Någon kokbok blir det inte. Till skillnad från många andra artister kan Tomas Andersson Wij inte se sig själv boosta sitt varumärke med ett praktverk i fyrfärg av hemlagade smarrigheter. Nog för att han gillar att äta och dricka gott, men denne urbane musiker har en ganska sval relation till sitt eget kök.
– Ja, jag äter nästan alltid ute och när jag jobbar här vill jag gärna bryta av med att ta en kaffe runt hörnet, säger han från fåtöljen i arbetslokalen på hippa Södermalm i Stockholm.
Han skäms lite. Han har inget kaffe här, inte ens en bryggare, och inser att han borde ha köpt varsin latte att sörpla på medan vi pratar om livet, nya boken och tv-programmet Tomas Andersson Wij spelar med som sänds nu, där han spelar och snackar med andra artister.
Det kvittar. Hellre utan fika än att gå miste om den ruffiga atmosfären två trappor upp i gårdshuset där Tomas Andersson Wij håller till. Konst fyller väggarna, en bedagad soffgrupp står längs väggen och vid skrivbordet intill fönstret har många poetiska låttexter skapats. En svart flygel – Olle Adolphsons gamla! – flera backar vinylskivor och en skivspelare vittnar om vad som görs här.
Tomas Andersson Wij är musikern och skribenten som plitat på i relativ medieskugga i decennier. Inom musikvärlden vet dock “alla” vem han är och förutom nio egna album har han skrivit låtar till artister som Helen Sjöholm, Peter Jöback, Freddie Wadling och Bo Kaspers Orkester. Ett större folkligt genomslag fick han med tolkningen av Carolas låt Evighet för tio år sedan och sin egen hyllningssång Hälsingland.
Är ingen nostalgisk person
Det stora vemodet, lusten och ensamheten blir i Tomas Andersson Wijs låtar till skimrande smycken. Eller fotografier att bära med sig när tiden rusar iväg.
– Jag märker att låtarna är en fantastisk form för att bearbeta jobbiga upplevelser och samla vackra saker, sådant man vill hålla kvar och liksom klistra in i fotoalbum, säger han, propert klädd i skjorta, kavaj och moderätta boots, så som det anstår den som en gång valts till årets bäst klädde artist.
Nu är artisten också bokaktuell med en 500-sidig tegelsten där han samlat intervjuer under tre decennier med ett antal kulturpersoner, som Lars Norén, Bodil Malmsten och Olle Adolphson. Många har publicerats i tidningar, en del är samtal förda från en teaterscen. Tanken på en bok smälte samman med idén han haft om att ge ut sina sångtexter, nu när dessa i viss mån försvunnit då många lyssnar digitalt. Sammanlagt blir det tre volymer – sångtexter, intervjuer och noter – i läderomslag och matchande design. En TAW-box, helt enkelt, komplett år 2018.
Han skrattar till.
– Sedan kan jag dö!
Genom intervjuerna sipprar små glimtar fram från andra tider, andra värderingar och en annan person än den Tomas Andersson Wij är idag. Nu är han glad över att ha fått perspektiv på sitt tidiga 1990-tal men från början var han ambivalent till att rota bakåt.
– Jag har skrivit mycket om det förflutna i mina sångtexter men är ingen nostalgisk person, jag har bara velat framåt hela tiden. Att stanna upp, sortera i och återuppleva det förflutna genom att gå igenom gamla texter, dagböcker och börja skriva om det…, det har inte varit helt okomplicerat.
Sökte sanningar hos andra
Precis som sångtexterna bygger på självbiografiskt stoff, speglar de tidiga intervjuerna den sökande yngling han var.
– Jag hade mycket desperation i mig och många frågor. Intervjuandet blev ett sätt att söka sanningar hos andra. Jag kunde gömma mig bakom frågorna. Det var okej att ställa frågor utan att någon undrade varför. Jag har alltid utgått från mig själv i mina möten. Kanske har det att göra med att jag aldrig hade någon riktig dröm om att bli journalist, utan det var ett sätt att försörja sig.
