Hannes Holm: “Jag tror att män över 50 hör till en snart utrotningshotad skara”

Allt han tar i blir guld. Ändå tror han i sina mörka stunder att han kommer att åka ur filmbranschen illa kvickt. Möt regissören och manusförfattaren Hannes Holm. Foto: André De Loisted

Jag är förvarnad. Det finns risk för att vårt samtal kommer att bli skruvat, ologiskt och märkligt. Det är nämligen extremt mycket just nu i succéregissören och manusförfattaren Hannes Holms liv. Så mycket så att en intervju behöver pressas in med skohorn. 

Ändå. Det är tydligt att Hannes Holm, mannen bakom storsäljare som En man som heter Ove, Delhis vackraste händer, Sune-filmerna och Klassfesten, är en person som har både lust och förmåga att säga ja till allt som är roligt här i världen. Även om det finns risk för att det blir skruvat, ologiskt och märkligt. 

Vi tar intervjun under en lång eftermiddag på Arlanda, mellan två flighter. Han kommer direkt från en intensiv jobbvecka i Los Angeles men verkar inte det minsta besvärad av jetlag. Hannes Holm är såväl trevlig, uppmärksam som logisk under de timmar vi ses. Även om vårt samtal blir lite skruvat av och till. 

Du bor inte längre i Stockholm. Varför flyttade du?

– Ja, alltså flytten till Skåne för fem år sedan är kanske det fegaste jag någonsin gjort. Men också något av det bästa. Att flytta till fina Limhamn är ju inte någon särskilt farlig förändring, om man vill göra något nytt i livet. 

Här kastar sig Hannes in i ett långt resonemang om livet på landet, det fantastiska i att ha nära till allt, och känslan av att det inte längre blir ett projekt när man till exempel behöver byta däck på bilen oplanerat. Att det mesta går att fixa, snabbt och enkelt, till skillnad mot vad det är i Stockholm. 

– Alltså, jag älskar att bo på landet. Så mycket så att jag, när jag förra året filmade En man som heter Ove i Trollhättan kunde sitta som fastnaglad på Hemnet och leta fina hus. “Hm, en villa i Vänersborg. Det hade kanske varit något…”. Jag stormtrivdes, och i motsats till mina närmaste medarbetare, som drog en suck av lättnad när det var dags att åka hem igen, ville jag gärna stanna.

Att han suttit närmare tolv timmar på ett flygplan märks inte. Inga skrynkliga kläder, inget rufsigt hår, inga gäspningar. Nix, närvaron är total, och samtalet flyter på oavbrutet. 

– Men, skulle du fråga min fru Malin, så skulle hon nog gärna återvända till Stockholm, det tror jag, även om vi båda två numera känner oss hemma i Limhamn.

Han berättar att beslutet om att flytta från Stockholm väckte stor uppmärksamhet i bekantskapskretsen. Att det i det närmaste betraktades som lite galet att flytta “för flyttandets skull”, när det i själva verket kanske handlade om någon form av positiv 50-årskris, ett krisande i det lilla och odramatiska formatet. 

Hannes Holm:
Hannes Holm promenerar gärna i Limhamn med hunden Charlie.

Slog igenom vid 17

Vi sitter skönt nersjunkna i ett par fåtöljer med utsikt över landande och avgående flygplan. Vi är så tidiga så att restaurangen ännu inte har öppnat för dagen, men får ändå lov att sitta här i väntan på maten. Utsikten är rogivande, och som bäddad för fantasier om vart resenärerna varit, vart de ska och vad de hoppas uppnå med sin resa. Snart visar det sig att Hannes fullkomligt älskar att fantisera loss. 

– Förr, när det fortfarande fanns telefonkataloger, kunde jag på riktigt sitta och bläddra i telefonkatalogen, stanna till vid en okänd person, “Lars Eriksson, montör, Stigtomtavägen 53” och börja fantisera om denne, helt obekanta människa. Hans vanor, hans drömmar, hans liv. 

– Så gör jag fortfarande… Men numera finns ju bara eniro.se, och det funkar inte lika bra. Däremot kan jag stå på tunnelbanan och fantisera om tanten som står bredvid mig, om hennes liv.

– Exakt! Jag är nyfiken av naturen, och det är väl också därför vi jobbar med det vi gör, säger Hannes Holm, och berättar att han kan fundera länge över hur människor han ska gestalta på film fungerar i olika situationer. 

Som i den kommande filmatiseringen om Ted Gärdestad, som han just nu jobbar för högtryck med. Att gestalta hur Ted Gärdestads mentala ohälsa uppstod var inte helt lätt. Kom den bara pang på en dag, eller kom den krypande? 

