Björn Skifs om fåfängan, lusten och kärleken

Björn Skifs, aktuell i ny show, berättar om lusten, kärleken och den officiella bilden av sig själv som en myskille.
– Jag försökte vara lite rebell, men ingen trodde på det där.

Björn Skifs om fåfängan, lusten och kärleken
Foto: Robert Paraniak

Björn Skifs, i solglasögon och munkjacka, hoppar av åkgräsklipparen och bjussar på kaffe på uteplatsen vid den stora prästgården där han och Pernilla huserat i 27 år nu.
Innan man hinner säga "Drömkåken" förklarar Björn att huset varit ett evigt projekt, byggnaden är från 1700-talet och då händer det grejor, hela tiden.

På det professionella planet är det också händelserikt med nya showen Skifs – Lite nu och då som går upp under hösten, redan så utsåld att extraföreställningar fått sättas in. Kanske inte helt otippat.

Fredrik och Filip har tydligen kallat dig "sedelpressen"?
– Jo, jo. De ser ju krasst på allting, sådär. På min lista kommer lust och en massa andra saker högre. Sen är det naturligtvis kul när det går bra. Tror fanken det, säger Björn Skifs. 

Hur vill du beskriva din show?
– Ja, tidigare har jag gjort hyfsat stora produktioner, med luftakrobater, dansare, blåsare och stråkar. Den här gången blir det förhållandevis anspråkslöst, med ovanligt mycket publikkontakt. Lite lösare i kanterna, kanske, än vad jag och publiken är van vid. Det jag är ute efter är en spontanitet som det inte alltid finns utrymme för: "Nä, grabbar, vi skiter i den låten. Men kommer ni ihåg den här?" Jag gillar när det är direkt och utan skyddsnät. Det blir en extra nerv.

Gör det något om det blir fel?
– Nej! För då uppstår en annan grej, det här lite hisnande "hur löser vi det här?" Och det tycker jag är jättespännande. De stunderna är mina fallskärmshopp, mitt bungyjump. Jag behöver inte kasta mig ut i konstiga drakflygningar från berg, utan får mina adrenalinkickar på scen när något oväntat händer. Jag tror det blir en hel del sådana ögonblick i den här föreställningen. Det är som upplagt för det.

Var det alldeles självklart att hoppa upp på scen?
– Oftast är det ganska självklart för mig. Jag tar väl lite längre pauser numera, mellan grejorna. 

För ett tag sedan tappade du lusten fullständigt?
– Ja, det var ett par år sedan. Vintern, hösten -13. Vi behöver inte gå in på orsaker, men det hände lite grejor, och jag hade kanske tröttnat både på mig själv och hela branschen. Så jag tog en time out och väntade på att den skulle återkomma, den där lusten. Som det bygger på alltihop. Nu tog det ovanligt lång tid. Förut har det räckt med en vecka eller två, men nu… 

Var du inne på att lägga av?
– Ja, jag snuddade vid tanken. Tänkte att jag kanske hade gjort mitt. Det har ju blivit några år nu i alla fall. Men så var det en jättegod vän till mig som sa: nu har du legat lågt, och du har varit deppig, och du mår inte bra. Vet du vad du ska göra? Nä! Sa jag. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Du ska åka på sommarturné! What?! Det var liksom det sista jag kunde tänka mig. Men så började jag fundera. Sommarturné, ja, det var längesen. Femton år sedan. Så såg jag lustfyllda bilder på det ena och det andra, jag tänkte hur kul är inte det här ändå? Och tack vare sommarturnén kom jag ur den här låga perioden.

Är du nöjd med den officiella bilden av dig som mysig?
– Äh, kanske inte riktigt! Fast det gör mig inte så mycket – numera. Men när jag var yngre tyckte jag det var ett jädra tjat om att jag måste stå och flina under en hängbjörk varenda gång det var plåtning. Kunde inte jag också få vara lite cool? Så jag kunde komma orakad till plåtningarna, kanske röka en cigarett på bilden, du vet, vara lite rebell. Fast ingen trodde på det där. Det sken igenom. Jag är ingen tuff kille.

