Alice Bah Kuhnke: “Jag har svårt för folk som gnäller”

Det är höst i Bryssel och några av träden i Leopoldparken, den grönskande oasen med en damm invid EU-parlamentet, har fått gula löv.

På en av de trafikerade gatorna går Alice Bah Kuhnke, 48, målmedvetet mot sitt jobb i EU-parlamentet. Hon ursäktar trafikbruset och jag försöker desperat höra vad hon säger genom telefonluren.

– Jo, det regnar, men jag tycker bara det är mysigt. För det gör en mer berättigad att tända ljus och mysa, säger hon.

Alice, som inledde sin yrkeskarriär som programledare för Disneyklubben i början av 1990-talet, fortsatte som reporter för Söndagsöppet och fick sin egen pratshow i TV4, är nu högaktuell i tv-rutan igen.
Under ett år har SVT följt henne och tre andra svenska EU-parlamentariker;

Sara Skyttedal (KD), Fredrick Federley (C) och Jytte Guteland (S), bakom kulisserna i maktens korridorer i EU. Ett år som blev mer dramatiskt än de kunnat föreställa sig med brexit, klimatnödläge och covid-19.
Alice tvekade till en början om hon skulle vara med, eftersom hon kände att hon inte hade tid för annat än att göra det som väljarna valt henne att göra. Så därför var hon mån om att filmteamet fick anpassa sig efter henne – inte tvärtom.

I en trailer till programmet säger Alice bland annat: “Det känns som att jag är utvald, som en gladiator, henne ska vi ha och nu är jag här, för att bli inkastad till lejonen.” Och: “Det känns som att jag spelar ett spel och att man inte riktigt vet alla regler.”

Sätter ord på känslor

Det här är slagfärdiga oneliners i tv-världen, som skulle kunna skapa rubriker. Jag frågar om Alice tänker på vad hon säger, eftersom hon vet vad som går hem i tv.

– Nej. Så har jag aldrig tänkt. Tv-erfarenheten från 90-talet har jag nog inte mycket för i det jag gör idag. Däremot är jag inte rädd för att sätta ord på känslor. Tvärtom, jag är skyldig alla väljare som gett mig mitt uppdrag att försöka göra det.

Klockan har precis slagit tio på förmiddagen, men för Alice är det redan långt in på arbetsdagen. Hon vaknar alltid halv fem på morgonen och har redan betat av några arbetstimmar framför datorn, innan hon fick iväg barnen till skolan.

Alice är ingen nattuggla utan lägger sig alltid tidigt eftersom hon av bitter erfarenhet vet att den inbyggda klockan ändå alltid ringer i ottan. Sömnen och maten är inte något hon slarvar med.

Efter några vändor artighetsfraser tystnar trafikbruset. Alice har kommit in i den stora moderna parlamentsbyggnaden, som är hennes arbetsplats sedan drygt ett år tillbaka och där hon företräder Miljöpartiet och Sverige i Europa­parlamentet.

Här finns frisör, post, bank, kemtvätt, förskola och cykeluthyrning. Allt under samma tak, en värld uppbyggd för att politikerna ska gå in genom dörrarna på tisdag morgon och åka hem på torsdag ­eftermiddag. Den världen vi också får följa i dokumentärserien Bryssel calling, på SVT (premiär i förra veckan).

Döttrarnas motstånd

För Alice gäller inte riktigt de tiderna. Hon flyger inte hem varje vecka utan tar bara tåget till Sverige en gång i månaden, då hon har möten med Miljöpartiets styrelse och är ute i landet och träffar väljare.

Istället har hon tagit med sig familjen till Bryssel. Maken Johannes Bah Kuhnke, 48, var hela tiden stöttande till flytten. Han är skådespelare och har hela Europa som sin spelplan. Just nu är han i Sverige och spelar in nästa säsong av tv-serien Jägarna, som bygger på filmklassikern från 1996.

Men för de tre döttrarna: Bessie, 8, Billie, 12, och Nina, 15 – döpta efter de färgstarka jazzdrottningarna Bessie Smith,­ ­Billie ­Holiday och Nina Simone – var det mer motstånd.

