Adam Pålsson: "Jag har alltid känt mig besläktad med Ted"

Adam Pålsson är en av Sveriges klarast lysande skådespelarstjärnor. Nu tar han sig an nationalikonen Ted Gärdestad.
– Jag har alltid känt mig besläktad med Ted. Jag har en stark kärlek till både honom och hans musik.

Adam Pålsson: "Jag har alltid känt mig besläktad med Ted"
Adam Pålsson älskar att vara skådespelare men drömmer också om att regissera. Foto: Peter Jönsson

Det har gått fem år sedan genombrottet i tv-dramat Torka aldrig tårar utan handskar. Adam Pålsson gestaltade gryende homokärlek under 1980-talets grymma aidsepidemi. Serien hyllades i Sverige och utomlands. Året därpå gjorde han titelrollen i Amadeus på Dramatens stora scen, och därefter högprofilerade SVT-produktioner som Bron och Innan vi dör

Och snart blir han alltså Ted Gärdestad med hela svenska folket. Adam Pålsson säger att det kan vara "hans livs roll". Men att den var svår att göra.  

– Särskilt eftersom Teds familj lever. Jag vill förstås att alla ska tycka att filmen blev värdig och bra. Samtidigt – vi har gjort våra val och dem får vi stå för. Jag kan bara hoppas att våra val faller i god jord. 

Vi ses i pr-byråns lokaler på Drottninggatan i Stockholm. Adam Pålsson börjar omedelbart prata om böcker om barnpsykologi. Han är särskilt förtjust i den danske familjeterapeuten Jesper Juul. Annars har han mest Ted i huvudet, de senaste månaderna har han jobbat nonstop med filmen. Han har gått regelbundet till en röstcoach, och det är han själv som sjunger i filmen. 

– Jag och min bror David i köket i Haninge 1990. Brorsan till höger.

Uttråkad under uppväxten

Det är underhållande att prata med Adam Pålsson. Hans sambo har beskrivit honom som en gammal själ i en ung kropp, och jag tänker att det ligger något i det. Hans unga, skönlockiga yttre rimmar inte perfekt med hans analyserande och reflekterande sätt att prata. Han är vaken och öppen, men också kritisk och ifrågasättande. Och när han verkar tycka att samtalet går på tomgång eller att frågorna är klyschiga, så lyfter han på kepsen och sätter på den igen. 

– Jag läste att du sa att du var uttråkad under din uppväxt, säger jag. 

– Jaha, det kanske jag sa. Det finns tusen sätt att berätta om sig själv. Det beror på vilken barndom man ska berätta, svarar han. 

– Berätta om en av barndomarna, försöker jag.

– En av barndomarna var att när jag var 14 så gjorde jag en tv-serie – Vera med flera, som Catti Edfeldt regisserade. Det ruckade hela min världsbild. 

Och så berättar han detaljerat om hur det gick till när han fick provfilma, hur han fick sin första roll och om den första inspelningsdagen i Skärholmen. 

– Jag fick 500 kronor i arvode per dag, vilket jag tyckte var bisarrt mycket. Ska jag få göra något så här kul och få betalt – vad fan är det här? Men inspelningen tog musten ur mig. Mina föräldrar och syskon ville ju veta: "Träffade du några kändisar?", "Vilka var där?" Men jag kunde inte prata, jag var helt slut och ville bara lägga mig och sova. Och jag bad till Gud: "Om du finns, Gud", för det tvivlade jag på redan då: "… låt mig få göra det här, då kommer jag aldrig att begära något annat av livet." 

Då var Adam Pålsson 14 år och han hade hittat sin grej. Han började springa till stadsbiblioteket för att låna Bergman- och Troellfilmer. Han lyssnade igenom originaluppsättningarna av Lång dags färd mot natt. Han beskriver sig som – besatt. 

– 17 bast och hungry for life. Galen i Elvira Madigan och Utvandrarna. Drömmer om film och teater.

Kom in på scenskolan tidigt

Föräldrarna var också kulturintresserade och hade som Adam Pålsson uttrycker det – "en välfylld bokhylla". Däremot var det inget materiellt överflöd i en familj med fyra ungar och två lärarlöner – båda föräldrarna var lärare. Familjen Pålsson bodde i Stockholmsförorten Haninge, "en relativt tråkig miljö", enligt Adam. 

– Allt var byggt på 1960- och 70-talen. Geografiskt utspritt. Olika gångtunnlar. Gång- och cykelvägar som var separerade från bilvägarna. 