Ja, en 17-årig Tomas hade precis flyttat hemifrån in till stan, från sin frikyrkliga familj i en arbetarförort i Stockholm. Han måste dra in pengar. 1990-talet var en gynnsam tid och det gick att ringa huvudstadens näst största morgontidning och få jobb. Han skrev intervjuer och reportage. Och musikkritik, något som länge låg i vägen för sångkarriären. Att “fuska” i olika genrer var då inte fint.
– Nu glider folk mellan genrer – och det premieras. Det handlar om ekonomi. Då fanns så mycket pengar i musik- och mediebranschen att folk kunde hålla sig inom sina discipliner. Idag är branscherna dränerade på pengar så folk tvingas göra fler saker för att försörja sig. Men jag tycker det bara är vitalt med genreblandning, säger han som själv gör musik, tv och böcker – fast ingen kokbok, då…
Bröt med fadern
Från att inte ha känt en levande själ i branschen fick förortskillen snart ett kontaktnät efter alla konserter och releasepartyn. Han kom in i den coola medievärlden genom jobb för tongivande aktörer som tidningen City, Nöjesguiden och ZTV. Utåt var Tomas Andersson Wij balla killen hela dan, men inuti frodades det utanförskap han vittnar om i sina låtar.
– Jag kom från ett annat håll och upplevde mig som en främmande fågel. Jag försökte skildra glappet mellan den där framgången jag upplevde och hur det kändes i mig själv.
Vad brottades du med?
Han suckar.
– Jag var uppvuxen i en baptistkyrka. Det är en subkultur i det svenska, med egna värderingar, och är som att tillhöra en liten marginell språkgrupp. Bara det är ett utanförskap. Att växa upp med en världsbild där Gud är en auktoritet och någon man pratar med… Det är så udda.
Präglingen blev tydlig när han kom in i mediavärlden.
– Jag kom ju in med det där allvaret som kännetecknar alla som vuxit upp som jag. Ett oerhört allvar. Det stämde väldigt dåligt i en samtid där allvar var för loosers, på nåt sätt. Och garven rätt kyliga.
Samtidigt var det i den krocken Tomas Andersson Wij hittade sin nisch. Han kunde vara den där unga kristna killen som både intervjuade biskopar i Nöjesguiden och sprang på alla klubbar.
Han skrattar till.
– Det var mitt sätt att få ihop livet. Jag var fortfarande väldigt andligt sökande och försökte förhålla mig till mitt kristna arv.
Varför lämnade du frikyrkan?
– Det var mycket mitt eget tvivel. Jag kände att jag inte riktigt kunde tro på det där, i alla fall inte den kristna teologin så som den presenterades för mig.
Men det fanns annat också. Det var konflikter i familjen, mellan pappan och tonårige Tomas och när han flyttade upphörde kontaken. Fast brytningen med fadern berodde inte på religionen.
– Nej, det hade med olikheter mellan oss att göra. Det fanns smärtsamma konflikter och ständigt grejer som inte gick att lösa mellan oss, säger han med viss förstämning och ser ner i golvet.
– Jag åkte aldrig hem en söndag och vilade ut hos mina föräldrar, lånade femhundra spänn eller så. Utan jag… var ensam i världen liksom. Jag hade kompisar och ibland flickvänner, men på ett djupare plan var jag rätt ensam och lost i livet.
Hur är relationen idag?
– Jag har inte lust att prata om det nu. Nån dag kanske jag gör det.
Det är ändå barndomskyrkan Ebeneser som Tomas Andersson Wij har att tacka för musiken. Den var en stor musikvärld, många spelade på elitnivå och kyrkopodiet blev första scenen. Redan som åttaåring började han skriva låtar formulerade som böner, sjöng dem i kyrkan och upptäckte att han nådde fram.
Hemma hade musiken inte jättestor plats. Mamman sjöng i kör, pappan hade spelat fiol och lite gitarr och det lyssnades mest på kristna skivor. Själv blev Tomas besatt av Elvis Presley och Beatles.
Var det förbjuden musik?
– Nej. Men det blev lite jobbigare när jag började lyssna på hårdrock, det var så mycket Satans-image i den på 80-talet. Det var inte populärt, säger han förtjust.
Så lutar han sig fram och sänker rösten.
