Leif GW Persson: “Jag är för bra för På spåret”

Hemma hos Leif GW Persson. Vi snackar väsentligheter som kärlek, pengar och litteratur. Samt brott, något som ständigt fascinerar.

Leif GW Persson

Leif GW Persson:

Yrke Författare, programledare, brotts­expert. Pensionerad polisprofessor.
Ålder 69 år.
Bor Lägenhet i Solna, gård i Elghammar i Södermanland.
Familj Gift med Kim Persson, 57, civilekonom. Fyra biologiska barn plus Kims två barn som han betraktar lika mycket som sina egna. Åtta barnbarn.
Aktuell I Veckans brott på SVT.

Leif GW Persson tar emot på sitt kontor, i en nybyggd fastighet precis vid vattnet i Solna där han också har sin stadsbostad. Klockan är ungefär tio på förmiddagen. Han är barfota och håret står en smula på ända. Inredningen är sparsmakad, dock med en stor färggrann målning föreställande honom själv på en av väggarna. I hörnet står en kamin, overksam, ty vinterdagen är mild. Telefonen ringer. Det är en utredningsman som behöver diskutera ett gammalt mord. Leif GW Persson ber honom återkomma. Vi slår oss ner vid fönstret.

Läsa och skriva

Du skriver på en ny roman?
– Jag brukar aldrig prata om det. Men det är riktigt. Det är en thriller, en politisk thriller. Den ska bli färdig i vår och sen kommer den ut till sommaren, gissningsvis.
– Förr i tiden satte man sig och fladdrade med fingrarna en månad, sen var det klart. Den tiden är över. Skrivandet tar längre och längre tid. Jag tror det är åldersrelaterat. Fast jag tycker inte att jag skriver sämre.
Varifrån får du idéerna?
– Mestadels från verkligheten. Det är ett ganska tydligt drag i de böcker jag skrivit. De har en dokumentär grundton. Men inte lika stark som folk i allmänhet tror. Jag plockar lite här och där, för att få en
historia som fungerar dramaturgiskt. Verkliga brott gör ju i allmänhet inte det, utan
resulterar i socialreportage som ingen orkar läsa. Sedan har jag lite svårt för de där seriemördarromanerna.
För att de är så orealistiska?
– Visst alltså. De mördar en per kapitel för att få ihop till en roman. Det tycker jag vittnar om en litterär och dramatisk torftighet. Sen har jag har lite svårt att förlika mig med det rent sakligt också. Seriemördare har vi ju haft några i Sverige också, gudbevars. Riktiga, alltså. Och vissa har jag ju träffat. Deras brottslighet är knappast romanmaterial. Det är mentalpatienter och fyllskallar som slår ihjäl sina närstående. Det är verkligen inget spännande med det.
Vad läser du just nu?
– Nu när jag skriver brukar jag inte läsa men jag gjorde ett avsteg, med Kommissarie Maigrets Paris av Anita Limare. Och innan dess Missdådare av Annika Sandén, som är historiker. Alldeles utmärkta böcker båda två. Som kanske kommer sälja i ett par tusen ex vardera. De bästa böckerna, som i regel inte är deckare, säljer i princip ingenting. Det tycker jag är lite trist.

Kvinnor och barn

Vad tror du kvinnor ser hos dig?
– Jag vet inte faktiskt, jag har inte frågat. Jag är en ganska hygglig människa. Det märker de väl. Jag har alltid gjort rätt för mig.
Du är intressant att snacka med?
– Ja, jag tror det. Det kan vara en viss intellektuell spänning. Om jag trivs, så är jag trevlig, det är en sida. Men om jag inte trivs så är jag inte så trevlig.
Vad händer då?
– Handlar det om närstående kan man inte hålla på och jävlas utan då löser vi det genom att gå åt sidan. Jag har ett stort behov av ensamhet. Min fru skäller inte på mig för att jag pratar för mycket. Utan för att jag pratar för lite. Och det beror på att jag är så upptagen. Sen kan jag plötsligt få ett stort umgängesbehov. Då pratas det hela tiden.
Är du svår att stå ut med?
– Jag tror det. Kan vara knepigt. Men det funkar bra nu. Vi har varit ihop i tjugo år, det är världsrekord för min del. Det funkar bättre än någonsin tycker jag.
Vad har du för relation till dina barn?
– God. Jag träffar dem regelbundet, så fort de har materiella problem så löser jag dem. Och vi har i stort sett dagliga kontakter, ja. Och det är inte så vanligt om du har sex ungar. Vi umgås betydligt flitigare än de flesta.
Ångrar du att du var så pass frånvarande som småbarnsfar?
– Jag vet inte om jag gör det, alltså. Det var som det var. Jag var så upptagen av det materiella. En drivkraft som var mycket stark, på samma sätt som för min pappa, var att se till att ungarna fick det bättre materiellt och den där uppväxten man själv så hett hade åstundat. Och det tar ju tid.
– Sen tycker jag det är knepigt med små barn för de är så jävla obegripliga. Man kan ju bara uttolka vad de menar. Mina barn säger att visst, du var väl inte närvarande hela tiden i andlig mening, och ännu mindre i fysisk. Men på det hela taget har de inga vägande invändningar.

