Malin Baryard Johnssons handslag är fast, blicken uppfordrande: Okej, då kör vi? Denna dag är lika späckad som de flesta andra. I stallet finns nio hästar. Hon ska rida i cirka fem timmar, som hon gör varje dag, sju dagar i veckan.
– Jag brukar ta semester två veckor med familjen kring nyår, i år reser vi till Kuba. Annars blir det inte så mycket, kanske någon dag på sommaren i samband med en tävling. Jag har så inpräntat i mig att jag ska träna att jag får dåligt samvete om jag inte rider en dag av sju. Det är en grej jag behöver jobba med, säger hon.
Malin Baryard Johnsson är aktiv i en gren där en framgångsrik elitidrottare kan vara affischnamn i decennier. Hon har tävlat för landslaget sedan hon var tolv. 2003 korades hon och hästen Butterfly Flip till bästa ekipage i världen. Under sin drygt 25-åriga karriär har hon knipit både SM-, EM-, VM- och OS-medaljer och tillhör fortsatt världseliten.
24–27 november står hon som värd i egenskap av sportchef för Sweden International Horse Show, en häst- och tävlingsfest under fyra dagar i Friends Arena i Stockholm. Med sitt breda kontaktnät har Malin Baryard Johnsson goda förutsättningar att locka de allra bästa till arenan i Stockholm.
– Som häst- och tävlingsmänniska tycker jag att alla tävlingar behövs. Men den här tillställningen är unik, eftersom den både innehåller tävlingar av olika slag, en massa showinslag och en rasparad. Det är en fest med mycket häst, helt enkelt.
Bor bredvid föräldrarna
Vi möts hemma på Jonstorps gård, där Malin Baryard Johnsson har sitt hem och träningsstall. Hon har bott på gården sedan hon var tio år. I de tre husen, byggda i vinkel kring gårdsplanen, bor Malin idag med man och två barn i det som en gång var en förrådslänga. Strax intill, i huvudbyggnaden, bor hennes föräldrar. I huset mitt emot, där mormor och morfar tidigare bodde, huserar idag Malins mångåriga, före detta stallskötare Sara Johansson.
– Det är en förutsättning att bo så här, med tanke på hur vi lever. Jag reser och tävlar mycket, och min man Henrik pendlar ofta till Stockholm. Det är fantastiskt och oumbärligt hur mina föräldrar hjälper oss med barnen.
Ingen annan i familjen är ryttare. Malin Baryard Johnssons man, tv-producenten Henrik Johnsson, har suttit upp en gång på en av gårdens hästar. Däremot är han idag en ofta anlitad tävlingskommentator i tv och på plats vid hopptävlingar – bland annat på Sweden International Horse Show.
Av de två barnen hänger lillebror Ed ibland med för att sadla och skritta en häst till träningsbanan. Malins mamma Birgitta följer alla tävlingar, men är i princip rädd för hästar. Pappa Pelle är däremot en passionerad supporter, kollega och stalldräng/gårdskarl. Tillsammans med Malin driver han Baryard Invest AB som handlar med lovande unghästar. Sedan rids de in av personalen. Malin sitter oftast upp för att utveckla tävlingspotentialen först när hästarna är fem år.
– Pappa och jag är rätt lika, fast han är nog ännu mer tävlingsmänniska än vad jag är. Kanske är det därför vi kan krocka också, exempelvis vid tävlingar när han inte riktigt har känsla för när han ska hålla sig borta. Helst skulle han nog vilja springa vid sidan av mig tävlingen igenom. Och om det går dåligt har han svårt att hålla det inom sig, fast det är jag som har presterat dåligt och det kan vara väldigt tungt för mig. Att han fortfarande inte har lärt sig det efter snart 25 år är ganska otroligt.
“Var ganska bortskämd”
Uppsidan av engagemanget är uppenbar. Det var pappa rörmokaren, sedermera fastighetsägaren, som tidigt gick in och körde till stallet när först storasyster Marie och sedan Malin började på ridskola i Söderköping.
– Jag hade turen att hamna i ridsporten och upptäcka min talang. Det hade lika gärna kunnat bli fotboll, och förmodligen hade jag älskat det också, men inte blivit lika bra.
Redan som tioåring började Malin Baryard att hopptävla. Hon vet inte varifrån vinnarskallen och det starka självförtroendet kommer, bara att hon så länge hon kan minnas velat vara bäst och vinna, och att hon känner igen den starka drivkraften så snart hon ser den hos andra.
– Jag vill göra allt riktigt bra, om det så är att laga mat enbart till mig själv. När jag var yngre stod jag inte ut med sådant jag var dålig på. Med åren har jag förstått att det också kan vara roligt; numera kan jag till exempel åka och bowla med barnen.
Som yngst i familjen, och trots tukt av två “starka systrar”, hade Malin en särställning.
– Jag var nog ganska bortskämd. Det kan jag se idag på familjer med tre barn. Den yngsta får ofta som den vill, och liksom större frihet, eftersom föräldrarna blivit mindre hariga. Samtidigt kanske den yngsta tvingas att bli mer självständig.
Hon minns lek med kusinerna, som bodde i grannhuset, och med andra ungar i villakvarteret. Hon gillade skolan. Men mest hängde hon i stallet, och ganska snart sju dagar i veckan.
