Alex Schulman: Jag kunde inte hindra mamma från att dricka

De bästa stunderna med mamma var när hon var berusad. De sämsta också, säger journalisten och författaren Alex Schulman. 

Det är en ovanligt varm septemberdag och vi sitter vid fönsterbordet på en restaurang vid Stureplan. Utanför går människor förbi klädda i shorts och solglasögon och ser ut att just ha stigit ur planet från en soldränkt charterort. I vanliga fall brukar det vara full rush häromkring vid lunchtid, men just idag känns det som om hela stan snurrar lite långsammare. Det är en bra dag för att prata om hemligheter.

Alex Schulman är, enligt egen utsago, känd för att vara “gaphalsen i sociala medier”. Den som har följt medieprofilen de senaste åren kan utan tvekan skriva under på den beskrivningen. Sedan drygt tio år tillbaka har han bloggat, gjort tv-program, skrivit krönikor i Aftonbladet och numera Expressen, gett ut böcker och tillsammans med kollegan Sigge Eklund blivit en av landets största poddstjärnor. Dessutom är han känd för att under flera år varit en nagel i ögat på kändis-Sverige. Alex Schulman har med sina inne- och utelistor, bitska sågningar och syrligt satiriska blogginlägg blivit både älskad och hatad av landets celebriteter. Oftast det senare. 

Allt det där framstår dock ganska fjärran idag, för den här intervjun ska handla om något helt annat: Nämligen det faktum att han under drygt 30 år var medberoende till sin alkoholiserade mamma. I nya, självbiografiska boken Glöm mig gör han upp med traumat som förföljt honom sedan barnsben.

– Jag höll på att skriva en annan bok, en fiktiv historia. Jag hade sett danska serien Arvingarna och där fanns allt: Avundsjuka, missunnsamhet, frågan om vem som älskade föräldrarna mest. Min bok var en roman om en mamma som dog och tre bröder som bråkade om ett arv. Det fanns ingen koppling till mig, säger han. 

Hans skrivande tog dock en vändning när han insåg att han allt mer började grotta ner sig i sina egna minnen, i verkligheten, snarare än att gestalta något fiktivt. 

– Det här är något jag funderat på i 20 år, men jag kunde inte skriva det innan för att det kunde sarga relationen. Nu behövde jag inte ta hänsyn till någon och kunde berätta historien så som den var, säger Alex Schulman.

Ilskna utbrott

Lisette Schulman, mor till Alex, dog i februari 2015. Hon var en högutbildad journalist som bland annat jobbade som programledare i SVT under ett par år. Mot slutet av sin karriär hade hon toppositioner som informationschef på flera koncerner inom näringslivet. 

Lisette var gift med Alex pappa, journalisten Allan Schulman som var högaktad inom medievärlden och producent för bland annat Hylands Hörna på SVT. Alex har två bröder: Calle och Niklas. 

Deras mamma drack. Och Alex gjorde allt han kunde för att röja spåren efter hennes missbruk. Som barn städade han bort vinglas och flaskor och kontrollerade att ljusen var släckta och sängen fri från glödande cigaretter. Han lärde sig att hitta på ursäkter när Lisette låg kvar i sängen och de ringde från hennes jobb. Tillvaron i familjen kretsade en hel del kring mammans drickande och att undvika allt som kunde resultera i att hon fick ett ilsket utbrott. 

– Hela barndomen var ett minfält: Inte gå på fel platser, huka i tystnad, inte tappa något. Det var en väldigt intensiv rädsla för utbrotten. Jag och Calle lärde oss att bete oss på ett visst sätt, att hålla oss undan och möjliggöra för hennes drickande. 

Det viktigaste var att lägga locket på: 

– Som medberoende var det den första instinkten: Det får inte komma ut. Inte ens för mina flickvänner eller min första terapeut har jag berättat att mamma drack. 

 

“Tio förlorade år”

Alex lyckades bevara hemligheten. Länge. Inte ens när Lisette konfronterades med sitt alkoholmissbruk och flyttade in på ett behandlingshem fick någon veta. Till slut var det Amanda, Alex fru, som fick honom att ta bladet från munnen:

– Hon sa “Din mamma dricker”. Men då ville jag inte erkänna det. Jag ville inte ta in det. Men det blev ohållbart. Det var bra att Amanda kom in med friska ögon och kunde se vad som hände i vår familj. Jag själv var ju fast i medberoendetänkandet. 

Många som vuxit upp med missbruk inom familjen säger att de blev förälder åt sin förälder. Kände du också så?

– Ja, jag var både förälder och barn. Och jag var så rädd, ofta tänkte jag bara “hur ska det gå nu?”. Jag var ingen bra förälder åt min förälder, för jag kunde inte hindra henne från att dricka.

Hur har medberoendet präglat ditt vuxna liv?

– Jag tror att det har förändrat hela min personlighet, den jag är idag. Jag är ganska sorgsen, tystlåten och nedstämd. Och så är jag rädd att jag är en väldigt
typisk iakttagare, jag måste förstå farorna i ett rum och människors lynnen innan jag kan slappna av. 

Alex blir tyst en stund och tittar ut genom det stora fönstret. Sedan fortsätter han:

– Jag kan nästan känna att mammas drickande har påverkat oss som personer på det sättet att vi inte är förmögna att leva livet fullt ut. Det är därför jag så desperat vill komma ut med det här nu, inte en sekund till vill jag vara kvar i medberoendet som förstört så mycket för mig. 