Hannes Holm berättar att just det har han funderat mycket på. 

Han far upp ur den låga fåtöljen och börjar knalla runt för att illustrera processen, hur det kan ha sett ut när Ted Gärdestad i unga år gick runt där hemma och funderade. Att Hannes också har jobbat som skådespelare blir tydligt. Det märks att han vet vad han sysslar med. 

Men så har han varit länge i branschen också. Redan som 17-åring slog han igenom i filmen Interrail och sedan dess har det bara fortsatt. Helt och hållet en slump, hävdar han bestämt. Han hade inga planer på att ge sig in i filmbranschen, uppvuxen i en lägenhet på Lidingö under enkla förhållanden, fjärran från
offentligheten. Med en mamma som jobbade som dagmamma, och med en ständig ström av barn som alltid var hemma, från tidig morgon till sen eftermiddag. 

Trivdes inte i rampljuset

Rollen i den där första filmen fick han efter att ha blivit upptäckt av regissören Birgitta Svensson

– Några kompisar och jag skulle gå på en konsert med Gyllene Tider, men eftersom jag träffat en tjej på tunnelbanan in blev jag lite sen, och resten av kompisarna hade redan gått in. Med min biljett. Så, när jag på nåder blev insläppt för att leta rätt på dem, då blev jag upptäckt av Birgitta, men jag hittade ingen biljett. 

Ganska snart insåg Hannes att han inte trivdes särskilt bra med att stå i rampljuset. Inte ensam i alla fall. Tillsammans med den tidigare parhästen, och för alltid bäste vännen, Måns Herngren, började han spela in en rad tv-serier, som blev rejält uppmärksammade under 1980-talet. Först ut var ungdomsprogrammet Vidöppet, men snart avlöste det ena programmet det andra. 

– Det var faktiskt Helena Bergström som förde oss samman. Helena och jag var tillsammans i unga år, och hon var etablerad skådespelerska redan då. Måns och mitt möte påminner om när kärlekspar möts. Det var egentligen en fråga om timing. Vi var båda sprängfyllda med hela den ångestfyllda uppväxten i form av jobbig skolgång och en rädsla för det stora livet. 

Mötet med Måns beskriver han i termer som explosivt, och de två kom att fortsätta att explodera i 30 år. För några år sedan gick de skilda vägar, men Hannes är ändå övertygad om att de kommer att göra något tillsammans snart igen. 

– Tillsammans blev vi starka där i början, och vi vågade lufta våra innersta hemligheter för varandra. Vi arbetade nästan ihjäl oss periodvis med sketcher, komediserier och långfilm. Men vi älskade varandra och vårt jobb och han är fortfarande en kär vän.   

Hatar filmfestivaler

Att Hannes Holm är en av Sveriges mest framgångsrika regissörer har han ännu inte riktigt fattat, säger han. 

På allvar? Nästan alla dina filmer spelar in pengarna, nu senast var det En man som heter Ove som blev en stor succé …

– På allvar. Det var först någon gång på 2000-talet, då Gösta Ekman, som ofta brukade slinka in på min husbåt för en kaffe, en gång sa “Vi som jobbar i den här branschen”, och jag insåg att han i och med det uttalandet även menade mig.

Hannes Holm ser uppriktig och ärlig ut, och försäkrar att han aldrig har haft någon plan. Att han mer glidit in i olika projekt. Men självklart, utan talang kommer man ingenstans, och redan 1991 blev han biträdande dramachef på SVT Drama, en tung titel med stort ansvar. 

– Då var jag ung … Bara 29 år. 

Det händer ofta, ja, nästan alltid faktiskt, att han känner sig både bortkommen och misslyckad när han umgås i filmkretsar. 

– Filmfestivaler och sådana sammanhang, där hatar jag att vara. Jag kan nästan ingenting om det tekniska och kameravinklar och sånt. Jag är tusen gånger mer intresserad av människorna och deras berättelse än själva filmandet. 

Ändå har han kontroll. Alltid väl förberedd och rejält disciplinerad när det är dags för jobb. Han gör det mesta av arbetet på förhand, något som han tycker underlättar när det är dags för inspelning. 

– Vissa regissörer arbetar mest och bäst på plats. Jag vill att så mycket som möjligt ska vara förberett så att allt bara ska flyta på när vi väl filmar. 

 

Hannes Holm:
Hannes i arbetsposition hemma i Malmö.
– Flytten till Limhamn är det fegaste jag har gjort.

