Att åka båt med David Hellenius är lite som långfrukost en lördag: radioskval i bakgrunden, avslappnat småprat, anspråkslöst. Vi tar hans gråsvarta motorbåt ut från Djurgårdens marina och möter vågorna i höstvinden. Han parerar vågorna bra, händerna vilar på ratten, blicken på sjökortet och rakt fram, och så snabba blickar mot mig som sitter bredvid. Grönblå ögon. Chill.
– Jag älskar att åka ut här, gärna direkt från inspelningen av Let’s dance, kan till och med åka i tv-kostymen och så bara ut till tystnaden, ta med lite vin och komma ut till lantstället. Jag gillar det, kontrasten.
Sitt stora genombrott fick han 2005, som prins Carl Philip och prinsessan Madeleine, imitationerna i humorprogrammet Hey baberiba fick skrattet att runga hemma i tv-sofforna. Han är grym på att imitera, lyckas kopiera kroppsspråket och så vrida till det. Och mitt i allt, den där Helleniusblicken, lite gäckande, typ “nu har vi lite kul, det är inte så farligt”.
2006 blir han programledare i Let’s dance. Och i höst kör han sitt intervju-program Hellenius hörna, där han bland annat intervjuar statsministern.
Framgångsrik som få, fem gånger har David Hellenius fått Kristallenpriset för bästa programledare. Så vad är tricket?
– Jag hoppas ju att det är det där med att jag försöker vara mig själv. Att folk gillar det.
– Det var stort att börja på tv.
Karriären tog fart med en lögn
Ja, karriären har varit spikrak, den som började med ett ljug. Han och Christine Meltzer, klasskompis på Calle Flygare -teaterskola, ringde SVT och sa att de hade en idé till ett barnprogram.
– Det hade vi ju inte, och SVT var inte intresserade, men de tipsade om en audition till ett tv-program.
Tillsammans med Sofia Wistam blev David programledare i Rallyplaneten på TV4. Sedan bytte han till ZTV, där han träffade Peter Settman som trodde på, och utvecklade, Davids sätt att vara sig själv i tv-studion. Peter Settman tog tillvara den där “killen i lägenheten bredvid som är lite skön och rolig”-stilen.
Så ringde TV4. De ville att David och kollegan Peter Magnusson skulle bli programledare i nystartade Idol.
– Vi var ganska självsäkra och sa att om vi ska byta till TV4 så vill vi göra ett eget humorprogram.
Det fick de, det blev Hey baberiba, sketcher om framför allt kungafamiljen som de fick göra fyra säsonger av mellan 2005 och 2007. Och nu har han varit programledare för Let’s dance i elva år. Ett jobb han har varvat med att göra långfilmer, bland annat Sommaren med Göran och En gång i Phuket med Peter Magnusson, och Micke & Veronica med Izabella Scorupco.
Plötsligt ringer telefonen där i båten, det är Davids fru Renée Nyberg.
– Nej, det är inte riktigt klart än, ja, javisst jag fixar det, puss, säger David.
Han och Renée träffades när de jobbade ihop med talkshowen Slussen.
– Just då hände det inget mellan oss, jag höll på att göra slut med min flickvän och Renée låg i skilsmässa. Men jag vet att jag tänkte att jag kände mig väldigt självklar med henne, att vi var lika. Vi är ju förortsbarn båda två, vana nyckelbarn som fixat middagen själva.
Det klickade på en resa de gjorde tillsammans till Mallorca. David flyttade ganska raskt ner i Renées källare, där i hennes villaliv i Stockholmsförorten Bromma. Nyskild som hon var med två små barn blev det bästa sättet att få till gemensam tid. Renée smög ner med frukostbricka, David smög upp på kvällarna när barnen somnat.
– Vi ville ta det lugnt och inte pracka på barnen någon ny farbror så snabbt, så vi sa inget om att jag bodde där.
David gillade det strukturerade familjelivet i villan i Bromma. Han var då 29 år, Renée 36. Hon stod för balansen.
– Och när vi sedan fick ett gemensamt barn så hade hon koll. Det hade ju kunnat bli ett problem att vi inte var nya föräldrar båda två, men det blev det inte, det var skönt.
De verkar ha det väldigt bra, han och Renée, de lever väldigt nära varandra.