Pengar

Vad gör du med alla dina pengar?
– Jag har inga märkvärdiga utgifter. Jag lever ett gott liv… Det här är mitt kontor. Vägg i vägg ligger vår bostad – det gick väl på en 15–20 miljoner skulle jag tippa. Sånt kan jag ju reflektionslöst skaffa mig. Sen har vi ju ett hus på landet också.
Du ger bort en del?
– Mycket går till välgörande ändamål, ja.
Hur stor andel handlar det om?
– Motsvarande tionde. Mest till vedertagna organisationer med 90-konto, som Läkare utan gränser. Det senaste jag gav hyggligt till var ett ställe i Tanzania där man utbildar unga kvinnor. Jag har aldrig ägnat mig åt skatteplanering och sånt där, utan villigt inordnat mig i systemet, utan att gnälla. Mitt i alltihopa finns ett ointresse för pengar också.
Betalar du fortfarande underhåll till före detta fruar?
– Åt den andra, ja. Hon har inga pengar, så det är rimligt. Vi har ju barn ihop. Och med henne är det så praktiskt att hon är avdragsgill, det kallas för periodiskt understöd.
Ger du pengar till okända som hör av sig med tiggarbrev?
– Vid några tillfällen har jag faktiskt gjort det, vilket alltid slutat mycket illa. För det de berättade visade sig inte stämma.

Brott och straff

Nästan allt du sysslar med handlar om brott. Varför är det så intressant?
– Jag har väl aldrig blivit vuxen. Alla ungar är intresserade av tjuv och polis, sedan växer de upp och blir rörmokare eller läroverksadjunkt. Men i mitt fall var det inte så utan jag blev kvar där. Jag tycker det är intressant att ta reda på saker.
– Det vanliga brottet är en enkel självklarhet. Det krävs inga större intellektuella insatser för att räkna ut hur det gått till. Men vissa brott är sådana att de erbjuder problem, både i materiell och psykologisk mening, och det är intressant. Sedan handlar brott om människor när de är som sämst. Jag tycker att dåliga människor är intressantare än goda.

Tv

Amerikanska tv-serien Backstrom, baserad på din cyniska romanfigur Evert Bäckström, har snart premiär. Hur känns det?
– Det ska bli intressant, naturligtvis. 22 januari går den upp på amerikansk tv. Det är Fox, världens största tillverkare av rörlig bild, som är producent. Och Fox Channel, som är USA:s andra största distributör, som kommer sända.
Har du sett resultatet?
– Ett par avsnitt, ja. Och jag får inte säga vad jag tycker. Jag har ett kontrakt tjockt som en bibel, med väldigt tunna papper, och där står det att jag ska hålla käften. Sen när den haft premiär ska jag naturligtvis lovorda den.
Står det också i kontraktet?
– Nä, inte att jag måste lovorda den. Men om jag känner för motsatsen är det hålla käften som gäller.
Hur länge fortsätter du med Veckans brott?
– Nu är jag kontrakterad för våren, och för hösten. Förutsatt att jag får ha hälsan ska jag slutföra det. Sen får vi se. Fast om Camilla (Kvartoft) slutar är det kört. Folk har en överdriven uppfattning om min betydelse, och på motsvarande sätt underskattas hennes insatser. Utan henne skulle Veckans brott sätta sig platt på backen. Hon är den som bär programmet, ger det struktur, och hon är en väldigt duktig samtalspartner.
Går hon dig aldrig på nerverna?
– Ibland tycker jag hon lägger sig i, och tjatar. Hon vill inte släppa taget! Ibland tänker jag, lägg ner! Men jag har aldrig varit långsiktigt förbannad på henne.
Vad får du mer för tv-erbjudanden?
– Allt mellan himmel och jord.
Let’s dance?
– Ja, ja. Allt. Precis allt, möjligtvis med undantag av sånt där jag faller för åldersstrecket, som Paradise Hotel.
Varför tackar du nej?
– Därför att det inte är min grej. På spåret ringer varje säsong och tjatar. Och där har jag sagt att nä fan, jag är för bra. Ja, jag är det.
Fast jag har lagt märke till att de stoppar in fler populärkulturella referenser i frågorna än tidigare?
– Ja, men inte tillräckligt, jag klarar mig fortfarande. Dessutom har jag en son som skulle ha varit min lagkamrat, och han är fenomenal på sånt där. Så tillsammans hade vi utgjort ett oslagbart vapen. Men det viktiga här är att det inte är min grej. Brott är min grej. Och jakt.

