Visst är det fint med en positiv människosyn, tillit och arbetsglädje? Det tycker Sveriges kommuner också. I sina så kallade värdegrunder fastslår åtskilliga av dem att hela verksamheten ska genomsyras av sådana förträffliga värden.
Men hur ska en kommunalanställd p-vakt som dagligen stöter på råskällande eller allmänt vresiga felparkerare rent praktiskt kunna bevara en entydigt tillitsfull och uppskattande syn på mänskligheten?
Och vad händer med de troligen rätt många lärare, administratörer och folk inom hemtjänsten som inte ständigt svävar i ett rosa lyckorus utan bara har medelhög arbetsglädje? Ska de tvinga sluta? Det vore i så fall förödande för den verksamhet som värdegrundsdokumenten säger sig värna.
Som framgår blir det snabbt ganska förvirrat kring några av arbetslivets populäraste ord och fraser bara man vänder och vrider lite på dem. Det tjusande blomsterspråket i policyer och styrdokument kan laddas med lite av varje. Och betyder i värsta fall ingenting.
Lallande positivitet
– Man vill imponera på sig själv och andra, låta fin och viktig, och vet kanske inte riktigt vad man håller på med. Så i brist på klarhet och skärpa öser man på med den här typen av floskler i arbetslivet. Jag kallar det för lallande positivitet, förkortat LP.
Det säger Mats Alvesson, professor i organisationsforskning
vid Lunds universitet och medförfattare till nya boken The Stupidity Paradox (Dumhetsparadoxen). Mats Alvesson menar att ungefär en fjärdedel av
arbetsstyrkan numera helt eller delvis ägnar sin arbetstid åt “sweet talk”: marknadsförare, kommunikatörer, konsulter, politiker, högre tjänstemän, rektorer, företagsledare.
Att det positivistiskt laddade säljsnacket fått sådant genomslag på jobbet har mycket med den urstarka konsumtionskulturen i resten av samhället att göra, enligt Mats Alvesson:
– Konsumtionskapitalismen har fört med sig en reklam- och övertalningsjargong som tar över allt mer på våra arbetsplatser, även i den interna kommunikationen. Jag tycker det bara blir värre och värre.
Finns det ändå inte något bra med att försöka se det ljusa i tillvaron?
– I måttliga doser. Risken är att verkligheten skyls över av alla förföriska powerpointpresentationer och flodvågen av förljugna modeord: kvalitet, energi, engagemang. Det går ut över ärlighet och kritiskt tänkande. Nej, jag tycker det är bättre att försöka se realiteterna i vitögat och vara mer allsidig. Tyvärr har vaghet och tjusighet blivit en norm, vilket gör det väldigt svårt att peka på brister som sopas under mattan av vackra ord.
– Tragiskt nog krävs det att man åtminstone låtsas gilla den här lallande positivismen för att komma någonstans i arbetslivet. Avvikare kan råka illa ut. Bli betraktade som cyniker, illojala och nej-sägare. Inga chefsämnen, direkt, säger Mats Alvesson.
Vill höra till gruppen
När Göteborgs universitet för ett par år sedan utlyste en intern tävling om värsta flosklerna löd vinnarbidraget:
“Vi strävar alltid efter att se helheten och satsar på kvalitativ strategiformulering för att kunna effektivisera verksamheten”, en både krånglig och vag formulering som kanske är lätt att hånskratta åt.
– Jag tror ändå att den här typen av formuleringar kan betyda något för dem som utfärdat dem, säger Karin Helgesson som är universitets-lektor i svenska och satt i juryn för floskeltävlingen.
– Men gränserna är hårfina. Vad som är meningsfullt för en, är floskel för någon annan. För mig är en floskel något man känner att man måste säga, för att få höra till gruppen.
Sedan ungefär ett halvår pågår forskning kring de värdegrundsdokument som inte minst kommunerna utfärdar.
– Arbetet med värdegrundsdokumenten kan säkert vara värdefullt. Sedan, när de ska omsättas i praktiken, är det nog många som
undrar vad som menas med alla dessa positiva ord, säger forskningsledaren Catharina Nyström Höög på Språkrådet.
