Lill-Babs: “Gugge har gett mig nya, unga fans”

Framgångarna har avlöst varandra under våren. Framför allt har Barbro "Lill-Babs" Svensson fått en ny, yngre publik genom rollen som lesbiska Gugge i tv-serien Bonusfamiljen.

Jo du, så här packar man på bästa sätt, säger hon och visar med systempåsen i logen på Intiman i Stockholm. Tricket är att lägga varannan. Om påsen här är ett par brallor så lägger du en tröja ovanpå. Är det något jag har lärt mig under 63 år på turné så är det att packa.

Barbro Svensson. Lill-Babs. Järvsöflickan som drömde om att bli gymnastikdirektör men blev Sveriges mest folkkära artist. Denna vår, 79 år fyllda, har hon skrivit in sig i Swedish Hall of Fame, fått Anders Sandrews stipendium, gjort succé med showen Tillsammans – 183 år på scenen samt spelat lesbiska Gugge i SVT:s Bonusfamiljen

– Ja, inte hade jag trott att jag skulle bli flata på äldre dar. Jag älskar Gugge och har fått nya fans. Tonåringar ropar glatt “Gugge” åt mig på stan, säger hon och skrattar.

Om några timmar ska hon ställa sig på sina 15 centimeter höga klackar tillsammans med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson. Hon ska sjunga Är du kär i mig ännu, Klas-Göran och En tuff brud i lyxförpackning i föreställningen –Tillsammans – 183 år på scenen. Låtar hon hamnade på listorna med 1958. 

Fyra år tidigare hade hon blivit upptäckt i radioprogrammet Morgonkvisten. Managern Simon Brehm tog henne till Stockholm. Barbro var 15 år. Första skivan, Min mammas boogie, kom samma år. 

Karriären var spikad, men så kom livet emellan. Barbro blev gravid, och förtvivlad. Hon kände att det skulle pratas hemma i byn. Det gick så långt att hon ville ta sitt liv, satt på Skeppsbron med vita piller i en burk och tänkte hoppa. 

– Det här är inget jag gillar att prata om. Men ja, så var det. Jag var rädd att dra skam över mamma och pappa, men så rörde det sig lite i magen och jag tänkte att det där livet måste få leva, säger hon och plockar med tuberna som fyller sminkbordet.

Lill-Babs:
Privat är Barbro Svensson blyg och blir nervös av att gå på stan ensam.
– Jag har gärna på mig en stor keps, säger hon.

Gjort det mesta tillsammans

Mamma Britta tog tåget till Stockholm och de bestämde att Barbro skulle åka hem.

– Jag stängde in mig i 14 dagar, men sedan var det en flicka som såg mig. Jag såg hur hon hajade till över min mage och förstod att det skulle börja pratas.

Mamma och pappa sa att hon istället skulle vara stolt. Så Barbro började jobba i pappas skoaffär, stod där med magen och sträckte på ryggen. 

– Jag är så glad att mina föräldrar stöttade mig. Mamma och jag var ju småbarnsföräldrar samtidigt. Nio månader innan Monica föddes fick mamma min lillebror Lasse.

De har gjort det mesta tillsammans, Britta och Barbro. Tre år senare var det Barbros tur att hämta hem mamma. 

– Mamma och pappa skilde sig och jag flyttade mamma till Stockholm, hon och mina brorsor.  

Mamma Britta blev där navet i familjen, Simon Brehm blev som en extrapappa för Barbro och familjen. 

 – Han kunde ringa till mamma och fråga om hon hade pengar så att det räckte. Han betydde så mycket.

Den guldiga mobilen ringer. 

– Barbro, ja men hej. Visst ska vi äta lunch, men nästa vecka? Vet du, jag hinner verkligen inte. Ja, kära du, vi får höras. 

Hon lägger på. 

– Ulf Elfving ville boka en intervju, men… hur ska det gå till? 

Hon bläddrar i kalendern, fulltecknad av svart bläck. 

– Först ska jag hem till Helen Sjöholm och göra en sånggrej, sedan var det någon krog på Söder. I lördags gjorde jag två föreställningar på en dag och kom hem halv tolv. Jag såg mig i hisspegeln och sa: “Oj, vad trött du är.” Men så klappade jag till mig lite på kinden och sa: “Okej, du är frisk och får göra det du älskar – kom igen. Klaga inte, var glad.” 

Hon gör så ibland, peppar sig själv och har en hel kappsäck med jävlar anamma. Hon tittar upp när jag frågar var den kommer från, all energin.

– Mamma. Jag har fått allt från henne, hon gav aldrig upp. Sa alltid att allting går utom nyfödda barn. Så är det bara.   

Lill-Babs:
“Nätdejta – vad ska jag skriva, att jag jobbar som
scenarbetare?”

Barbro återkommer till de viktiga människorna i livet: Simon Brehm, sångerskan Barbro Hörberg, författaren Lars Forssell, hennes mentor Karin Falck och Vicky von der Lanken, Barbros högra hand.