De såg den fem år långa mandatperioden som en lång tid från sina vänner, skola och fotbollslag. Men Alice säger att de efter drygt ett år i större utsträckning har accepterat sitt öde. De har hittat nya vänner i sin internationella skola, även om de fortfarande saknar sina gamla.

– Jag hoppas att det här till syvende och sist blir en erfarenhet som berikar deras liv och som hamnar på plussidan. Jag har upplevt att vi som familj har kommit varandra närmare, säger hon.

När Alice inte jobbar tar hon gärna med sig familjen ut från lägenheten till stora parker och skogar runt om Bryssel. ­Naturen är något hela familjen uppskattar mycket.

Alice är sedan barnsben väldigt historieintresserad och att bo på kontinenten betyder också att hon kommer närmare många av de historiskt intressanta platser, där stora slag och krig har utspelat sig genom århundraden. Från Normandie i väst till Tyskland, Österrike och ­Polen i öst.

– Det finns så fantastiskt mycket att lära sig om första och andra världskrigets vedermödor, säger hon.
Än så länge har hon inte lyckats få barnen historieintresserade, men hon tar alla tillfällen att lura med sig dem dit hon vill.

– Jag säger till barnen att det finns en fin strand eller en bra glasskiosk och sedan ser de mig bara försvinna ner i någon bunker, säger hon och skrattar.

Jag får känslan av att Alice hela tiden vill göra något vettigt av sin tid, vare sig hon jobbar eller är ledig. Hon går aldrig ut och festar och umgås inte med andra EU-parlamentariker. Är det inte familjen så är det hårt jobb. Så hårt att flera av hennes följare på Instagram har reagerat på hennes höga tempo.

– Jag tycker bättre om mig själv när jag är i hårt arbete. Och mindre om mig själv när jag ligger i soffan och inte orkar resa mig upp, eftersom jag vet hur världen ser ut och att barn dör. Att jobba blir ett medel för att hålla känslan av maktlöshet borta, säger hon. 

Kämpar för barns rättigheter

Klimat, miljö, medmänsklighet och demokrati är Alice hjärtefrågor. Hon har i många år kämpat för barns rättigheter. I ett känslosamt inlägg på Instagram skriver hon om hur barn utsätts för sexuella övergrepp i detta nu:

“Alla sorts barn, spädbarn, små barn, flickor, pojkar. Men framförallt fattiga barn. Barn som inte har någon i sin närhet som ser till deras bästa och inte heller lever i ett samhälle med skyddsnät. Istället präglar fattigdomen barnens liv och män i och från Sverige tar sig rätten att utnyttja deras utsatthet genom att köpa direktsända eller inspelade våldtäkter för några hundralappar. Ja du läste rätt.
Det finns två utskott i EU-parlamentet som arbetar med just dessa frågor. LIBE och FEMM. Och det är ingen slump att jag är ordinarie ledamot i båda och kämpar för att hela EU ska ta ett hårdare grepp mot alla typer av sexualbrott, oavsett var brotten begås. Framför datorn, i telefonen, långt borta, eller här hemma. Förövarna ska hittas, de ska ställas inför rätta och de ska straffas, hårt.”

Som småbarnsmamma klarar jag knappt av att skriva om detta. Så fruktansvärt känns det. Alice förstår mig. Hon har varit engagerad i barns rättigheter länge, var styrelseledamot för Rädda Barnen under många år. Men har blivit mer känslomässigt engagerad sedan hon själv blev mamma.

– Det blir svårare att värja sig. Man vet hur det känns att bära ett spädbarn, att vilja det gott. Att det då finns krafter i vårt samhälle som vill barn allt ont är ofattbart. Så ja, det är oerhört svårt. Men samtidigt ger det mig en viss sinnesro att få möjligheten att arbeta med de här brotten. För jag känner att jag ändå gör något. Även om jag bara är en liten pusselbit, så får jag utlopp för min ilska, frustration och min djupa övertygelse om hur fruktansvärt det är. De som drabbas allra värst av den här sexhandeln är de redan utsatta barnen och därför är fattigdomsbekämpning så viktigt.