Du satte väl en mjukis-stämpel redan från början, genom att uppträda under namnet Rock-Nalle hemma i Vansbro?
– Ja! Tufft som fanken, va? Det hade kanske varit bättre om jag kallat mig Teddy, eller liknande. Men jag var bara tolv, och inte så mycket ute efter att vara tuff. Nej, sen blev det ju Slamcreepers, när jag var 13–14.

Du ser bra ut.
– Tack. 

Är du fåfäng?
– Ja, det tror jag. Det är klart man vill se trevlig ut. Man är ju en officiell person, på sätt och vis, och det är inte min stil att gå omkring och vara slabbig. Utom här hemma då.
– Det fanns väl en period då jag tyckte att "nämen, plåta inte från det hållet, framför allt inte om ljuset kommer därifrån…". Det bryr jag mig inte så mycket om längre. Och jag har aldrig stylat mig inför en fotografering överhuvudtaget. Eller tänkt att jag borde lyfta mig. Jo, jag har gjort det en gång, av medicinska skäl. För jag såg nästan ingenting. På grund av sådana här rullgardiner för ögonen, ett släktdrag vi har. Så det tog jag bort. Annars har jag inte haft några sådana funderingar.

Bra gener?
– Ja, det tror jag. Morsan var skitsnygg hela livet. Men jag brås nog mer på pappa!

Du är 68. Känner du dig som det?
– Nej, det gör jag inte. Utom ibland. För självklart kommer krämporna. Efter 60 – 65. Och det gör mig ju ledsen. Inte deprimerad. Irriterad snarare. När man inte orkar, blir trött, det händer grejor med knäna. Rätt vad det är har man ont i en tumme. Nämen sluta nu! Jag vägrar liksom inse att det är dags. Att det ska ramla ihop. Så det är trist. Men jag är inte desperat.

Några yrkesskador?
– Ja, du ser väl vad jag har i öronen? Jag klarar mig inte utan hörapparat.

Tinnitus?
– Ja. Och hörselnedsättning. 

På grund av musiken?
– Det är jag ganska övertygad om. Det har blivit många smällar, återkoppling cymbalkraschar, för hög volym. När jag var ung brydde jag mig inte ett dyft om det där. Satt och spelade Hammondorgel med Leslie-högtalaren en decimeter från öronen nere på källarklubbarna. Och det var starkt och skrek i huvudet i flera timmar efteråt men nä, det var bara ballt. Så skulle det vara. Och det får jag betala för nu. Så är det.

Sedan har du dråsat av scenen också?
– Värsta smällen var på Älvsjömässan. Jag skulle in på scen via ett par plankor, bakom ett skynke, alldeles i mörker. Men de där plankorna låg inte som de skulle. Så jag steg ut i intet och ramlade två och en halv meter rätt ner i betonggolvet. Det hade kunnat gå hur illa som helst, alltså. Jag tog mig upp och klev ut med blodig t-shirt på scen.

Du gick ut ändå?
– Ja, ja. Jag kände efter först. Äh, stel i nacken. Men in, förstås. Och gjorde vad jag skulle. Sedan kom chocken. Då skakade jag. Jag minns att jag var tacksam i flera veckor efteråt. Så där euforiskt tacksam över att jag levde. Wow! Är det så här det är att leva? Det var helt makalöst. Jag insåg att om jag ramlat lite mer konstigt, hade jag brutit nacken. Eller hamnat i rullstol. Så jag var oerhört tacksam. Tills man började ta livet för givet igen…
Sådan är man, tyvärr.

Du har vid något tillfälle sagt att din fru Pernilla räddat livet på dig?
– Inte rent bokstavligen. Utan mer för att hon kom in i mitt liv, överhuvud­taget. Och gav mig det liv som jag önskat mig, länge. För trots kamrater, och någon tillfällig flickvän, hade jag under ganska lång tid känt mig – ensam. Och tyckt att livet inte var så kul. Jag begravde mig i jobb, och det kan man ju göra till en viss gräns. Men sen dök Pernilla upp. Och ja, då blev det ett liv. Det var det bästa som kunde hända just då.

När ni fick ihop det tyckte folk det var fel, på grund av åldersskillnaden?
– Det var många korpar som kraxade. Som tyckte att hon var lycksökerska och jag gubbsjuk. 