Hälsa

Hur mår du, kroppsligen?
– Gå in i mitt badrum så får du se. Det är som ett apotek där inne. Så det kunde varit bättre.
I början av året kunde du knappt gå?
– Nämen sen blev jag opererad. I slutet av mars. Jag bytte höftled. Det var ju ett mirakel, alltså. Jag åkte rullstol innan. Jag sa upp mig från tv, opererade mig och var uppe ur sängen nästa dag. Veckan därpå gick jag med kryckor, därefter blev det käpp och nu hoppar jag runt helt obesvärat.
Du kör 5:2-dieten?
– Ja, för att inte gå upp i vikt. Har haft problem med vikten de senaste 25 åren. Det funkar på så sätt att jag krökar ju halva året, brukar börja någon gång kring midsommar. Och just nu krökar jag. Spriten är rena kaloribomben, men i och med att jag kör den här dieten så går jag inte upp. Sen i nästa fas, när jag slutar kröka, går jag ner. På ett år har jag tappat 22 kilo. Så jag väger fortfarande ett par kilo mind­re än när jag la mig på operationsbordet.
Hur ser du på åldrandet?
– Äh. Det är ett helvete att bli gammal. Enda vitsen är att det sker gradvis. När taket störtar in dör man, men i vanliga fall handlar det om en tegelpanna per dygn som går åt helvete. På olika ställen i kroppen. Vilket gör att du kan stå ut i vardagen. Men det är inget roligt. Om jag inte åt de där 80 tabletterna i veckan, skulle jag dö inom en månad. Men jag tänker inte på det. Nu har jag inte varit akut dålig på länge.
Är du rädd för att dö?
– Det klart. Alla som påstår motsatsen pratar skit. Det är olika moment där som inte är så trevliga. Du vet ju inte vad som kommer att hända. Du kan inte utesluta skärselden. Sen är det ju så att om du gillar att leva så föredrar du det.
När fan blir gammal blir han religiös?
– Nä, men jag har varit det ganska tidigt. Gick i söndagsskolan och sådär.
Går du i kyrkan?
– Tyvärr nästan bara på begravningar. Det är ganska jobbigt ska du veta. Ett tag var det mest barndop och bröllop.

Alkohol

Måste du kröka?
– Ja. 
Vad är det för demoner som kommer fram annars i skallen?
– Inga demoner. Men jag får inte tyst. Jag måste få tyst i huvudet. Så alkoholen är min medicinering. Jag började med det där ganska tidigt. Tror det kom sig av att min mamma menade att hon höll på att dö hela tiden, och det är ingen bra uppfostran när man är liten.
Får du idéer när du är full?
– Ja, det får jag. Men inga bra. Jag skriver ner dem, och när jag väl lyckas uttolka vad som står på de där lapparna kanske det inte var riktigt så genialt som man tyckte tio timmar tidigare.

Vänner och fiender

Du har i ditt liv bett folk fara åt helvete onormalt ofta?
– Det är inte så att det står överst på min agenda. Och ibland inser man i efterhand att det förorsakats av skitsaker som för­lorat varje rimlig proportion. Då är det inte värre än att be om ursäkt och ta tillbaka.
När sa du senast upp bekantskapen med någon?
– Den senast kända var väl Göran Lambertz. Honom har jag verkligen sagt upp bekantskapen med, och han tröstar sig med att han gjort detsamma med mig. Men det var jag som började.
Du menar att du inte riktigt passar i de fina salongerna – samtidigt jagar du med kungen, före detta finansminister Borg och annat finfolk?
– Inte varje dag. Jag umgås oreflekterat med alla, hög som låg, som i någon mening uppskattar mig. Och mitt umgänge består till större delen av vanliga nissar.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top