Peter Jönsson, fotografen, tänker högt under porträttfotograferingen:
– Hm, vad ska vi göra med dina händer?
– Hugg av dem, föreslår Marie Göranzon, med sin karakteristiska teaterröst.
Att Marie Göranzon har humor är ingen högoddsare. Inte heller att hon pratar mycket. Maken, Jan Malmsjö, har i åtskilliga intervjuer påpekat att hustrun kan prata omkull vem som helst. Vi har inte ens slagit oss ner, ändå har Marie Göranzon analyserat Anders Borg, ubåtsdramat och den gångna sommarens väder. Pratet har en uppenbar effekt: folk runtomkring henne slappnar av. Hon är helt enkelt underhållande. Chosefri, snabb i tanken och liksom bekräftande och ifrågasättande på samma gång. Med integritet. När jag kallar henne “Dramatens drottning”, viftar hon bara avfärdande med handen. Nä, något så tillgjort har hon inte ens lust att kommentera.
Svetten rinner längs ryggen
I år är det 50 år sedan Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola, och hon var den första kvinnan med barn som gjorde det. Sedan dess har Dramaten varit Marie Göranzons arbetsplats. Hennes porträtt hänger i ett av trapphusen. Logen, som hon i alla år har delat med den skådespelande maken, har de däremot nyligen gjort sig av med.
Teatern är hennes andra hem, men också en plats förknippad med oro och ångest. Så är det bara. Det är en enorm press att vara skådespelare, konstaterar Marie Göranzon. Och pressen har inte försvunnit med åren.
– Människor har lämnat sina hem, betalat för en biljett, satsat en kväll – det är klart att jag vill att de ska gå därifrån och känna att de har varit med om något intressant. Min respekt för publiken blir bara större med åren. Jag vill till varje pris prestera mitt yttersta. Svetten rinner utmed ryggraden. Jag fasar för att jag ska komma lite fel i replikerna.
Nej, hon skulle inte kasta sig över skådespelaryrket om hon fick välja om.
– Mycket har varit underbart, och jag har fått uppleva roliga saker. Men jag har betalat ett högt pris. Jag tänker framför allt på barnen. Barn till skådespelare konkurrerar hela tiden med mammas och pappas jobb och arbetstider. Dessutom får de dras med föräldrar som är mer eller mindre offentliga.
– Skulle jag byta inriktning i livet, då är det sjukvården som gäller. Nu är det ju försent, men när jag väntade Lolo jobbade jag som biträde på Sankt Görans sjukhus. Hela min släkt är fylld av sjuksköterskor. Jag är intresserad av människor, vårdyrket hade passat mig utmärkt.
Dessutom tycker hon ju om att städa. Ordning och reda-draget hade hon haft nytta av inom vården.
– Jag vill ha det rent och snyggt. Jag är inte pedant, för det går ju inte att vara när man är gift med en annan person. Men jag är duktig på att städa, dessutom är det avkoppling för mig.
Glömmer inget – på gott och ont
Vi träffas i förlagets lokaler på Riddarholmen. Marie Göranzon är ledigt, men elegant, klädd. Vida byxor, struken skjorta, löst sittande sjal, tunn höstjacka, rejäla skor. Och som alltid – snygga glasögonbågar. Lätt tonade.
Hur har det varit att summera sitt liv i en bok?
– Jag funderade länge över om jag ville lämna ut mig själv. Att skriva en bok innebär dels ett par års arbete, dels att man måste vara beredd att bjuda på sig själv. Berätta om sånt som man inte har talat om förut. Jag resonerade med min familj och kom fram till att jag ville ge mig in i projektet.
I bokarbetet har hon haft stor nytta av sitt goda minne.
– Jag glömmer ingenting. Jag kommer ihåg vad mina klasskompisar hade på sig på uppropet i första klass. Jag kommer ihåg vad folk har sagt, deras miner och uttryck. Mitt minne har varit en black om foten, vissa saker vill jag ju bara glömma. Ta ett suddgummi och sudda ut. Å andra sidan – också de dåliga sakerna hör ju till mitt liv. Så här blev det, det här har jag gått igenom.
Marie Göranzon träffade Jan Malmsjö i Malmö 1969, och de har varit ett par i snart 50 år. När de träffades hade Jan fyra barn från ett tidigare äktenskap och Marie ett, Lolo. Tillsammans fick de sonen Jonas 1971. När paret träffades var Marie Göranzon gift med Lars Amble.
– Skilsmässa är bland det värsta man kan råka ut för, och det värsta man kan bjuda sina barn på. När det sker är det för att det måste ske. Det var ett jättestort jobb för mig att vinna tillbaka Lars förtroende. Eftersom det var jag som lämnade honom så var det mitt jobb. Han svarade på mina försök. Till slut landade vi bra. Vi var väldigt, väldigt nära varandra under hela livet.
Hon beskriver sig som melankolisk och som en ganska orolig själ. “Lätt hysterisk” lyder hennes egen sammanfattning. Inte minst när det handlar om barnen och barnbarnen. Hon vill ju så gärna att de ska ha det bra, att ingen ska må dåligt.
