Lantlig charm i ljusaste Småland

De hade letat länge. Men i samma sekund som Ida och Kristoffer steg över tröskeln på Mauritzgården visste de att de hittat hem. Det enda som egentligen behövdes var hinkvis med vit färg. 

Fridfullt och högt beläget på en liten kulle ligger Mauritzgården som fått sitt namn efter en före detta ägare. Sjön ligger på promenadavstånd och samhället bara ett par minuter bort med cykel.

På nedre bottnen ligger rummen i fil. Att kunna se rakt igenom rummen bidrar till den luftiga känslan. Den öppna spisen är original, men har försetts med en mer värmeeffektiv spisinsats.

I nästan alla husets rum finns kakelugn eller öppen spis, väl bevarade och i gott bruksskick.

Furuköket från 1980-talet fick en snabb uppfräschning med nya bänkskivor i laminat, vitt kakel och vit färg på alla luckorna. Köksblandaren byttes mot en ny i gammaldags modell.

Eftersom matplatsen finns i rummet intill finns det svängrum i köket. Bredvid det gräddvita kylskåpet hänger en fin liten tallrikshylla och ett nött bakbord. Kylskåp, Smeg.

Matrummet är Idas favoritrum för att det är ljust och öppet åt alla håll. Det gamla slagbordet och kökssoffan är gamla auktionsfynd som hittat hem i det gamla huset.

Skinnfåtöljen med härlig patina är lika skön att se på som att sitta i. På väggen hänger en favorit, en plåtskylt, som en gång suttit monterad på en tågvagn.

Centralt på övervåningen finns en hall där Ida samlar sina antikvitetsfynd i grupper. Här är temat lek och idrott.

Husets utrymmen ger möjlighet att möblera med auktionsfynden bara för att det är vackert. Ida blandar det ljusa romantiska med tuffa detaljer i svart och mörkt brunt som gamla boxhandskar, resväskor och en rakspegel.

Det vilsamma gästrummet fungerar också som pysselrum. Ida har fyllt det gamla skåpet med hobbymaterial och verktyg.

Sovrummet har en mild färgsättning i vitt och linnebeige, där bara några få detaljer i trä bryter av. Täcke, Sockerklaras. Sänglampor, Watt & Veke.

Stora hallen är befriande tom på ytterkläder och skor, eftersom köksingången används till vardags. En liten skrivbordshörna får plats under den svängda trappan.

Ida i sin hängstol på verandan.

Huset som är 203 kvm stort är uppfört på 1800-talet med timmer som är ännu äldre. Gården moderniserades på 1980-talet, bland annat med en tillbyggnad. Planlösningen har annars behållits och är traditionell med rummen i fil.

Huset som är 203 kvm stort är uppfört på 1800-talet med timmer som är ännu äldre. Gården moderniserades på 1980-talet, bland annat med en tillbyggnad. Planlösningen har annars behållits och är traditionell med rummen i fil.

Ida Olofsgård erkänner villigt att hon är en obotlig romantiker, med ett särskilt gott öga till skavt, slitet, snett och vint.
– Jag är född i fel tid, suckar hon.
Men hon säger det med glimten i ögat, hon vet att hon inte är ensam om att vurma för det lantligt charmiga och romantiska. Det är en trend i tiden. Ida tjänar själv sitt levebröd i sin inredningsbutik, där hon säljer prylar och möbler i just den andan.

Det är lätt att tro att hon inrett hela det gamla huset med saker och ting från butiken. Men i sitt eget hem föredrar Ida äkta vara. Då ska det verkligen vara gammalt, så att patina och slitage är ett resultat av tidens tand och flitigt bruk.
– Redan som väldigt ung var jag en loppisråtta och flitig auktionsbesökare. Fast inredningsmässigt fick jag inte saker och ting att stämma helt, säger Ida.

Ung och nygift flyttade hon till lägenhet och inredde från golv till tak, så som man skulle ha det med mer modern stil à la Ikea. Men när hon sedan släpade hem sina auktionsfynd, så stämde det inte alls ihop.
– Trots det drogs jag till det gamla och kunde inte låta bli att handla på mig när jag stötte på något som jag blev förälskad i. Det är något speciellt med det där, att tingen har älskats och brukats av många före mig. Det går liksom inte att skapa den känslan på konstgjord väg.

Väntade på rätt ställe

Eftersom hon inte visste var hon skulle göra av sakerna, började hon samla gamla möbler och prylar i ett förråd och tänkte att någon gång i framtiden skulle alltihop nog hamna på rätt ställe.
Just "rätt ställe" visade sig inte vara helt lätt att hitta, när hon tillsammans med Kristoffer så småningom kände sig redo att köpa hus.

De letade idogt bland mäklarnas annonser och for på otaliga husvisningar, men inget av husen fick det att klicka helt. Så nåddes de av ett rykte om ett stort hus på landet, Mauritzgården.
– Det ligger på cykelavstånd från samhället, bara ett par kilometer från centrum. Ändå hade vi aldrig ens varit åt det här hållet innan vi åkte ut för att titta.

Det var en gråkall och ganska trist dag i mars månad.
– Men i samma sekund som vi steg över tröskeln och kommit in så bara visste vi båda två: Här är huset vi letat efter.
Mauritzgården är byggd under tidigt 1800-tal, men timmer och trä är hämtat från det gamla tingshuset i en grannby. När det monterades ner räckte materialet till två hus, varav Mauritzgården är det ena.
–Vi kände direkt att det var ett vänligt hus. Här fanns en rofylld frid och så mycket av det gamla kvar. Det går inga gamla spöken kvar och skramlar, skojar Ida.

Samtidigt noterade Ida och Kristoffer tacksamt att de föregående ägarna gjort ett bra jobb när de renoverade på 1980-talet. Originaldetaljer som snickerier, kakelugnar och spisar var orörda och moderniseringen gjordes med hjälp av en tillbyggnad för toalett och tvättstuga. Men enligt den rådande trenden då, blev det väldigt mycket trären furu i huset.
– Det kanske skrämde bort andra spekulanter. Vi tyckte att det var alldeles förträffligt bra!

Målade för glatta livet

Det enda huset egentligen behövde för att passa dem var hinkvis med vit och grå färg. Eftersom det mesta var trärent var det bara att sätta i gång och måla för glatta livet.
– Huj vad det gick undan! Vi hade bara ett par veckors glapp mellan det att vi tog över huset och dagen vi var tvungna att lämna lägenheten. Vi målade som galningar alla vakna lediga timmar på dygnet, för att så mycket som möjligt skulle vara klart när vi flyttade in. Hela huset doftade nymålat den dagen flyttlassen gick.

Av Anna Örnberg Foto Tommy Durath