– Men jag tycker ändå inte att jag har missat så mycket. Jag var på högstadie- och gymnasiefester. Mina vänner visste att jag ofta var upptagen, men de fanns.
En vägg av motvilja
Efter gymnasiet fick hon – via sin pappas försorg – komma till världskände hoppryttaren John Whitakers träningsstall i England. Glad och förväntansfull klev hon in i den välputsade anläggningen och möttes av en vägg av motvilja från övrig personal mot denna lilla svenska “brat” som kom med två egna hästar till stallet. Malin Baryard svarade med att hårdjobba sig in i gemenskapen, sju dagar i veckan, samtidigt som hon hade en svårartad hemlängtan de tre första månaderna.
Det hon beskriver är en ganska typisk del av den tradtionella stallkulturen: Bit ihop. Tro inte att du är någon (förrän du har bevisat det). För en tävlingsmänniska är det också en trigger:
– Det var hårt, men blev bra. Jag fick se vad som krävdes för att ha ett riktigt bra träningsstall. Och på ett sätt jobbar man som hästmänniska hårt redan under skoltiden för att kunna ha sina två ponnyer och ändå sköta skola och läxor.
Att hon fortfarande – sju dagar i veckan – sitter upp och tränar i flera timmar förklarar hon till dels med den stora kärleken till djuret och kollegan hästen.
– Det är svårt att förklara, den där kärleken är så självklar, men handlar mycket om lyhördhet. I min vardag rider jag flera hästar per dag, och måste hitta den perfekta kommunikationen med varje individ.
– Det kan vara jättesvårt med vissa, och lätt med andra – som med människor. Precis som vi har hästar också
formsvackor och pendlande humör, en häst kan vara på jättebra humör ena dagen och på uruselt nästa. Om också jag råkar vara ur humör en sådan gång är det bara att släppa träningen och rida ut i
skogen. Att bråka med en häst leder sällan vidare.
“En millimetersport”
Ridsporten har tagit stora kliv sedan den lilla Malin Baryard Johnsson packade upp ryktborstarna på Söderköpings ridskola på 1980-talet. Internationellt har svårighetsgraden på tävlingar höjts med åtskilliga pinnhål.
På folkrörelsenivå trängs ridande barn och unga numera i stallgångarna med återvändande vuxna, som plockat upp barndomens passion. I siffror räknat är ridsporten idag Sveriges andra största sport bland kvinnor och flickor, och den främsta handikappidrotten.
Allt fler håller egna fritidshästar – antalet hästar i Sverige har femdubblats under de senaste fyrtio åren.
Möjligen är det utbredda hästintresset en förklaring till den svenska ridsportpublikens goda världsrykte, menar Malin Baryard Johnsson.
– Svensk publik är kunnig och enormt engagerad. På Friends arena är det också ofta många ungdomar på plats, och de låter ju gärna mer, vilket är superhäftigt. Men vi har också rykte om oss att ha bra och välorganiserade tävlingar. Jag känner mig alltid enormt stolt över att vara svensk när jag rider in på en tävling i Sverige.
Sett till själva tävlandet är ridsporten ovanlig. Kvinnor tävlar mot män. Tvärtemot många andra sporter är de skickligaste ryttarna ofta medelålders. 2016 års OS-vinnare i individuell hoppning, Nick Skelton, är 58 år. Silvermedaljören, svenske Peder Fredricson, är 44.
– Ridning bygger till stor del på rutin, säger Malin Baryard Johnsson. Det betyder att många av dem som kommer fram som unga kan hålla sig kvar länge, förutsatt att de har rätt inställning till det arbete som krävs.
Den eventuella skillnaden i muskelstyrka mellan män och kvinnor spelar mindre roll i en sådan utpräglad tekniksport som ridning, menar hon. Dessutom har ridsporten förfinats. Idag rider allt färre på styrka, utmaningen i att få en varelse på 500 kilo att sväva över höga hinder handlar snarare om att rida på känsla i ett perfekt samspel längs hela banan:
– Hoppning är en millimetersport, det tror jag att få förstår. Rider man en häst som tar 3,5–4 meter långa språng måste man placera den rätt på millimetern inför varje hinder.
Den som har sett Malin Baryard Johnsson hoppa vet hur det kan se ut. Hur hon ligger vågrätt med hästen i luften. Hur hon, till synes lekande lätt, styr sin “medarbetare” runt en komplicerad bana. Hur hon får ett halvt ton hästmuskler att arbeta i rätt riktning under henne.
Samtidigt har hennes drift att tävla fått konkurrens av lusten att vara hemma med barnen. I stället för att gå en bana i London eller Las Vegas sitter hon numera regelbundet på bänken och peppar de båda sönerna på den lokala fotbollsplanen.
– För att tillhöra topp tio i världen måste man tävla varje helg. Det har jag valt bort sedan jag fick barn. Men jag är långt ifrån färdig med tävlandet. Jag tycker fortfarande att det är en ren och skär njutning att rida in på en bana och veta att jag har chans att vinna. Framförallt har jag fina hästar i mitt stall som jag fortfarande kan utvecklas och åstadkomma goda resultat tillsammans med. Så länge jag känner att jag har i sporten att göra kommer jag att finnas där.