– Det är nästan lite symbios, och vi bråkar inte mycket. Jag hade inte orkat med ett bråkigt förhållande, livet är tillräckligt svårt som det är, säger han och nickar åt fotografen som vill ta lite bilder.
Vant höjer han huvudet. Ena ögonbrynet åker upp, lite beachcharmigt, tittar åt sidan, andra sidan, klick, klick. Fotografen är imponerad.
– Ska det bli bra bilder får man ju samarbeta, säger David.
Han vill ha det sådär, positivt, trevligt, inställt på samarbete. Människor han inte trivs med väljer han bort.
– Jag har bestämt att jag hellre jobbar med dem som är glada och kanske inte lika duktiga, än dem som är jobbiga och bråkiga. Det finns ju de som gillar att bråka, tycker att det blir en kick att först ha varit arga på varandra och sedan -spela in en scen. Det gillar jag inte.
Han kan få höra att han är konflikträdd, men det är han inte. Konflikterna tar han i relationer som är viktiga, resten släpper han. Ibland kan han dock inte låta blir att ordna upp det lite, vardagspolisen i honom ryter till, det kan hända när han minst anar det. Som på föräldramöten när någon förälder kritiserar läraren.
– Då kan jag bli ganska jobbig, säga att “så kan man faktiskt inte säga när man inte vet hur det egentligen var”. Jag har sagt det till Renée, att just då tänker jag inte på att jag är kändis och att det kanske kan bli extra jobbigt att ställa till en scen. Jag bara gör det, säger ifrån.
– Första gången fick vi två miljoner tittare och det var direktsändning, det var nervöst. Det blev ju ganska mycket rabalder också om programmet, att det var taskigt och så.
“Många tyckte jag var asjobbig”
Efter fjorton år är nu villakapitlet i Bromma avslutat, familjen har precis flyttat till en lägenhet i Vasastan. Det känns skönt, David hade svårt för det välbeställda Brommalivet de senaste åren, tycker att det blivit allt mer likriktat där.
– I skolan har alla samma frisyr, kläder och framtid, alla pojkar väntar liksom bara på att få ta över pappas företag. Sedan gillar jag inte alls den där fasaden, att ingen säger hur de egentligen mår, även om man ligger i skilsmässa så svarar man att allt är bra.
Ytligheten i medie- och kändisvärlden är han heller inte så förtjust i, privat hänger han hellre med sina gamla -kompisar.
– Jag har mycket roligare på en fest i Jakobsberg (förort i norra Stockholm, reds anm) än på ett kändismingel, och jag kommer aldrig bli någon som kommer med inneskorna i handen och går på fin lördagsmiddag.
Egentligen trivs han mest hemma, som när han var liten, hemma i Jakobsberg. Föräldrarna var till och med lite oroliga för hemmamysige David, att han inte ville leka med kompisarna.
– Men jag tyckte det var mysigt hemma, jag bakade typ allt med mamma.
På högstadiet exploderade han, hittade humorn och insåg att han som kul kille kunde få saker att hända.
– Det var som när man klämmer ut en finne, en explosion, som om jag samlat på mig allt när jag varit tillbakadragen. Skulle du fråga mina klasskamrater tyckte många jag var asjobbig, andra att jag var kul. Jag hade lätt att gå upp i varv, spinna på.
Nu har han fyllt 43 år och känner att han fått mer koll på spinnet. Går inte igång så ofta. Sortera, säger han. Han har lärt sig vikten av att sortera och att spara energi, inte köra på max hela tiden.
För elva år sedan kom en brytpunkt, när sonen Leo föddes. Det var en dramatisk förlossning, sonen andades inte när han kom ut.
– Det var verkligen alla känslor på en och samma gång. De sprang iväg med honom och jag var så fruktansvärt rädd.
Där och då klev oron in i Davids liv. Det var som att livet för första gången blev på riktigt, då när döden kommit så nära.
– Jag skojar inte, jag hade verkligen inte fattat att döden kunde hända innan jag fick barn. Det låter ju helt galet men det är sant. Jag hade gjort de flesta dumheterna, förorten är ett ganska tufft liv, men jag hade aldrig tänkt att döden kunde komma.