– Jag var själv väldigt rädd för det också, eftersom Satan var en realitet i min världsbild. Jag var orolig att Satan genom de här låtarna skulle smyga sig in i mig som nåt främmande gift och förstöra mig.
Däri låg lockelsen, kanske?
– Absolut! Men jag försökte hoppa över låtar som innehöll hell, beast, devil och såna ord, säger han och skrattar åt minnet.
Hur har du det med kyrkan idag?
Pannan rynkas, han söker ord.
– Vet inte…, jag kommer väl aldrig att släppa de där frågorna riktigt, de följer mig nog genom livet. Men jag är inte särskilt intresserad av organiserad religion och känner mig ofta ganska likgiltig när jag hör kristna förkunnare.
Han tittar upp och blicken ljusnar.
– Däremot tycker jag det finns någonting i evangelierna med Jesus som fortfarande är inspirerande. Det har med synen på svaghet som en styrka att göra, hela solidaritetstanken och idén om högt och lågt. Detta sympatiserar jag med.
Som ung och ensam, fanns en gud för dig då?
– Ja, som någon jag talade till och undrade varför han inte svarade. Jag upplevde Gud som ganska tyst. Jag fortsatte vända mig till honom för jag hade ingen annanstans att gå men det var som att tala ut i mörkret. Fast i perioder kände jag mig mer troende.
Och nu? Ber du varje dag?
– Nej, jag har svårt med det där magiska tänkandet, att allt har en mening och så. Jag har nog en mycket mer pessimistisk världsbild. Om det finns en gud som har skapat det här så tittar han på oss, låter oss göra våra val och ta konsekvenserna av dem. Gud är ingen som kliver in och ställer saker tillrätta.
Den senaste skivan av Tomas Andersson Wij från 2014, Mörkrets hastighet, handlar om uppbrott från en relation, osäker framtid och att våga livet en gång till. En ny platta är påbörjad men för ofärdig för att egentligen prata om.
– Jag tror att den handlar fortfarande mycket om var jag är nu och vart jag ska gå. Men den kanske får ett lite ljusare anslag, säger han och spricker upp i ett leende.
Trots profilen som storstadssnubbe finns en djup relation till ett annat Sverige, framför allt till Hälsingland, “morsans land”, där Tomas Andersson Wij alltid var som barn. I jobbet har artisten också kuskat runt i varenda buske och spelat på konserthus och forngårdar.
– Jag har vänner som jobbar i smedjor i Hälsingland och som jag sitter över en vaxduk och dricker hembränt med. Jag älskar att ha det och samtidig vara på Stureplan nästa dag. Jag hade inte kunnat vara bara i någon av världarna.
Sedan mormodern dog finns ingen släkt kvar i Hälsingland, men han när en dröm om ett sommarställe där.
– Fast det är svårt för jag reser så mycket på somrarna – plus att jag är djupt opraktisk, säger han och rättar till kavajen.
Måste hålla höjd
Den nya intervjuboken är tillägnad åttaårige sonen Levi. Att bli förälder är bra, menar Tomas Andersson Wij. Det gör livet svårare på ett praktiskt plan, men enklare på ett existentiellt: Man måste hålla sig vid liv.
– Det känns väldigt konkret, typ när jag åker slalom eller sitter i ett flygplan; “Jag får inte dö nu, jag måste ta hand om Levi!”. Så har jag aldrig tänkt förut. Jag måste hålla höjd, kan inte knarka, han kan inte ha en pappa som sitter inne för droginnehav, jag måste ta hand om mig själv och inte gå ner mig.
Oj, har du haft ett drogsug..?!
– Nej, nej, men det har ju självklart funnits i min värld. Fast jag har aldrig varit rädd att fastna, så jag har inte haft någon anledning att sluta med sådant förrän jag fick barn.
Far och son bor ihop varannan vecka. Tomas Andersson Wij ser sig inte som en “evenemangssnubbe” som fixar en massa att göra tillsammans.
– Vi lever ett ganska lugnt liv, är bara hemma eller går ut och käkar. Jag har alltid trivts med att umgås på krogen över mat och vin. Den världen vill jag ge min son. Jag tycker det är värdefullt, det där att sätta på sig en kavaj och gå ut och käka. Den förhöjningen njuter jag av.