För Alice har barnfattigdom och övergrepp alltid funnits nära. Hennes egen far, Jimi Bah, 73, växte upp under svåra omständigheter i Gambia i Västrafrika på 40-talet. Mamman dog när han var spädbarn och hans vaktmästarfar kände sig en dag kallad av Gud att bli imam. Han beordrade därför sin högst ovilliga 14-åriga dotter att ta hand om sin lillebror. Alices pappa fostrades därför under stryk och ständig förnedring av ett annat barn.

Han drömde om ett bättre liv och var på väg till New York när han mötte Alice mamma Ulla i Köpenhamn i början av 70-talet. Hon var ett av sju barn, från en arbetarfamilj i Småland, men studerade nu till lärare i Malmö.

Frikyrka och fotboll

Ulla och Jimi förälskade sig och året därpå kom Alice till världen. Jimi utbildade sig till svarvare för att kunna bli en del av den svenska framgångssagan och familjen bosatte sig i det lilla stationssamhället Horda, sydost om Värnamo, där Ullas släkt levt och brukat jorden i generationer.

– I Horda var alla kristna, ljushyade och röstade på Centerpartiet. Ulla och Jimi ansåg att religion var ett opium för folket, ynglade av sig i olika bruna skalor och röstade på en bokstavskombination vi alla ska vara glada att den inte finns längre, säger Alice skrattande i ett av sina två sommarprat i Sveriges Radio.

Hon beskrev en gång sin pappa som “en stor, galen svart” och sin mamma som “en mjuk, återhållsam och sansad vit”. Kulturkrockarna stod som spön i backarna och kantade hennes och de två yngre syskonens barndom.

Alices mamma Ulla har berättat att det fanns två huvudaktiviteter för barnen i bygden: frikyrkan eller fotbollsklubben Horda AIK. Alice valde både och – trots att familjen inte var det minsta kyrklig.

– Jag ville ju prata med henne när hon kom hem från kyrkan, så att hon inte blev itutad deras bild helt och hållet. Hon blev van att diskutera och jag har alltid lärt mina barn att ha respekt för andras åsikter.

Hård uppfostran

Alices pappa var präglad av sin hårda uppväxt och var lika hård mot sina barn. Han kunde inte tolerera att barnen gnällde över småsaker, när de växte upp i vad han ansåg vara världens bästa land.

– Om jag var ledsen och grät kunde han säga: “Varför gråter du? Har militären dödat hela din familj? Svälter du? Men då så, håll käften.” Jag tror att min fars uppfostran har gjort mig hårdhudad och jag har svårt för människor som gnäller mer än de hugger i. Se dig omkring och lös det, säger hon.

Speciellt svårt har Alice när barnen gnäller. Men… säger hon. De har ju å and­ra sidan en väldigt snäll pappa.

– Jag är oerhört mycket hårdare!

Alice blev också inpräntad i att man inte får någonting gratis. Det har gjort henne till den hårt arbetande person hon är idag. Och hon försöker lära sina barn att de måste kämpa för att nå sina ­drömmar.

– De får inte på långa vägar allt de ­pekar på. Jag är tvärtom väldigt återhållsam.

Nu kan det låta som om Alice är gjord av sten. Hon tycker självklart att alla barn har rätt att vara ledsna, även om de är födda i världens bästa land. Hon har själv fått lära sig att det är viktigt att kunna visa sig svag och acceptera sina tillkortakommanden.

Hon tycker inte att Ulla och Jimi gjorde rätt alla gånger, och deras hårda uppfostringsmetod är inget hon rekommenderar. Men säger att hon har förlåtit dem, eftersom de gjorde så gott de kunde och inte är mer än människor.

Idag är relationen med föräldrarna bra. De har en familjechatt och interagerar med varandra varje dag. Så ofta tillfälle ges åker Alice och familjen till Horda och hälsar på.

– För mig är Horda fortfarande hemma, och en av mina döttrar sa häromdagen att det är den tryggaste platsen hon vet, där hos mormor och morfar.