Åsa Sandell: Längtan efter barn tog över helt

Vi ses på Café da Capo i centrala Nora. Åsa är nyinflyttad i stan sen bara några dagar. Hemma är det flyttkaos, kartongerna är ouppackade och dottern Vera har inte hunnit få någon förskoleplats. Åsa har nyss åkt ur På spåret, och nu ska den nya boken lanseras. 

– Allting händer samtidigt, säger Åsa, tar en tugga på räksmörgåsen och verkar ta det med ro.  

Håret är uppsatt i Margaretaflätor och fötterna nedstuckna i ett par Dr Martensskor. Ett par dagar innan vi ses gjorde Åsa sin sista resa i På spåret. 

– Vi tog oss till kvartsfinal, det är kul. Jag har alltid tänkt att På spåret inte är min grej. Jag är ingen TP-människa. Men jag gick med på att göra en pilot, en inspelning på prov. Jag tänkte att så feg kan jag ju inte vara, att jag inte ens prövar. Jag testade med Jonas som är en supertrevlig och duktig kille. Och det gick jättebra. Så vi bestämde oss för att vara med. 

– Inför inspelningarna tänkte jag att ingen kommer ihåg hur det går för olika deltagare, däremot minns man om det är dålig stämning i buren. Det värsta är när deltagarna tar sig själva på för stort allvar. “Det där kunde jag ju egentligen.” “Hemma i soffan är det så lätt”. Jag bestämde mig för att aldrig säga något om soffan, och att aldrig bli sur på min partner. 

– Kanske hade jag och Jonas nytta av att vi är vana att tävla. Vi fastnar inte i tankar som “Gud vad dåligt det går”, utan vi fokuserar. Men det kan verkligen bli alldeles blankt där inne i buren. Jag lyssnar till exempel mycket på Nina Simone, men kunde omöjligen komma på hennes namn. 

Åsa är uppvuxen i Örebro, några mil härifrån. Hon beskriver sig som en typisk duktig flicka, en 5,0-typ, som aldrig skulle ha fått för sig att skolka. Hon är fortfarande plikttrogen, hon kommer ogärna försent och hon svarar noggrant på mejl. Hon definierar sig som “feg”, men inser att hon har gjort “modiga saker”, och säger att fram till att hon började boxas så vågade hon nästan ingenting. I skolan gömde hon sig längst bak i klassrummet, och öppnade aldrig munnen. Hon var lovande basketspelare i ett Örebrolag, men föredrog att passa andra istället för att själv göra mål. Hon ville inte vara i centrum, sa sällan vad hon tyckte. 

– Boxningen blev en katalysator, den fick mig att bokstavligen slå mig fri. Boxningen är så extrem. Man är ensam, man ska hantera känslor, man ska släppa ut känslor. Jag brukar säga att boxningen är bra för killar som behöver lära sig att tygla sin aggressivitet, men den är också bra för duktiga tjejer som behöver släppa ut känslor, tjejer som alltid har hållit inne med sin aggressivitet. 

– Boxningen gav mig mod. Tack vare boxningen bryr jag mig inte längre om vad folk ska tycka. Jag har redan sprängt barriärer. Jag har lärt mig att livet inte måste se ut på något speciellt sätt.

Sköt upp barnafödandet

Boxningen har hjälpt Åsa att gå sina egna vägar. Hon har varit både profilerad kulturskribent och stenhård fighter. Hon har lämnat fasta uppdrag och flyttat utomlands. Hon har satsat på proffskarriär i en ålder när andra lägger av. Och – hon har skjutit upp barnafödande för att förverkliga sig själv och sina drömmar. 

När hon slutar med boxning och återvänder till Sverige från USA inser hon på allvar att hon är en av alla ofrivilligt barnlösa kvinnor. 

– Vi är ju flera generationer kvinnor som växt upp med p-piller och gravidskräck, men som senare i livet tvingas inse att det kan vara oändligt svårt att bli gravid. 

Åsas nya bok handlar om den obarmhärtiga naturen. Ju äldre vi blir, desto svårare är det att få barn. Kvinnans fruktbarhet avtar från 30-årsåldern och störtdyker vid 40. Äggproduktionen minskar samtidigt som kvalitén blir sämre. 

Om detta skriver Åsa rakt och ärligt. Hon skriver att hon hatar människor som är gravida, blir avundsjuk på kompisarnas stora magar, irriterar sig på folk som pratar om sina barn, och när hon läser faktarutor i kändisintervjuer gör hon omedelbart en överslagsräkning i huvudet: Hur gammal var hon när hon blev gravid? 

– Längtan efter barn… det är en intressant kraft som tar en i besittning. Jag fick tunnelseende. Jag kände massa saker som man inte har rätt att känna, och som jag naturligtvis inte känner idag. Skrivandet är till viss del en terapi. 

– Jag läste en hel del om barnlöshet, men jag tyckte inte att jag fick reda på det jag ville få reda på. Det fanns så mycket okunskap. Det gjorde att jag skrev boken. Dessutom tycker jag att det är illojalt gentemot andra kvinnor att låtsas som det är lätt att bli gravid efter 40. Många tror att Hollywoodstjärnor som närmar sig 50 blir gravida på naturligt sätt.

– Boken är “rakt på”. Jag är sån. Jag är inte den som säger “lingonvecka”. Jag har alltid älskat författare som Suzanne Brøgger och Birgitta Stenberg, kvinnor som använder sig själva i litteraturen. Skulle jag skriva en sån här bok ville jag göra det på ett ärligt sätt.