Ville bli sjökapten

Någon plan B har han aldrig haft. Eller jo, en gång i tiden, före det att han spelade in den första filmen som 17-åring, drömde han om att bli sjökapten. Drömmarna var intensiva och seriösa, på lediga eftermiddagar cyklade han till Frihamnen i Stockholm och hängde med sjömännen, lyssnade på deras historier och planerade sin framtid på de stora fartygen. Hans ambition om att börja på sjömansskolan grusades dock, när det under en läkarundersökning visade sig att han var färgblind. En färgblind sjökapten är en olämplig sjökapten, därför var han tvungen att lägga drömmen på hyllan. 

– Istället hade jag länge en annan konstig plan. Jag ville på fullt och fast allvar hitta en ung slottsfröken som jag skulle gifta mig med. Jag fantiserade om hur jag skulle flytta in på godset, landa i en besvärlig släktkonstellation, men med min klokhet styra upp tillvaron där på godset.

Han skrattar. Tystnar och funderar. Det finns ju inte så där jättemånga unga slottsfruar i Sverige, så just den sysselsättningen verkar vara utsatt för hård konkurrens. 

När vi sågs förra gången, strax före premiären av En man som heter Ove, var det en nervös och stressad Hannes Holm jag mötte. Är det jobbigt att hela tiden bli bedömd?

– Jag är fullkomligt skräckslagen. Framförallt är jag skräckslagen inför tanken på att göra något som är helt ointressant för allmänheten. Den tanken skrämmer mig. Jag tänker att jag lätt kan åka ur branschen lika snabbt som jag halkade in.

Med facit i hand kan man lugnt konstatera att filmen blev väl mottagen. Den slog snabbt publikrekord och redan i mars förra året kunde man konstatera att den blivit den tredje mest sedda svenska filmen någonsin. Den är dessutom Sveriges bidrag till 2016 års Oscarsnominering i kategorin “bästa icke-engelska film” och även Guldbaggenominerad. 

Lagom till jul visas Hannes nästa stora film, där han under tre månader spelat in Delhis vackraste händer i ett stekande hett Indien. Också den om en man i övre medelåldern.

– Jag tror att män över 50 hör till en snart utrotningshotad skara. Kvinnor kan ju klara sig helt själva, och när jag ser hur många män i den åldern är, blir jag rejält bekymrad. 

Hur menar du?

– Många lägger ju av med allt. De tappar initiativförmågan och lusten, slutar bry sig. Det förstärker deras improduktivitet och de blir gubbiga. Inte alls som kvinnor i den åldern, som håller igång och fortsätter att vara nyfikna. 

Hannes Holm:
Malin och Hannes träffades i en luftballong under en filminspelning.

Men du är ju nyfiken på det mesta, verkar det som?

– Under en lång period bodde jag på en pråm inne i centrala Stockholm. Jag köpte den av en äldre fransos, och jag lovade att bli som han. Så ja, jag är nyfiken. Jag undrar om det kan bero på att jag kanske har en överdos kvinnliga gener?

Hemma i villan i Limhamn väntar frun Malin, filmfotograf, och döttrarna Hilda, 12, och Sonja, 10. Han är också stolt morfar till 27-åriga dottern Siris dotter. 

– Malin och jag träffades i en luftballong under en filminspelning. Hon var stand in för en skådespelare med höjdskräck och den där svävande känslan som inträffar när man blir förälskad var av naturliga skäl väldigt påtaglig. 

Malin och Hannes gifte sig för 15 år sedan, och de lever i en kreativ kombination av kärleks- och arbetsrelation. 

Han omges av många kvinnor, med andra ord, och kanske är det också därför han har koll på vilka som är på väg att ta över världen. 

– Världens 14-åriga tjejer, så klart! De är supersnabba på att snappa upp nya saker och har dessutom modet att genomföra dem. 

Ålder: 54 år.
Familj: Hustrun Malin, döttrarna Siri, 27, Hilda, 12, och Sonja, 10 år.
Bor: I Limhamn i Malmö.
Aktuell med: Regisserar SVT:s juldrama Delhis vackraste händer med Björn Kjellman i huvudrollen. Jobbar med en film om Ted Gärdestad och gör internationell succé med filmatiseringen av En man som heter Ove, som nominerats till två Oscars.
Filmer i urval: Adam & Eva (1997), Klassfesten (2002), Varannan vecka (2006), Underbar och älskad av alla (2007), Himlen är oskyldigt blå (2010), Sune i Grekland (2012) och Sune på bilsemester (2013).

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top