När man läser din bok framstår det som ett heltidsjobb att vara medberoende. Vad känner du att du har fått offra?

– Jag kunde ha varit en helt annan person nu. Det är också därför jag var så sen med att förverkliga mig själv. Jag var så vilsen, och började skriva på riktigt när jag var typ 33 år. Det är tio förlorade år, och det har mycket att göra med den barndom jag hade. Att få så mycket ansvar innebar att jag aldrig fick vara barn, för jag fick aldrig vara barnslig. Jag mognade väldigt sent. I hjärnan blev jag mogen för bara några år sen. Jag läste igenom krönikor jag skrev 2009, och de är helt horribla. Fy fan vilken dum hjärna, tänker jag. Och så är de bara några år gamla. 

Vad var det som fick dig att mogna då?

– Jag har gått i terapi varje vecka i sex år. Det har fått mig att bli en egen person, att veta vem jag är och var jag drar mina gränser. Då kunde jag förstå mina konturer och beteenden och inte bli sårad. Det fick mig att mogna. Och att träffa Amanda, då fick jag steppa upp. Hon kunde utmana mitt beteende, “Varför gör du så här?” Och så utmanade hon min transparens på sociala medier, “Hur kan du hänga ut dig själv och mig?” Tidigare skrev jag om mina barn. För mig var det problemfritt. Amanda fick mig att inse vad integritet var och att jag borde värna om min. Nu skulle det aldrig falla mig in att lägga upp en bild på mina döttrar.

 

Som ett öppet sår

Alex beställer in en andra cappuccino. Han är tjenis med alla i personalen och det märks att han är stammis här. När servitrisen säger “Känn er som hemma” känns det nästan överflödigt. 

De flesta av oss försöker förtränga jobbiga upplevelser i livet. Med den här boken har du istället rotat i det allra mörkaste. Hur mådde du under tiden du skrev den?

– Minnena har jag vältrat mig i hela mitt liv, de är inga nyheter tyvärr. Barndomsminnena är så upptrampade, jag har gått fram och tillbaka till de här platserna om och om igen så de känns inte längre farliga. 

– Men det gör de nya minnena. Det var svårt att återvända och skriva om saker som hände sent i mammas liv. Mammas död är inte bearbetad, det måste den vara för att jag ska kunna skriva om det. Det är fortfarande ett öppet sår. I övrigt känns det bra att sortera och inte släppa minnena. När man har ett trauma vill man bara få bort det, men nu har jag tvingat mig själv att ha kvar dem. 

Ser du på dina upplevelser på ett annorlunda sätt nu när du har skrivit om dem?

– Den gamla bilden var att vi inte fick någon försoning, jag och mamma. Men nu, först i efterhand, kan jag se att vi fick det. Vi tog steg mot varandra och kämpade för att öppna oss för varandra. Man behöver inte alltid säga förlåt för att säga förlåt, och man behöver inte säga att det är okej – det kan man visa genom gester. Att se min mamma klia min dotter på ryggen när hon var barnvakt, får mig att känna att allt är förlåtet. Jag har inga onda tankar kvar alls. 

 

Tvätta bort tabustämpeln

I ett kapitel skriver du om hur du äter middag med din mamma ute och bjuder henne på sprit: “Hon dricker och rör sig längre in i oåtkomligheten. Och jag dricker så att jag lättare kan titta in i hennes oklara blick. Vi medicinerar oss båda så att vi står ut med varandra.” 

Hur känner du inför alkohol idag?

– Det är dysfunktionellt. Jag är väldigt förtjust i alkohol samtidigt som jag hatar alkohol. Jag minns när mamma och pappa åt supé, drack öl och nubbe och var uppklädda. Hon lade klackskorna i pappas knä och han masserade hennes fötter. Då kunde jag se en möjlighet till kärlek mellan mina föräldrar, jag var så rädd att de skulle skilja sig. Jag älskade de glödande stunderna – innan de spårade ut. Det var det finaste och det värsta på samma gång. 

Alex säger att han älskar att öppna en flaska vin med sin fru – “Det finns inget härligare” – men att han fortfarande inte kan skåla helt bekymmerslöst:

– Jag kan inte dricka ett glas alkohol som inte föregås av en mörk tanke. “Varför dricker jag den här ölen?” “Ska jag dricka en till öl?”. Jag skulle önska att man kunde ta en öl sådär som de gör i amerikanska filmer, men det går inte. 

Medberoende är ett begrepp som blivit mer och mer etablerat de senare åren, inte minst för att det har uppmärksammats en del i media. Alex Schulman hoppas att hans berättelse kan leda till att tvätta bort tabustämpeln ännu mer: 

– Jag skriver inte en sådan här bok för att folk är nyfikna på min barndom, det kan man göra om man heter Persbrandt
eller Obama. Min barndom kan vara and-ras barndom, människor kan läsa och känna att de inte är ensamma om det. 

Nu är hemligheten ute med boken. Alex medger att det känns läskigt och riskfyllt att släppa allt det där känsliga som länge varit privat, men säger samtidigt med bestämdhet i rösten: 

– Jag vill prata med hela världen om den. Jag vill prata om att jag hade en mamma och att hon drack för mycket. Det är så man blir frisk.