att det inte var jag som var problemet. Ett annat exempel är när jag var tolv år och ville bli vegetarian. Det fanns inte en tanke på att se det som ett problem. “Toppen, om det är det du vill. Men vi måste lära oss hur det här funkar.” Och så åkte vi iväg tillsammans på en kurs.

Men du var alltså mobbad i skolan. 

– Jag vet inte riktigt hur jag ska prata om det. Jag tycker lite synd om dem som mobbade mig. De är ju andra personer idag. Jag vill inte att de ska må dåligt för att de mobbade mig. Det var ju andra tider då. Jag kan inte hålla mobbningen mot dem. Därför är jag försiktig när jag pratar om det här. 

Det är ett buddhistiskt förhållningssätt. Att tänka på mobbarna. 

– Det är klart att mobbningen påverkade mig. Men det har också gjort mig till den jag är idag. Och jag är ganska glad över den jag är idag. Mina gamla mobbare är kanske inte ens medvetna om vad de gjorde mot mig. Många skriver jättesnälla saker till mig idag. Det finns ingen bitterhet i mig. Jag skulle gärna gå på en klassåterträff. 

På vilket sätt har mobbningen påverkat dig?

– Jag är vaksam över när det händer kids saker. 

Som när du twittrade: Hej finaste Åhléns-lucia och dina föräldrar. Vet det är tufft att bli häcklad av idioter, så vill ni snacka o få lite Love – ring mej. 🙂

– O, vad folk blev arga. De skrev att jag kom ut som pedofil. Det säger förstås något om dem. Familjen hade säkert redan all backning och support som de behövde. Jag ville bara att de skulle veta att det finns människor att vända sig till. 

Rickard Söderberg om skoltiden:
Mobbningen har givetvis påverkat Rickard Söderberg, men den har också gjort honom till den han är idag. Och han är ganska glad över vem han är idag.

Du har fått ta emot hot och hat genom åren.

– Men det har minskat. Kanske märker hatarna att det ger ganska lite att ge sig på mig. Och så har jag en underbar skara människor som sluter upp runt mig när sånt händer. Mina kärleksriddare. 

Du verkar vara en väldigt bearbetad person. 

– Jag vill bara inte bära på massa ilska. Det är roligare och enklare att leva utan ilska. Jag är tacksam för så mycket. Det är en obeskrivlig lycka att få växa upp med en sådan mamma som jag har haft. Det är också en lycka att få växa upp i ett land där det är fred. Där det finns sjukvård, skola och alla möjligheter. Även om jag skulle vara så trött att jag går in i väggen så har jag fortfarande allting kvar. Jag har ett språk. Jag har ett samhälle där jag är välkommen. Jag skulle aldrig drömma om att klaga, tack Gud, eller vem det nu är som jag ska tacka. 

Vi blir avbrutna av en beundrare som bara vill säga att han är ett stort fan. 

– Vad roligt! Tack, kontrar Rickard Söderberg artigt. 

Kommer folk ofta fram till dig så här?

– Ja, det händer. Och det är en ny, mystisk situation för mig. Att vara igenkänd. Det var väl Let’s dance som gjorde att jag började synas. Det är inte okomplicerat. Jag pratar med människor som har varit i offentligheten länge, som Barbro Svensson och Sanna Nielsen. De har fått coacha mig. Hur ska jag tänka i sådana här situationer? Jag är extremt tacksam för att jag är här, samtidigt går det inte att alltid vara tillgänglig. Jag ägnar timmar åt att svara på kommentarer på sociala medier. Jag vill verkligen visa att jag läser och ser mina följare, men jag kommer aldrig att kunna svara på allt. 

Möttes vid en demonstration

Rickard Söderbergs två mobiltelefoner piper i ett. P2 vill göra en intervju, och det ska planeras för kvällens föreställning på Cirkus. Dessutom väntar maken på besked om en ny tjänst, och Rickard sneglar nyfiket på den privata telefonen, men nej, inga nyheter just nu. 

Den jordnära och icke-imponerade maken Anders beskrivs av Rickard Söderberg som “ett fantastiskt ankare”. 