– Karin och Vicky kan jag ringa och prata med om vad som helst. Simon, Barbro och Lars, ja, de sitter där uppe och väntar, säger hon och nickar uppåt.

Och mamma, hon sitter också där. Det är tio år sedan mamma Britta dog. Men Barbro känner att hon är närvarande och vakar över sin dotter. Som när Barbro skulle åka från Järvsö, hon hade satt på huslarmet, satt sig i bilen, tryckt dit säkerhetsbältet och kände hon att hon kanske ändå behövde gå på toa.

– Ja, du vet, när jag kom in stod ett ljus där som jag glömt att släcka. Jag är säker på att det var mamma som fick mig att gå in. Ibland kommer hon som en liten fågel, sätter sig och tittar. Vi känner det allihop. Hon har inte lämnat oss, det skulle hon aldrig våga. Vi har alltid hjälpt varandra.

“Jag hade inte ett öre”

För Barbro, äldst av fem syskon, har alltid hjälpt till. På sommarloven jobbade hon på pensionat, städade, tömde pottor och skalade potatis för att bidra i ett knapert hushåll. 

– Är det något jag har lärt mig, så är det att laga mat enligt principen “man tager vad man haver”. När mamma inte hade kanelbullar hemma stekte hon bröd i -kanel och smör och det blev så gott. När jag själv blev mamma var bondomelett en favorit, barnen älskade den och jag kunde slänga i vad som fanns.

Att trolla med knäna har hon haft nytta av. Som när hon 1971 skilde sig från dottern Kristins pappa Kjell Kaspersen och flyttade tillbaka från en karriär i Norge.

– Jag hade inte ett öre. Jag fick jobb direkt, men ett tag hade jag inte ens råd att ta bussen hem från Folkan vid Östermalmstorg där jag spelat. Jag fick gå hem genom Kungsan. Jag, som är så mörkrädd. 

Hon möter sin blick i sminkspegeln. De kraftiga silversmyckena klirrar. Hon berättar om smycket hon har om halsen, inköpt på 80-talet men som under lång tid var borttappat. 

– I maj förra året ringde Inger från Mörrum, hon var städerska på Karlshamns stadsteater på 80-talet. Hon hade hittat det och kommit på att det kanske var mitt. Inskriptionen är BS, Barbro Svensson. Fint va, säger hon och ler.  

Äntligen ett erkännande

Hon älskar sin publik, och den henne. Men länge kände Barbro att hon inte var accepterad av etablissemanget. En huvudroll i föreställningen Annie get your gun, regisserad av Åke Falck på Göteborgs stadsteater 1974, ändrade på det. 

– Då kom kulturjournalisterna. Det var som ett erkännande men då hade jag hållit på i 20 år. De frågade om jag skulle sluta med folkparkerna. “Aldrig i livet”, sa jag. 

Ännu ett kliv tog hon när författaren Lars Forssell 1982 skrev en show åt henne. 

– Jag kände Lasse sedan tidigare men det var fantastiskt när han skrev texter åt mig. Jag älskar att få berätta texter, texter som berör. 

Att få människor att känna, det är det viktiga. Det är också något hon påmints om när hon har tvivlat på mål och mening. 

– Jag sa till Karin Falck att jag bara är underhållare. Då spände hon blicken i mig och sa att underhålla är det finaste som finns, att lyfta människor från vardagen. Jag har tänkt mycket på det. Det var så fint sagt. Att hålla under, lyfta upp en annan människa. 

Mest stolt är hon över sina barn. De sitter där på rad i ett foto framför henne, Monica Svensson, Malin Berghagen och Kristin Kaspersen. Tre döttrar, tre pappor. Bonusfamilj är bara förnamnet. 

– Jag har ju skilt mig två gånger. Det är bråkigt. Men man får ta en paus, sedan kan man hitta tillbaka igen, som vänner. Man har ju gillat varandra som personer. Kristins pappa, Kjell Kaspersen, brukade fira jul med oss.

Männen, ja. På 80-talet blev Lill-Babs och männen ett begrepp. Tv-profilen Lasse Holmqvist bjöd i Här är ditt liv in hennes ex. Barbro suckar.

– Jag är så trött på att prata om det. Men jag tog illa vid mig, ville inte att folk skulle tänka att jag hade så många karlar. Jaja, nu bryr jag mig inte längre. Men då, det satt i. Malin sa: “Det stämmer inte alls med dig, mamma. Du är blyg, pryd och har alltid varit så trogen.”

Barbro fyller på läppkonturerna med en rosa nyans som matchar den mjuka tröjan, den hon köpt på Mallorca där Malin bor.  