– Jag försöker dämpa mig. Jag har förstått att jag ibland måste ligga lågt. Det är en balansgång. Att visa sig intresserad, men att inte fråga för mycket. En liten gnutta likgiltighet inför sina barn är bra, var det en känd amerikansk psykolog som sa. Jag tror att det är så. Det är lätt att slå huvudet i taket så fort barnen visar sig. Man vill veta allt. Men det är smartare att ta det lite easy. Barnen kan få komma till en själv ibland. Det är en svår balansgång, och jag ska inte säga att jag är någon mästare. Men jag kan säga att jag försöker. För att jag tror att relationen tjänar på det.
Jag känner igen mig, men varför är man sån?
– Därför att man är sån. Det är ett drag man har. Och det är inte bara negativt, det bottnar ju i att man bryr sig. Men det kan bli störande för omgivningen. Om något inte engagerar mig kan jag å andra sidan vara fullkomligt ointresserad. Jag tycker att det är urtråkigt med tråkiga människor.
Vad är en tråkig person?
– En tråkig människa vet du väl vad det är?!
– Någon som sitter och frågar ut en om självklarheter under en middag, som inte bidrar med något, som vill att man själv ska stå för underhållningen. Som kan ställa en fråga som: “Är det inte svårt att lära sig så mycket text utantill?” Förr spelade jag med. Jag bjöd på mig själv, och pratade och skrattade. Nu orkar jag inte göra mig till längre.
Teatern snobbig och uteslutande
I boken beskrivs Marie Göranzon som en social klättrare. Trots en enklare och mer bohemisk bakgrund – föräldrarna drev ett hotell – verkar hon känna sig hemma i alla slags miljöer. Redan som liten flicka hängde hon i de finare salongerna.
– Linköping, som jag kommer ifrån, är ju en societetsstad med massor av slott och herresäten. Barnen som bodde så gick i min och min brors klass. De hade många fina fester, och jag och min bror blev alltid bjudna. Jag tror att vi fick vara med för att vi var skärpta och roliga. Något måste det ju ha varit, vi tillhörde ju inte den där kretsen. Festerna lärde mig att de här människorna var oerhört snälla och trevliga. Aldrig att någon skulle sätta näsan i vädret. Jag träffar många av dem fortfarande.
På festerna fick du social träning?
– Jag har aldrig funderat särskilt mycket över klass. Jag har aldrig känt att de där miljöerna inte skulle kunna vara för mig. Det var aldrig någon som stötte ut mig, eller gjorde så att jag inte kände mig hemma. Det hade jag med mig när jag kom till Stockholm – att det var självklart att jag var välkommen till sådana familjer. Däremot kunde jag uppfatta teatern som snobbig och uteslutande. Den bestod ju av människor som inte alls kom från några fina miljöer, men den var stängd på ett annat sätt. I teatervärlden kände jag för första gången i mitt liv: “Jaha, här är det inte så lätt att bli insläppt.”
Hon minns när hon repeterade en av sina första pjäser på Dramaten. De andra i ensemblen hade inget tålamod med en ung och oerfaren skådespelare. De gjorde miner och tittade demonstrativt på klockan: “Hur lång tid kan det ta att lära sig en replik?” Marie Göranzon kände sig mobbad och var beredd att hoppa av. Hon gick till Erland Josephson som då var Dramatenchef och sa som det var: hon hade ingen lust längre.
– Erland Josephson var en underbar människa. Han tog omedelbart tag i situationen. Han talade om för mina medskådespelare att de skulle sluta upp med sina dumheter. Därefter gick det bättre, pjäsen blev en succé och mitt genombrott.
Vi måste ju säga något om ditt äktenskap också. Du och Janne har varit ihop i 50 år.
Marie suckar och himlar med ögonen.
– Å, jag har pratat så mycket om det där genom åren.
– Vad ska man säga om ett långt äktenskap? Man fattar inte själv att man har levt ihop så länge. Det är nästan obegripligt att det går. Det är ett lyckokast att man orkar med någon, och att någon orkar med en själv, på resan genom livets snåriga skog. För livet är ingen vandring på en solig stig med fantastiska möjligheter, utan det är tyvärr ofta snårigt och jobbigt. Jag betraktar det som att jag drog en bra lott i kärlekens lotteri. Jag och Janne har format oss efter varandra, samtidigt är vi fruktansvärt olika. Men basen, den moraliska grunden, är densamma.
– Vi tycker inte alltid likadant, vi läser inte samma böcker, vi tycker inte samma sak om föreställningar vi ser, vi tycker olika om människor. Och det är en tillgång. För vi har hela tiden en diskussion.
Är han också en diskussionsmänniska?
– O ja. Han kan mala ihjäl sig om Nobel-stiftelsens nya hus och sånt. Jag går mer igång på sjuksköterskornas löner och BB åt alla.
Du repeterar till pjäser på både Stadsteatern och Dramaten. Det är ett högt tempo för en 75-åring. Orkar du?
– Jag orkar, men jag får tänka mig för. Minnet är väl lite sämre. Allt är förresten lite sämre. Ben, armar, jag har svårare att komma ur sängen… Det är klart att jag känner att jag har blivit äldre. Men jag har inga riktiga problem.
Säger hon och knackar i bordet.
Vad förväntar du dig av livet framöver?
– Ingenting. Allt som är kvar är en bonus. Jag går inte och väntar på något. Jag vill se mina barnbarn växa upp. Äta lite gott. Hålla mig frisk. Det räcker. Det är ingen katastrof om jag inte får vara med längre. Jag skulle inte känna: “Å, vad orättvist att jag inte fick bli hundra.” Nej, man får vara nöjd med det som har varit.