– Vi har känt varandra så länge, för honom är jag inte kändisen Rickard Söderberg. Han är den mest tillåtande människa jag känner. Han låter mig få vara den jag är. Vi har varit gifta i 12 år. Vi träffades i ett demonstrationståg. Vi kommer inte ihåg om det var för eller emot något. Men det var antagligen något smart, haha. 

Rickard Söderberg är tvärsäker när han säger: 

– Det är vi. Vi kommer aldrig att skiljas. 

– Det är inget högtravande eller stort i det. Men det bara är så – det är vi. Dessutom har vi gjort upp att det bara är möjligt att skilja sig en dag om året. Vi gifte oss den fjärde juni, och varje år den fjärde juni har vi en dejt, eller ett möte, och ställer oss frågan: “Ska vi köra ett år till?” Om vi då säger ja, då gäller det. Då går det inte att komma i november och ifrågasätta relationen. För oss funkar det jättebra. Han är en riktig paragrafbög, och jag tycker att det är så skönt att veta: Det är vi. Mot världen. Vad som än händer. Så sista veckan i maj är man så snäll, så snäll. 

– Vi har ett antal andra regler också. Om man har sagt något som man ångrar så får man ta tillbaka det. Och då gills det. Och man ska alltid lägga sig som ovänner. Det finns väl inget sämre än att vara trött och försöka reda ut en konflikt? Ibland är det ju bara sova man behöver. Eller som i hans fall – äta mat. Jag har alltid med mig chokladbitar i jackfickan som jag trycker i honom. Tio minuter senare är han som en hundvalp. 

Han är ditt livs kärlek?

– Nej, det vet jag inte om han är. Förmodligen är han det. Inte av några purromantiska skäl. Utan för att det bara är så. Det är vi. 

Skulle han säga samma sak?

– Det vet jag inte. Han skulle förmodligen teoretisera lite. Han har nog inte så mycket gott att säga om mig. Jag är så slarvig, stökig och impulsiv. Medan han är så otroligt Asperger. Anders sätter upp lappar i garderoben: “Vita t-shirts” så att jag vet var jag ska lägga dem. Det funkar bra för mig, då lägger jag dem där. 

Paret har nyligen flyttat till ett renoveringsobjekt i Malmö. Just nu hinner de inte ses så mycket. Båda jobbar hårt. Anders är chef på kommunen och sitter i fem olika styrelser. 

– Det finns aldrig några krav på kvalitetstid, eller på att fredagsmysa. Har vi en dag ihop – toppen. Har vi inte det, då umgås vi ändå. Vi är duktiga på att ha en vardag ihop på Facetime. Han bygger lego och jag gör något annat. Eller så äter vi ihop. Eller kollar film ihop. Vi har en liten mus hemma. Ibland sätter Anders upp Facetimen framför musen, Steve, så att vi får mysa lite också. Om vi har en dag ihop hemma så går vi ingenstans. Då sitter vi bara hemma i soffan och dricker kaffe. 

Har du några drömmar kvar?

– Jag har fortfarande inte sjungit på Nobelfesten, det vill jag verkligen göra. De tycker nog att jag är för oförutsägbar. De tror inte att jag kommer att ta på mig frack. 

– I övrigt trivs jag med det liv jag har nu – att göra många olika saker. Efter att ha gått ur skolan gjorde jag allt det som operasångare förväntas göra. Jag stod på scener i Tyskland, Kanada, Belgien, Italien, Holland och Frankrike. Jag gjorde en massa föreställningar. Det var en sådan jäkla verkstad, en löpandebandfabrik, det är så operavärlden funkar. 

– Jag kunde träffa en motspelare – “Hej, vad heter du, vad trevligt” – och på kvällen skulle jag gå in på scen och slå henne, men jag kom inte ens ihåg vad hon hette. Jag reste mycket, men hade ingen att umgås med. Jag satt i Toronto och Paris och ville bara hem. Till slut ringde jag min agent och sa: “Nu bokar vi av allt och börjar om, det var inte det här jag ville göra.” Numera lever jag det liv som jag vill leva. 

Vad gör dig lycklig?

– När jag ser människor stå upp för saker. När människor försöker skapa en bättre värld. Inget gör mig så lycklig. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top