Själv var han aktiv och hoppade mellan punkband, graffiti, fotboll, hockey, trummor, piano och skådespeleri. Han kom in på scenskolan bara 19 år gammal. Jag hinner knappt nämna ordet – "lätt" innan Adam Pålsson protesterar. Men har det inte gått ganska lätt – med både scenskolan och de stora rollerna?

– Nej, det har inte gått lätt. Jag hade blivit förtvivlad om jag inte hade kommit in. Jag var smådeppig efter gymnasiet, och mamma övertalade mig att söka scenskolan. Jag gav mig fan på att komma in. Jag övade dag och natt. Jag slarvade inte. Jag fick låna ett rum på Orionteatern där min bror jobbade då. Min stackars bror fick sitta och titta på mig då jag övade in en scen ur Lille prinsen. Jag slet hund verkligen. 

Men trots allt – du har redan spelat flera tunga roller. 

–Det är klart att jag är ödmjuk och förstår att jag är privilegierad. Om scenskolan brukar folk säga: "Wow, det är bara tio av tusen som kommer in…" Ja, men någon måste ju vara en av de där tio. Varför skulle det inte vara jag? Jag kanske kommer från hemförhållanden där jag har fått ett stort självförtroende. Det får jag tacka mamma och pappa för. Men visst, jag inser att jag har gjort fler utmanande roller än många i min ålder har gjort. 

Vilka roller betraktar du själv som stora?

– Alla roller är viktiga. Torka aldrig tårar, Innan vi dör, Ted… 

Just nu är Adam Pålsson mitt uppe i lanseringen av Ted-filmen. Till vardags ägnar han varken särskilt mycket tid åt sociala medier eller till att synas på röda mattor. Han har ett Instagramkonto, "Brandbergens Matt Damon" kallar han det, som han verkar uppdatera rätt sporadiskt och pliktskyldigt. 

– Det är kluvet. Å ena sidan har jag ett behov av att bli sedd, älskad, vara i centrum. Men jag har en annan sida också. Jag har en liten djävul på axeln som hindrar mig. Som säger åt mig att det där bara är tomma kickar. Fler människor borde kanske ha en djävul på axeln. 

Du har fattat att det inte är Instagram som kommer att göra dig lycklig?

– Det fattar alla. I alla fall alla vuxna människor. Men driften att synas är stark. Men för min del är den uppenbarligen inte tillräckligt stark. För hade den varit det så hade jag lagt upp "God morgon, här sitter jag och gör en intervju". Men jag tycker att sånt är patetiskt. Och jag vill inte vara patetisk. Samtidigt – jag vill ju att en miljon människor ska se Ted. Jag är så stolt över det arbete som vi har gjort. Jag vill göra allt som står i min makt för att många ska se filmen. 

Rådet som han, tidigt i karriären, fick från regissören Stefan Larsson, har etsat sig fast. Stefan Larsson sa typ: "Du måste förstå att den enda glädjen i det här arbetet är det dagliga arbetet. Glädjen kan inte finnas i att du ska vinna priser, bli känd, gå på röda mattan, tjäna pengar, eller vad det nu är. Om du tror att det är det som är belöningen så kommer du att bli besviken. Du kommer att bli bitter."

– Det där tog jag till mig. Jag visste det nog innan han sa det, men jag tyckte om när han sa det. Varje dag sedan dess har jag tänkt på det. Att glädjen är detta. Att bli hämtad en februarimorgon 5.15, åka till sminket, sitta där och småbluddra med maskören, komma ut på en iskall inspelningsplats och göra jobbet. 

Rollen som Ted Gärdestad kan vara hans livs roll, men den var svår att göra, konstaterar Adam Pålsson. Foto: Peter Jönsson

"Insatsen blir inte bättre av ett pris"

Det gäller hela livet – vara här och nu. 

– Exakt. Just nu delar vi en stund. Nu sitter vi i en lila soffa och försöker kommunicera. Det här är livet och lyckan. Det har jag lärt mig. Jag är helt ointresserad av allt det andra. Samtidigt… jag vann ju Kristallen för några månader sedan. Jag måste säga att det var skitkul. 

Jo, det är ju kul att få ett erkännande. 

– Min insats i tv-serien Innan vi dör blir varken bättre eller sämre av att jag får ett pris. Jag får inte bättre självförtroende för att jag har fått ett pris. Jag får inte sämre självförtroende för att jag har fått ett pris. Jag känner mina brister och kvaliteter, och jag vet vad jag behöver jobba med. Men det är… jävligt kul. Jag vet ju varför jag gör det jag gör. Men det är kul när någon annan ser det och tycker att jag är bra. Jag känner mig mindre ensam. 

Grubblar du över mottagandet av Ted-filmen?

