Tack vare henne har konsumenter mer makt idag

Hon var banbrytande med att skriva om konsumentfrågor och blev husmoderns bästa vän. Maja-Lisa Furusjö, mångårig chefredaktör för Icakuriren, var med när första numret av tidningen gjordes för 75 år sedan.

Tack vare henne har konsumenter mer makt idag

Sista intervjun med Icakurirens legend.

I Icakuriren nr 3 har vi en lång intervju med Maja-Lisa Furusjö, 98, som var med och startade Icakuriren. Igår avled hon. Vi är tacksamma för allt Maja-Lisa Furusjö gjort för Icakuriren och oss konsumenter!

 

Två gula barntröjor satte allt i rullning. Maja-Lisa Furusjö hade handlat dem i tron om att de var av fin kvalitet. 

– Vi hade väldigt ont om pengar, min man läste till lärare och hade studieskulder. Och för en gångs skull hade jag köpt dessa förbaskat dyra tröjor till barnen som jag trodde skulle hålla länge.

Icke sa Nicke. Efter första tvätten tappade de formen totalt.

– De gick inte att använda!

Maja-Lisa Furusjö skakar på huvudet. Hon drar ut händerna i luften och man ser framför sig en tröja som slutar vid naveln och brer ut sig sladdrigt på bredden.

Ilskan flög i henne, då för över ett halvt sekel sedan. Hon gick tillbaka till affären men fick veta att sådana tröjor minsann måste tvättas försiktigt. Aldrig hade hon väl hört på maken: "Ska man tvätta barnkläder försiktigt!?"

Fegmärkning kallas det. För att ha ryggen fri kan tillverkare undermärka plagg så att de måste tvättas i låg temperatur eller för hand. Om något händer kan de hävda att plagget är feltvättat. Nej, vardagskläder – särskilt barnkläder – ska kunna tvättas i varmt vatten och i maskin så att de blir rena. Basta. 

Sådana krav är självklara idag, men att konsumenten fått makt har varit en resa på flera decennier. Och Maja-Lisa Furusjö är den vi kan tacka för att handeln lyssnar på oss. För det var då, med tröjhistorien, hon började diskutera konsumentfrågor på allvar och hade redan en väl inarbetad plattform: Icakuriren. Tidningen om mat, hem och hushåll nådde i stort sett alla husmödrar, och som reporter och sedan chefredaktör kom Maja-Lisa Furusjö att bli banbrytande inom konsumentjournalistiken.

– Från början fanns liksom ingenting. Och alla andra tidningar hoppade på konsumentfrågorna lite för sent, så vi låg först hela tiden. Det gjorde att det blev mitt stora intresse, säger den 98-åriga pionjären.

Från tecknare till journalist

Vi träffas hemma i servicehuset på Södermalm i Stockholm, med utsikt över både gatuliv och vattenblänk. Lägenheten är förstås inredd för att klara en kräsen konsuments krav på komfort och funktion i vardagen, med automatiskt dörrlås och högtalartelefon.

En vägvisare i vardagen har varit ledstjärnan för Icakuriren ända sedan Maja-Lisa Furusjö var med och gjorde första tidningen 1942. Tidigare fanns ett reklamblad med mat, tips och råd – först som helsidesannons i gamla Stockholmstidningen, sedan som utskick till hushåll och butiker. Men en riktig tidning, det var något annat. Alltfler handlare i landet hade anslutit sig till Inköpscentralernas AB, som Ica står för, och de sneglade på kooperationens egen tidning Vi.

– Den var toppentidningen som alla beundrade, säger Maja-Lisa Furusjö. 

Handlarna inom Ica ville inte vara sämre. Så Icakuriren växte fram i konkurrensen med Vi. Men tidningarna hade från början olika profiler. Medan kooperationens tidning var tjusig och litterär, satsade Icas företrädare på en tidning för den praktiska vardagen. För att locka till läsning fanns intervjuer med betydande personer bland husmorstipsen och produkttesterna. 

Maja-Lisa Furusjö jobbade då som tecknare på Hakonbolagets reklamavdelning i Västerås, där hon illustrerade och gjorde layout till reklambladet som var fröet till Icakuriren. Ett uppdrag hon fick blev avgörande. Chefen bad henne klä upp sig och fara till Stockholm för att intervjua Anders Sandrew, specerihandlaren som köpte huset butiken låg i och startade en biograf. Nu var han landets biokung med en kedja av filmsalonger. Den unga reportern klev in på darrande ben – och kom ut med lätt hjärta och sex fribiljetter till bio.