– Det var roligt eftersom vi skrivit och spelade det själva, och vi fick göra fyra säsonger. Foto: Baluba/TV4
Gick i terapi
David oroade sig för att han och Renée skulle skilja sig, för att det skulle hända sonen något, för att han själv skulle bli sjuk. Han gick till olika coacher och terapeuter för att få hjälp.
– Jag har fått kämpa jättemycket med det där, det gäller att hitta sitt eget recept, och för mig blev det att ta ut mig fysiskt. Man kan prata hur mycket som helst men att ta ut sig fysiskt och sedan märka hur kroppen återhämtar sig. Det är ett skönt bevis att känna det, att kroppen kommer tillbaka. En sjuk kropp återhämtar sig inte.
Han är nog lite “upp och ner”-typen, sammanfattar han sig själv.
– Jag är väl lite sådär att det kan vara skit på morgonen och så fantastiskt efter lunch. Jag är innerst inne en obalanserad kille som hittat en bra balans. Det var väl ett bra citat? Men Renée, hon är sjukt -balanserad.
Älskar vardagslivet med rutiner
Han återkommer till det under intervjun, att ha koll på balansen. Att han gillar när det är trevligt, säger samtidigt att det väl låter tråkigt och skjuter in några skämt om sig själv och medelålderslivet.
– Och skriv nu inte att jag alltid är balanserad, jag misslyckas som alla andra och ibland beter mig dåligt, såklart jag gör.
Hur blir du då? När du halkar ur din balans?
– Nja, inget speciellt, som alla andra, lite sur, irriterad. Men det händer mest när jag släppt på det där jag behöver, att träna mycket, springa, gå på yoga. Första tecknet på att jag slarvat är att jag blir osorterad i tanken.
Han älskar vardagslivet, morgonrutinerna, jobbet, träningen och sonens fotbollsträningar. Mår bättre på en tisdag än en lördag, när det är en massa förväntningar på hur bra allt ska vara.
Sonen, Leo. Fotot på honom lyser på mobilen, han är klädd i Djurgårdens fotbollskläder. David har bara missat en av sonens alla matcher, men han har lite dåligt samvete för det, vill vara med.
– Men på riktigt, jag
beundrar verkligen dem som har fyra, fem barn. Det här att de ju inte kan hinna oroa sig, det går inte när man har så många.
Leo har själv gått i pappas spår, spelade i 2016 års julkalender, även om föräldrarna först sa nej.
– Leo ville så gärna och då kunde vi inte säga nej. Det var ingen av kompisarna som sa något dumt, förutom en då. Men det viss-te vi redan, att det var just han som skulle säga något dumt.
Han har en ständig oro för att hans son ska bli dåligt behandlad, råka illa ut.
– Jag tänkte först att när han började gå utan att ramla och slå sig så skulle man oroa sig mindre, men nu är han ju elva och jag inser att man aldrig slutar oroa sig.
Och så messar sonen: “Du sa att du skulle komma för en kvart sedan, det är ingen idé att du säger en tid när du inte kommer då, då blir jag bara förbannad”, sammanfattar David, och lägger till att “min son är arg”.
– Ja, han har ju rätt, bättre att jag säger att jag kommer när det är klart.
David vill vara en bra pappa, en sådan som inte blir anklagad för en massa saker av sitt barn så där i efterhand.
– Jag anklagade ju själv mina föräldrar, att de borde gjort si och så och då skulle jag vara annorlunda och varför gjorde de så där. Men jag har släppt det nu, det är inget man kan påverka, då är det bättre att släppa det, det är en del av att vara vuxen.
Sorterande. Att släppa det man inte kan göra något åt. Fokusera på det man kan göra något åt, som att han hädanefter inte ska ge en exakt tid till sonen om han inte kan hålla den.
David dricker ur sin vattenflaska som det står “Lycklig” på. Han har fyllt på vatten i den i tre veckor nu, och funderat på om han är det, lycklig.
– Innan kunde jag nog säga det så där lite på slentrian att jag är lycklig, jag är frisk och så. Men nu, jag är faktiskt det på riktigt, lycklig.
Vi är tillbaka vid marinan. David lägger till, snurrar fast trossen. Klockan är sex, det är fredagskväll och han ska bara köra förbi sushirestaurangen och hämta mat, sonen har kompisar hemma. Det blir fredagsmys bland flyttkartongerna.
