Kalle Lind: “Har du någon gång drabbats av Att Känna Dig Tråkig-sjukan?”

"Jag har svårt att se framför mig människor som flyr pest och översvämning gå runt med en gnagande oro i sig att framstå som lite oglammiga"

En kvinna jag känner önskar vara anonym så därför kallar jag henne hädanefter min fru. Hon är en formidabel människa som ibland drabbas av det västerländska medelklassymptomet Att Känna Sig Tråkig.

Jag hävdar att man står ganska högt upp i behovstrappan, rentav en bit över den, den dag då man har tid och råd att fundera på hur tråkig man är. Inte för att jag på något vis klandrar den som gör det – jag gör det själv hela tiden, så ofta att jag faktiskt blir tråkig – utan bara för att ge lite perspektiv.

Jag betvivlar att människor i en katastrofzon stannar upp och gör reflektionen: men är inte jag en rätt slät figur egentligen? Jag har svårt att se framför mig människor som flyr pest och översvämning gå runt med en gnagande oro i sig att framstå som lite oglammiga. 

 

Hursomhelst: den anonyma kvinnan som vi kallar min fru drabbades en dag av en kortkapning. Banken ringde upp och hade reagerat på onormal aktivitet på hennes kreditkonto.

Jag kan egentligen inte göra den här berättelsen rättvisa i skrift. Man ska höra min fru återge det här samtalet med sin allra mest entonigt nasala röst: “Så här ser den normala aktiviteten ut på ditt konto: Coop – Ica – Kapp-Ahl – Coop – Lindex – Coop – Willys…” Och så en plötslig skiftning i rösten när den onormala aktiviteten dyker upp på listan: “Casino på Malta – Casino i Monte Carlo…” Bankpersonen frågade om det verkligen var min fru som hade gjort de där investeringarna i sydeuropeiska casinoverksamheter. 

 

Min fru tänkte efter, fast att hon förstås inte behövde tänka efter alls. Där och då, med en vänlig och uppmärksam banktjänsteman i luren, önskade hon att det skulle vara tvärtom. Att det var de där vansinniga satsningarna på dobbel som var den normala aktiviteten. Att det var inköp av blöjor och tamponger och strumpbyxor som var den avvikande. Att bankpersonen ringde för att säga: “Vi tror ditt kort kan ha blivit hackat. Du som normalt bara ägnar dig åt bisarr extravagans och flambojans verkar på senare tid ha gjort några torftiga, livsnödvändiga småinköp.”

Sedan sa hon förstås som det var. Att blöjinköpen var hennes, försöken att spränga nätkasinona var någon skummis.

 

Jag skrockar gott när hon återberättar den här historien. Hon sätter fingret på något så fundamentalt mänskligt: vår ständiga önskan om ett spännande liv och vår ständiga rädsla för att faktiskt få det. Och det paradoxala i att hon aldrig är så rolig som när hon beskriver sin egen tråkighet.

Jag frågade om jag fick skriva om det här i Icakuriren. Hon såg plågad ut. “Kan du inte skriva om det i ett glossigt internationellt modemagasin istället? Hade inte det varit lite… roligare?” Så suckade hon och sade ja, på villkor att hon fick vara fullkomligt anonym

Kalle Lind:

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top