– Det var min första stora intervju och en bra start för mig. Då lärde jag mig att man törs, folk bits inte.

Hon hade då redan skrivit en del. Under ett år på tecknarskola i Stockholm för att bli modetecknerska, försörjde hon sig på att teckna och skriva notiser från modevisningar för diverse småtidningar och hemmabladet Västmanlands Allehanda.

Det var aldrig tal om att få pengar hemifrån. Maja-Lisa Furusjö växte upp på övervåningen till sina morföräldrars villa i Västerås. Pappan dog i spanska sjukan innan hon föddes och mamman flyttade till sina föräldrar med lilltösen och hennes äldre bror. Det var inte fattigt men enkelt. Allt togs tillvara, lagades och gjordes om.

– Vi hade alltid mat och åt bra. Fast jag visste att vi aldrig hade råd med dyra saker, som skolans påskresa till fjällen. Men jag är tacksam för att jag fick lära mig vad pengar betydde, det har jag haft väldig nytta av i mitt arbete med konsumentfrågor.

Ovanligt med yrkesarbetande kvinna 

När Icakuriren varit igång ett tag blev Maja-Lisa Furusjö något av tidningens Stockholmskorrespondent. Hon hade då träffat sin man Folke, flyttat till radhus i Farsta och jobbat ett par år som reklamchef på Speceristernas varuköp. Till tidningsjobbet återvände hon först på frilansbasis när de tre barnen var små, sedan som fast anställd och på heltid. 

Hon var en av pionjärerna på den fronten också: yrkesarbetande kvinna. Det fanns en lärarinna i samma radhuslänga, resten av kvinnorna var hemmafruar. 

– Nog fick jag höra: stackars små barn att jag var borta så mycket. Och jag har frågat dem efteråt många gånger, men de säger "Nä, det var bara skönt! Ingen som tjatade när man kom hem från skolan". Jag vet inte, men de har klarat sig bra i alla fall, säger hon och rycker på axlarna. 

Både den egna arbetssituationen och viljan att som skribent vägleda alla husmödrar gjorde kvinnofrågor till något av en hjärtesak. Hemma var det inte jämställt som i småbarnsfamiljer idag. Hennes man kunde koka te och kaffe, inte så mycket mer. Tack vare hemhjälp gick pusslet ihop. Så småningom, på somrarna när maken hade lov som lärare, blev han kung i köket i sommarhuset på Möja tack vare en revolutionerande nyhet: djupfryst. 

– Barnen har berättat hur deras pappa tog köttfärsen ur frysen och la hela klumpen i stekpannan, skrattar hon och konstaterar belåtet att det nu är allt fler män som lagar mat. 

Maja-Lisa Furusjö är stolt över vad hon åstadkom under de år hon var chefredaktör för Icakuriren.

Åt atomstrålad mat i USA 

Som reporter reste hon över hela Europa. Under fem veckor 1956 var hon också i USA och gjorde reportage. Hon berättade om saker som ännu inte nått Sverige: Kattmat på burk, mikrovågsugnar, motorvägar och shoppingcentrum med parkeringsplatser för tusen bilar. Och atomstrålad mat. 

– Det skulle vara den stora nyheten. Färska jordgubbar kunde bestrålas och ligga i tre veckor och se likadana ut. 

Icakurirens utsända fick vara med vid testerna som gjordes i militära högkvarteret Pentagon. USA hade då mycket trupper i Europa och de ville ha amerikansk mat. Men en hel del bacon förstördes på båtresorna över, och radioaktiv strålning var en effektiv metod att konservera. 

– Fast de slutade väldigt fort när de upptäckte att det kunde vara farligt. De hade haft testpersoner som bara åt bestrålad mat, jag undrar hur det gick för dem. Ja, jag fick också smaka… 

Och du är snart hundra år! Kanske var det en god konserveringsmetod trots allt…? 

Hon skrattar. Än finns humor kvar och formuleringarna sitter som de ska. 

– Fast jag märker att jag börjar tappa saker ur minnet. Gamla saker sitter ju kvar, men det är det där med närminnet… Så detta är nog den sista intervjun jag kan göra, sedan kommer jag väl inte ihåg någonting, säger hon avväpnande.

ihåg någonting, säger hon avväpnande. 

En annan resa är värd att nämnas; den till Etiopien 1958 under Haile Selassie. Det var innan Sida fanns och Etiopien var det första land Sverige gav bistånd till. Maja- Lisa Furusjö åkte dit med hopp om att få intervjua kejsaren. Det blir svårt, fick hon veta av ambassaden. Fast på ett party bland svenskar var Selassies sekreterare med. Reportern knuffade sig fram och frågade om hon inte kunde få träffa regenten. Jo, det skulle nog gå, blev svaret. 

