Det är nu sex år sedan Agneta, 69, senast träffade sina två barnbarn, två grabbar som idag är 15 och 11 år gamla. En tid av oro, sorg och djupaste förtvivlan för farmor Agneta.
– Som lagarna ser ut idag finns ingen hjälp att få för mor- och farföräldrar, konstaterar hon.
Före den ödesdigra händelsen för sex år sedan träffade Agneta och hennes man ofta barnbarnen, som kom på besök till deras gård på landet där det finns både hästar, hundar och höns.
Men så en helg kröp det ur den då nioårige pojken, som inte kunde sova:
– Vi gick upp och tog en smörgås och mjölk i köket. Då sa han: “Farmor, du måste hjälpa mig. Pappa dricker för mycket, och han blir så arg då. Vi är rädda för honom.”
Slog ifrån sig
Agneta hade haft sina dubier kring detta, för nog hade hon märkt att sonen – och även hans fru – drack lite för mycket alkohol.
Nu bestämde sig Agneta att det var dags att ta upp detta med sonhustrun, för att hon skulle tala med sin man. Men samtidigt oroade hon sig för att det skulle bli ännu jobbigare för barnen, och då framförallt nioåringen.
– Samtalet föll förstås inte i god jord, sonhustrun slog ifrån sig och påstod att det var jag som jämt frågade barnen om situationen hemma.
Hemligt nummer
Någon vecka senare var barnbarnen på besök igen, och då berättade nioåringen att det hade blivit jobbigare hemma, han sade bland annat att han fått en smäll mot huvudet av sin pappa.
Nu tyckte Agneta att det var dags att prata även med sin son om vad som försiggick hemma hos dem. Hon ringde upp, men han slog också ifrån sig.
– När föräldrarna sedan hämtade barnen från gården blev det väldigt konstig stämning, säger Agneta.
Efter några dagar försökte Agneta ringa till barnbarnen – men upptäckte att pojkarnas mobilnummer hade stängts av och familjens hemtelefon hade fått hemligt nummer.
Och strax därefter fick hon klara besked av sonen, som tyckte att allt var “påhitt” av Agneta.
– Han sade att jag “förstör barnen” och därför inte längre fick träffa dem.
Skuld- och oroskänslor
Nu rasade Agneta ner som i ett stort svart hål.
– Jag blev fruktansvärt orolig och besviken, jag kunde inte sova, och bara grät och grät när jag insåg att jag inte skulle få träffa barnbarnen mer. Ju längre tiden gick, des-to sämre mådde jag och blev till slut deprimerad.
Samtidigt brottades hon med skuldkänslor över att ha försatt barnbarnen i den här situationen. Och saknade dem förstås oerhört mycket.
Agneta har försökt på många vägar att få kontakt med barnbarnen. Hon har tagit sig till deras skola, fastän hon vet att hon inte får söka upp dem där. Hon har åkt förbi deras hem och ringde till och med på dörren vid ett tillfälle, men då slog hennes son igen dörren.
Eftersom hon är orolig för att barnbarnen inte mår bra tog hon till slut kontakt med de sociala myndigheterna och gjorde en så kallad orosanmälan.
– Jag funderade länge på om jag skulle göra det, det var ett svårt beslut.
Men föräldrarna ville inte träffa Agneta och hennes man för ett samtal på socialkontoret. Så fortfarande vet inte Agneta hur pojkarna har det nu.
Hon funderar mycket på om hon någonsin kommer att få kontakt med barnbarnen igen. Kanske kommer de att höra av sig när de blivit vuxna?
– Samtidigt tänker jag att tiden går, jag fyller snart 70. Kommer jag att leva då? Och vad händer om jag blir allvarligt sjuk, kommer vi att kunna försonas?
Relationen till sin egen son har hon mer eller mindre gett upp.
– Jag känner förtvivlan över att han och hans fru har förvägrat sina barn att få träffa deras farmor och farfar. Den äldre generationen är viktig för barnen och detta kan ha skadat dem för livet.
Ångrar du något som du gjort eller sagt?
– Ja, jag ångrar att jag tog kontakt med de sociala myndigheterna. Och jag ångrar nästan också att jag tog upp frågan om spritkonsumtionen med sonen och hans fru… men jag gjorde det ju för barnens skull. Kanske var jag för osmidig. Men mina vänner tycker att jag gjorde rätt.
Har du något råd till andra som har en knepig relation till sina barn och barnbarn?
– Gör aldrig en orosanmälan till de sociala myndigheterna, för de kan ingenting göra om inte båda parter vill försöka enas.
Agneta heter egentligen något annat.
“Vuxna behöver sluta anklaga varandra”
Barn behöver kontakt med sina mor- och farföräldrar.
– Det gör barnens värld tryggare, säger Dagmar Hubert, ordförande
i föreningen Saknade barnbarn.
– Om den goda viljan finns bland de vuxna kan konflikter lösas utan att barnen involveras.
Det säger Dagmar Hubert, ordförande i föreningen Saknade barnbarn, som jobbar för att barn ska få lagstadgad rätt till umgänge med sina mor- och farföräldrar.
– Självklart ska barnen ha den rätten. För ju fler vuxenkontakter ett barn har, desto tryggare blir barnets värld, säger hon.
Då krävs att de vuxna “tar sig ur sin hörna” i konflikten och slutar anklaga varandra.
Hon konstaterar att det framförallt är tre situationer som kan leda till att den äldre generationen utestängs från kontakt med sina barnbarn:
ν Skilsmässa. Om kontakten minskar med barnens far åker ofta farföräldrarna ut i samma veva.
ν En förälder dör. Då kan den kvarvarande föräldern stänga dörren för den döda partners föräldrar.
ν Generationskonflikter som inte har lösts.
“Prata, prata, prata…”
Mor- och farföräldrar har inga rättigheter när det gäller att få ha kontakt med sina barnbarn, konstaterar Dagmar Hubert.
– Enligt föräldrabalken är föräldrarna skyldiga att tillgodose barnets behov av umgänge. När detta inte sker är den enda möjligheten för mor- och farföräldrarna att vända sig till familjerätten där barnen bor, för att förhoppningsvis få till en lösning genom samtal med en social-sekreterare.
Socialtjänsten kan också driva ärendet vidare till tingsrätten, men det är ovanligt. Dagmar Hubert känner endast till ett fall som lyckats, en farfar tilldömdes rätt till umgänge med barnbarnen efter en dom i Malmö tingsrätt.
Hon tipsar annars om att man kan vända sig till kommunens familjerådgivning eller St Lukas för att få samtalshjälp.
– Och då önskar jag att man pratar och pratar tills problemet är löst. För det är ju det som det handlar om; vårt sätt att kommunicera med varandra.
Mer info www.saknadebarnbarn.se