– Jag grubblar över hur den ska bli så bra som möjligt. Vi har arbetat så länge med den. Jag är inblandad i manus, inspelning, klippning. Jag känner alla som är inblandade. För allas skull vill jag att den ska bli enastående. Dels för att det gör mödan värd, dels för att få möjlighet att göra mer film framöver. Men recensioner… Filmen blir inte bättre för att kritiker ger den en femma. Men filmen blir heller inte sämre för att de ger den en etta. Filmen är precis det den är. 

Läser du recensioner?

– Det spelar ingen roll om jag läser eller inte läser recensioner – jag kommer att läsa dem ändå. Blir det en dålig recension skickar någon ett sms: "Jag tycker i alla fall att den var fantastisk" och ett hjärta. Eller så får man ett sms där det står: "Tjena, Sveriges nya skådisstjärna." Då fattar man ju också. 

Adam Pålsson har aldrig tidigare jobbat så komplett med en film som han gör med Ted-filmen. På sikt vill han regissera. 

– Jag tar så mycket plats jag får. För det är dit jag vill. Hannes Holm blir inte hotad. Han är ju så oerhört rutinerad, trygg och har så många mil bakom ratten. Han verkar tycka att det är kul att jag är med och vill ta ansvar. Jag vill vara med och utveckla, driva och slutföra projekt, inte bara komma in som en hantverkare i mitten, göra mitt jobb, fakturera och dra. 

– Rikard Wolff med min dotter Dylan i famnen, när hon var bebis. Jag saknar honom så!

Är alltid orolig över pengar

När vi pratar om vad som är viktigt vid sidan av jobbet refererar Adam Pålsson till sin morbror som brukar säga att: "Det viktiga i livet är de tre k:na. Kunskap, kvinnor och champagne." Adam vill lägga till en sak – ett positivt kassaflöde. 

Är det viktigt?

– Ja. Jag är uppväxt med att den som är satt i skuld är icke fri. Väldigt lutherskt. Man ska arbeta och göra rätt för sig. Man ska inte vara en belastning. Jag har ingen drivkraft att bli rik, men jag är alltid orolig över pengar. 

Längtar du aldrig utomlands? Sitta på ett fik i Paris?

– Visst, det låter härligt. Men återigen – jag är så luthersk. Jag går upp på morgonen, jag gör jobbet, sedan går jag hem. Det är inte så märkvärdigt. Min tjej kan bli galen på mig, hon vill göra något kul ibland. 

Vill du inte göra något kul?

– Det är inte så att jag tror att mitt fokus på jobbet ska leda någonstans. Jag vet ju att det blir graven till slut. Istället för att jobba hade jag kunnat ha skitkul i Machu Picchu. Men jag åker inte dit. Jag provade att åka till Indien och backpacka, men jag undrade hela tiden: "Vad leder det här till?" Det enda jag hängde upp tillvaron på var vad jag skulle äta till frukost, lunch och middag. Det slutar med att man sitter på ett hustak och röker gräs med australiensiska civilingenjörer. Och tänker – vad gör jag här? 

Du vill inte slösa med ditt liv och din tid. 

– Min favoritsyssla är när jag och min dotter går hem från dagis. När vi kommer innanför ytterdörren lägger jag mig på rygg på hallgolvet. Jag säger: "Dylan, nu får du inte klättra på mig." Då börjar hon förstås klättra på mig. Hon börjar skratta, jag skrattar, hon trycker sin kind mot min kind, och så kan vi ligga så där i en timme. Då vill man inte vara någon annanstans. Så mycket förstår jag att livet inte blir bättre än så.

3 x Adam om skådespeleri

Om att jobba mycket

"All min vakna tid går åt till arbete. Jag är besatt av teater, film, skådespeleri – av det här yrket. Det har jag varit sedan jag var fjorton år. Det är det som skänker mitt liv mening. Förutom kärlek och min dotter." 

Om att nå en stor publik

"De flesta skådespelare har ju sin bas i teatern. En dundersuccé på Dramatens stora scen ses av mellan 50 000 och 100 000 människor. Men en tv-serie som ses av lika många… det är ett fiasko. Men när man är med i stora filmer så ses man automatiskt av många. Och det är jävligt kul när ens farbror som är lastbilschaufför i Småland har sett det man gör."

Om att spela sin drömroll

"Jag läste Kenneth Gärdestads bok för flera år sedan. Jag gick till och med i smyg och fantiserade om att få spela Ted i en film. Att det till sist blev så var en skänk från ovan. Det var lite sista rycket för mig. Jag är ju faktiskt 30 snart. Det här var nog sista chansen för mig att spela 16."