Det var så snacket gick?
– O ja. Men jag tycker att vi visat för dem att det inte var så. Efter 28, snart 29 år tillsammans.

 

Foto: Robert Paraniak

När ni träffades gick det rykten om att du var homosexuell?
– Ja, ja. Absolut. Clabbe, Claes af Geijerstam och jag hängde ju ihop väldigt mycket under min "ensamma" period, vi var bästa polare och var väldigt mycket ute på stan, klubbar… Så det är klart det gick rykten. Och det fick ju Pernilla höra, också: "Akta dig för honom, han är bög". Så hon frågade mig rakt ut: hur är det med det där, då? 

Ni både bor och arbetar ihop, är tillsammans 24 timmar om dygnet?
– Ja, mer eller mindre! Och vi har väl pratat om det där, och ställt oss frågan – är det bra, det här? 

Är det det?
– Ja, för oss är det bra. Vi är naturligtvis ifrån varandra till och från också, och – det är svårt, alltså. Jättesvårt. Vi har växt ihop. Det räcker att  jag far in till stan, för att jag ska få den där känslan på vägen in: jag måste ringa Pernilla. Varför då? Ja, det bara är så. Sen är vi hemmakatter båda två, vi är väldigt förtjusta i att vara hemma.

Det sägs att du gärna står i ett hörn och avvaktar på fester?
– Jadå. Fester gillar jag inte. Så jag blir lite paneltupp, eller vad det kan heta. Jag har svårt för det här small talk, cocktail-minglet. Vet aldrig vad jag ska prata om, egentligen. Så det krävs ju att någon kommer fram och börjar prata med mig.

Tillbakadragen?
– I vissa sammanhang. Det har jag varit sedan jag var liten. Försynt och tillbakadragen. Men jag tog revansch på det redan i plugget. Jag märkte att när jag ställer mig på scen, kan jag göra vad jag vill. För då är jag inte riktigt bara jag, utan en bild av mig själv. Spelar en roll. Så på scen kan jag göra nästan vad som helst. Där har jag inga hämningar. 

Var det tillbakadragenheten som gjorde att du inte satsade fullt ut på en USA-karriär?
– Nej, det hade nog inte med blyghet att göra. Mer med insikten om att här passar inte jag. Det var ett tempo som inte passade mig, en attityd som inte passade mig, och i USA måste man prestera på ett annat sätt också, artistiskt. Vara så jävla bra, för att det ska hända något. Så att jag tänkte: det är bättre att vara hyfsat bra på hemmaplan, än att vara ingen i USA. Sedan får jag hemlängtan så fort jag visar passet. Allt det där sammanslaget gjorde att jag avstod från att försöka göra karriär där borta. 

Har du ångrat det? 
– Nej, det har jag aldrig gjort. Aldrig. Jag har haft så mycket kul, fått göra så många bra spännande, grejor hemma så det finns ingen anledning. Fortfarande är det många som klagar på att jag slarvat bort min karriär. Att jag inte tog chansen, satsade mer på att renodla rock'n'roll, inte gjorde mer av min röst. Det blir jag bara smickrad av. Att de tycker jag har en röst som är värd att satsa på. 

Finns det någon av dina gamla låtar som du inte tål?
– Egentligen inte. Fast det finns låtar som jag tycker mer eller mindre om. Det gör det absolut. Och det finns väl även någon som jag kallat för skitlåt, för att jag någonstans tycker att den är det.

Vad är det för låt?
– Nä, det får jag inte säga för Pernilla!
– Nämen, hon menar att det är så många som tycker om den, och då ska inte jag komma och dissa den. Men det är i alla fall en låt som jag varit med och skrivit. Och det är inte bara det att jag tröttnat på den. Den är inget bra, helt enkelt. Men den är populär.

Är det Krama mig?
– (Tystnad). Nä, jag säger inget. Varför tror du det?

Du sa tidigare att du ibland eftersträvat en tuffare image, som kanske inte överensstämmer med budskapet i låten?
– En bra gissning. En BRA gissning. Fast jag tycker om den, också. Även om jag inte tycker så mycket om den. Den har liksom ett budskap som inte alla har förstått. Många i min generation tycker det är den bästa discolåten som finns. Fast den handlar ju egentligen om att jag tycker så illa om disco.