Lill-Babs:
Ur arkivet. 1974. Huvudrollen i föreställningen Annie get your gun på Scandinavium i Göteborg var ett stort steg för Barbro. Åke Falck var regissör och ville ha Barbro som skådespelare.
– Jag tyckte de skulle fråga en riktig skådis istället och tyckte att det där kan inte jag. Men han sa att han ville ha mig och ingen annan. Det var så stort för mig när han sa det så då vågade jag. Foto Sjöberg Bild

Vill gärna träffa någon

Jo, det där med männen. Hon vill gärna träffa någon. Men hur raggar man som superkändis?

– Haha, ragga gör man väl inte som tjej? Jag vet inte, det var så länge sedan. Och nätdejta – vad ska jag skriva, att jobbar som scenarbetare? Nä. Jag får hoppas att jag snubblar på någon en vacker dag, säger hon och målar en mjuk kajallinje ovanför ögonfransarna.

– Men när jag häromåret var i Los Angeles var det en som visslade på mig. På mig, utan att veta att det var Lill-Babs. Det var roligt. 

Så fortsätter hon: 

– Det är klart att jag kan känna mig ensam när jag går hem. Siw har sin Fredrik, Ann-Louise har sin Bruno och jag, jag har ingen. 

Vad gör du då?

– Nu är jag så trött att jag bara lägger mig. Annars finns det alltid något man kan fixa med. Och så sätter jag på tv:n så att någon pratar. Då är jag inte ensam.

Men ledsen blir du väl ibland?

– Jamen herregud, det är väl klart. Det är skönt att gråta. Malin har tipsat mig om att man ska sätta sig i duschen eftersom vattnet sköljer bort de salta tårarna och då får man inga svullna ögon. Jag har nära till tårar, älskar att gråta till filmer. 

Blyg är hon. Inte på scen, men privat. Att gå på stan ensam gör henne nervös. 

– Jag har gärna på mig en stor keps eller drar med ett barn eller barnbarn. Det är lättare när man har någon att prata med. Det är egentligen så dumt, folk är verkligen så snälla, säger fina saker och sådär. Ändå blir jag blyg, tittar ner. 

Vilar upp sig gör hon allra helst i sitt Järvsö. Hon umgås, trädgårdsfixar, manglar lakan eller bara står och stryker. 

– Jag kan ställa mig på altanen och stryka. Det är en skön sysselsättning. Och att städa. Jag och min dotter Monica är jättebra på att städa ihop, effektiva och snabba. 

Även på offentliga toaletter blir det lite snabbstäd, förklarar hon och visar med sina ringprydda händer hur hon liksom lite kvickt svabbar av handfatet. 

– Och så gillar jag att sätta mig vid fönstret på en restaurang, beställa in ett glas vatten och nypa av vissna torra blad på växterna, ge dem lite vatten. Göra fint.

De slår i dörren. De har kommit nu, Siw och Ann-Louise. Barbro tittar på klockan. 

Ann-Louise är förbannad på rådjuren som äter hennes knoppar, Siw och Barbro gnabbas om sin senaste wordfeudmatch. 

– Kan du tänka dig att hon vinner över mig, hon som är lite korkad. Det måste vara ren tur, säger Siw och skrattar rått. 

– Okej, lite tur. Men kan du inte bara erkänna att jag är skicklig, retas Barbro. 

– Okej då, säger Siw. Du är det, skicklig.

Snart ska de ta publiken med storm. Ännu en gång.

Lill-Babs:
1997. Det är i folkparkerna Barbro har lärt sig allt om att vara artist. – Folkparkerna är den bästa artist­skolan, du vet aldrig hur scenen ska se ut, hur liten hur stor den eller publiken är. Allt kan hända. Foto: Sjöberg Bild

Barbro Svensson

Ålder 79 år.

Bor I lägenhet på Östermalm och i hus i Järvsö.

Familj Barnen Monica Svensson, Malin Berghagen och Kristin Kaspersen, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn.

Aktuell I SVT-serien Bonusfamiljen, Intimanföreställningen Tillsammans – 183 år på scenen och i Lotta på Liseberg. Tar även emot besökare i Lill-Babs Caffär i Järvsö, en kombination av affär, café och utställning om hennes artistliv.

Tre viktiga personer 

Karin Falck har varit Barbros stora stöd, privat och professionellt. Bland annat regisserade hon
Barbro i föreställningen som Lars Forssell specialskrev för henne.

– Jag har utvecklats som scenartist tack vare Karins regi, säger Barbro Svensson.

Vicky von der Lancken startade ett produktionbolag på sjuttiotalet och
blev då Barbros högra hand, de har gjort många shower ihop och är fortfarande väldigt nära vänner.

– Vicky har lärt mig att våga lite mer, att ta för mig, säger Barbro.

Mamma Britta Svensson har varit Barbros ryggrad livet igenom.

– Vi har gjort allt tillsammans. Nu när hon är död saknar jag henne varje dag. Men jag vet att hon fortfarande finns hos mig och stöttar mig.

 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top