– Sveriges ambassadör ville då följa med, men det ville inte Selassie. Bara jag var välkommen, säger hon förtjust. 

Icakurirens reporter fick veta hur man skulle uppträda inför kejsaren: göra en hovnigning, se honom i ögonen hela tiden och inte öppna munnen förrän han börjat tala. Väl inne hos ledaren glömde hon bort det mesta, men de pratade på om allt möjligt, som kvinnors ställning i landet. Audiensen varade en halvtimme, till de andra svenskarnas häpnad. Allt gick väl, men när svenskan skulle gå fick hon inte vända kejsaren ryggen. 

– Jag backade och backade, och när jag var nästan framme gjorde jag en djup nigning och satte bakdelen i en palmkruka. Då skrattade kejsaren. Så man upptäcker hela tiden att ingenting är så farligt! 

Förutom intervjuer skrev Maja-Lisa Furusjö en hel del om varor, gav tips och råd. Men det stora intresset för konsumentfrågor väcktes hos henne när Konsumentinstitutet, föregångaren till Konsumentverket, bildades 1957. Där gjordes det riktiga tester och granskningar och handlade inte om allmänna tyckanden eller partsinlagor. Ett fruktbart samarbete inleddes mellan tidning och institut. Icakuriren kunde själv föreslå saker som institutet borde testa. 

– Innan fanns ingen som arbetade med dessa saker på ett vederhäftigt sätt. Konsumentinstitutet gick att lita på. De visste vad man kunde skriva så att det blev korrekt. Jag hade dem som en riktlinje att följa. Jag tyckte det var så otroligt intressant! Det var något verkligt, något man kunde ta på. Man kunde tala om hur saker och ting verkligen var. Folk läste ju detta och tyckte det var jättebra att få veta vad det var för fel på sakerna. 

Frågor kring konsumtion växte, både i tidningen och i samhället. Maja-Lisa Furusjö klev upp på chefsstolen för Icakuriren 1974 och fortsatte envist att publicera artiklar för att vägleda konsumenter. Veckotidningen hade en halv miljon prenumeranter och blev landets största. 1984 fick hon Stora journalistpriset för att ha "genomfört ett testprogram utan like i svensk press". 

Konsumentfrågor var inne då, påpekar pristagaren, men ser nu lite bekymrad ut. 

– Alla konsumentfrågor har försvunnit. 1960-talet var det stora konsumentdecenniet och nu är det ingen som frågar om saker är testade, ingen som gör tester! 

Åjo. Icakuriren gör ju fortfarande… 

– Ja, jo, men Icakuriren är en helt annan tidning idag. Ni överlever tack vare testerna för det är vad folk vill läsa, säger hon bestämt. 

Höll hårt på tidningens oberoende 

Den forna chefredaktören är stolt över att hon höll hårt på Icakurirens oberoende. Det var viktigt att tidningen kostade på sig att göra objektiva tester och kunde stå för allt som stod där. Inte alltid lätt när ägarna kom i skottgluggen. 

– Om ni visste vilka underbara gräl jag har haft på Icas styrelsemöten, alltså! 

Hon skrattar och kommer till lingonsylten. Vid ett test av lingonsylt fick alla andra märken bra betyg medan just Icas sylt blev sämst i test för den innehöll färgämne. På något sätt hade ägarna fått reda på resultatet innan tidningen gick i tryck och krävde att testet skulle plockas bort. 

Maja-Lisa Furusjö vägrade. Efter lång diskussion tvingades styrelsen köpa hennes argument om att "Icakuriren är konsumenternas tidning, ingen annans". 

– Folk litade på Icakuriren. De visste att det vi skrev var sant. Och vi var ju väldigt noga med att kunna stå för varenda sak som stod där. Ingen skulle få slå ner på något som vi hade skrivit fel. 

I efterhand har hon fått viss upprättelse. Ica har insett att hennes benhårda hållning spillde över en glans av trovärdighet och kvalitet på hela varumärket. 

Läser du Icakuriren idag? 

– O ja! Jag tycker den är jättebra. Den har många saker som vi inte hade och som jag kan tänka: "Det här är bra, det borde ju vi haft också." 

Något du vill se mer av? 

– Jag tycker man kunde skriva mer om varor och ha ordentliga konsumentgranskningar och prisjämförelser. Ni har många recept, fina sätt att presentera mat på och så, men själva grunden skulle man kunna ta upp mer.