 

Passionerad romans

I boken skildrar Åsa den hotfulla pojkvännen Rick med vilken hon blir med barn, men väljer att göra abort. Hon skriver om den passionerade romansen med den 17 år äldre tränaren Lennox som resulterar i en graviditet, men också i ett missfall. Och hon skriver om Per, sitt livs kärlek, som hon träffar på stamfiket Il Café på Kungsholmen bara några månader efter att hon flyttat tillbaka till Sverige. 

– Där kan jag bli lite religiös. Att vi träffades. Att han inte hade barn. Att han också ville ha barn. Och att han har den historia han har. Han är adopterad och har därmed en massa erfarenheter som jag inte har. Han har funderat mycket över föräldraskap, ursprung och barnlängtan.

När Åsa träffar Per är hon 42 år gammal. De inleder en relation, men också en resa med läkarbesök, IVF, resor till kliniker i Danmark. Mitt i längtabarnkaoset är de nykära. Lever i sin egen lilla låda, vid sidan av provrörsbefruktningarna. 

– Det var intensivt och jobbigt. Jag minns inte så mycket. Det var tur att jag skrev dagbok, annars hade det varit svårt att vara så detaljerad som jag är i boken. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var jobbigt att det mesta hängde på mig. Det var jag som skulle kontrollera mig. Jag som inte kunde ta ett glas vin. Jag som skulle trycka i mig mediciner och hormoner. 

Efter fem misslyckade provrörsbefruktningar bestämmer sig paret för att åka till Riga och genomgå en äggdonation. Ingreppet innebär att ett ägg från en donator befruktas med mannens spermier och placeras i kvinnans livmoder. 

– I början hade jag den där känslan: “Stackars mig som inte får föra mina fantastiska gener vidare”. Jag märkte dock att kvinnor som redan har barn har en annan inställning till äggdonation. De har upplevt hur det är att få ett barn. De vet att sånt som man tror ska spela roll, inte spelar någon som helst roll. Man älskar ju barnet som kommer ut, oavsett var ägget kom ifrån. 

Nio månader efter ingreppet i Riga föds Vera, som idag är 3,5 år.

– Det var verkligen “wow”. Hon var så enormt efterlängtad.

Efter ett par timmars snack på kaféet tar vi en promenad genom den gamla trästaden med hus från 1700-talet. Det är pittoreskt och småstadsidylliskt, och som på beställning kommer en Lasse Larsson fram och hälsar. 

– Men det är ju du från På spåret. Jäklar vad duktig du är! Det är svåra frågor, och så kan du boxas också. 

– Jaså du har flyttat hit? Men vad roligt. Välkommen till Nora, säger han och så skakar de hand. 

Kontrasten mot Stockholms innerstad är stor. 

– Vi bodde i en tvåa på Kungsholmen. Veras rum var vardagsrummet. Om man inte är höginkomsttagare är det inte livskvalitet att bo i innerstan. Man kan flytta till en förort, och få ett rum mer för pengarna. Men det är fortfarande trångt. Både jag och Per är i 50-årsåldern och kände att vi började längta efter något annat. Vi tänkte: “Exit Stockholm”, och flyttade till ett stort hus i Nora. Här har Vera sitt eget rum, och vi har varsitt arbetsrum. 

Planerar att hålla boxningskurser

Yrkesmässigt är tanken att livet ska pågå ungefär som vanligt. Åsa skriver, föreläser, modererar och driver gymmet Kombox. Hon planerar att hålla boxningskurser på helgerna, och hoppas att Stockholmsadepterna kommer hit och tränar ibland. Själv har hon dragit ner på träningen. Hon går på Friskis & Svettis ett par gånger i veckan. 

– Jag kanske ser mer vältränad ut än vad jag är. Jag har en snäll kropp, bra proportioner. Nu var det flera veckor sen jag tränade, men jag försöker att aldrig lägga av helt. Jag behöver det mentalt, men också kroppsligt, man blir stelare som äldre. Man måste ta hand om sig. Jag har köpt Icebugskor, sådana där med dubbar, det är väldigt skönt att gå utan att vara rädd för att halka. 

Vad har du lärt dig av din barnhistoria?

– Jag försöker att vara medveten om att inte prata om barn med människor som inte har barn. “Men ni måste skaffa ett syskon”, kan någon kläcka ur sig till en kvinna, som samtidigt blöder ut sitt missfall. 

Vad hade hänt om du inte träffat Per?

– Jag vet faktiskt inte. Min barnlängtan var stark, men jag ville hitta rätt person att leva med. Samtidigt får man inte inbilla sig att barnet ska frälsa en. Man blir ju inte någon annan människa för att man får barn. Det händer massa med en – man växer, man får insikter – men sina issues får man deala med oavsett om man har barn eller inte. 

Du får ibland höra att du är en “äldre” mamma. 

– Jag kanske har hybris, men jag känner att jag är i bra form. Jag blommar sent. Det är klart att jag är närmare döden än vad en 25-åring är. Men det finns också fördelar med att bli mamma sent i livet. Jag har rett ut saker med mig själv. Jag är en mamma med god självkänsla, vilket jag tror är bra. Jag kan och vill ge Vera mycket tid. 

Hur hade du varit som 25-årig mamma?

– Jag kan inte föreställa mig det, för det var helt enkelt inte ett alternativ. 

Finns drömmen om fler barn?

– Om jag vore 15 år yngre skulle jag tänka: “Absolut en unge till”. Men inte nu. Jag är bara oerhört glad över att det blev som det blev.