Resan med Götheborg blev en utmaning och ett minne för livet för Lena. Bland arbetsuppgifterna ingick att surra seglen på den 47 meter höga stormasten!
Man kan säga att Lena Johansson står med båda fötterna fast förankrade i den halländska myllan. Under 28 av sina 47 levnadsår har hon och maken Mats arbetat som bönder på egna gården Hjörne som har gått i släktarv på Mats sida. Ägorna ligger ett stenkast från Viskans strand någon mil utanför Varberg och gården har en vacker huvudbyggnad från 1850-talet. Här tar familjen Johansson och deras anställda hand om skog, jordbruk och ett hundratal mjölkkor.
Men nu har Lena prövat något totalt annorlunda – hon har jobbat till sjöss på andra sidan jordklotet! Under tio veckor seglade hon som jungman på ostindiefararen “Götheborg”!
– Mitt livs äventyr, strålar Lena, när vi träffar henne på Hjörne några månader efter att hon mönstrat av.
– Egentligen är det inte alls så stora skillnader mellan att arbeta som bonde eller som sjöman. Både på landbacken och till havs är det viktigt med sunt, låt oss kalla det bondförnuft, och praktiskt handlag.
Veckorna på det återskapade segelfartyget Götheborg, en kopia av ostindienfararen som förliste utanför Göteborg 1745, gav Lena mycket i utbyte.
– Jag seglade på hamnarna i Singapore, Chennai i Indien och Djibouti i Afrika och fick uppleva flera världsdelar under resans gång. Men först låg vi för ankar i Singapore ett par veckor för utbildning av oss volontärer. Förutom 60 jungmän fanns det också 20 “riktiga” sjömän som var fast anställda ombord.
Men hur får man då idén att testa något så annorlunda?
– Det var faktiskt våra utflugna barn Maja, Petter och Fredrik som började prata om det här med Götheborg. Som de flesta andra ungdomar är de vana att resa kors och tvärs över världen och att testa jobbet som jungman kittlade deras nyfikenhet. Men så kom annat emellan för alla tre och då kom jag på idén att kanske jag skulle söka som volontär i deras ställe.
Lena tar ett dopp i Indiska oceanen. Det är 3 000 meter djupt.
– Att bada var det enda som svalkade när temperaturen steg till 40 grader. Ombord var vi 35 personer som delade på tre duschar. Tvätta kläder kunde vi bara göra en gång i veckan.
Så Lena skickade en ansökan om att få mönstra på som elev på Götheborg.
– Det var redan i slutet av 2005, men först efter ett år dök det upp en förfrågan om jag fortfarande var intresserad.
Påhejad av maken Mats, som lovade ta hand om ruljangsen på Hjörne om Lena ville åka, tackade hon ja. Dagen före nyårsafton 2006 samlades hon och de andra blivande skeppseleverna för att flyga till Singapore dit Götheborg redan hade seglats av en tidigare besättning.
– Medan vi låg i Singapore fick vi en första duvning i hur det är att arbeta och bo på ett segelfartyg.
– Jag var faktiskt näst äldst av alla eleverna och det kändes lite pirrigt till att börja med, jag visste ju inte hur jag skulle smälta ihop med så många yngre. Men jag lovar det var inte minsta problem, tvärtom. Jag fick underbara kompisar i mitt arbetslag, vi stormtrivdes ihop.
Ja, Lena och de andra eleverna tyckte till och med att det var helt ok att dela en trång skans på 35 kvadratmeter med ett lika stort antal jungmän!
– Det var lite småttigt om plats, men jag hade en otrolig tur, jag var en av få som fick en fast koj, de flesta andra fick ligga i hängmattor som lyftes undan när de sovit färdigt. Men i min koj fanns till och med en liten fläkt som jag fått ärva av en tidigare matros och dessutom fick jag plats för mitt bingfack, en liten låda för kläder och prylar.
Lena är en tålig kvinna vars sömn inte störs så lätt.
– Det var tur, för luften nere i skansen var inte alltid helt fräsch. Vi var 35 jungmän som delade på en dusch och tre toaletter och bara kunde tvätta våra kläder en gång i veckan. Samtidigt var det svettigt med tropisk hetta på sådär 37 grader. Men jag sov ypperligt ändå.
Skeppets volontärer var indelade i tre arbetslag som jobbade i treskift med allehanda arbetsuppgifter.
Hala segel
– Det gällde det mesta från rent underhållsarbete till att ta emot gäster ombord, från att gå brandvakt till att hissa och hala segel uppe i riggen, som är 47 meter hög.
Lena erkänner att det krävdes viss självövervinnelse innan hon tog sig upp på högre höjder första gångerna.
– Men sedan lärde jag mig snabbt hur jag skulle klättra och var säkerhetsselens krokar skulle fästas. Till slut tyckte jag det var rena, rama tjusningen att jobba högst däruppe, även nattetid.
Nu gick inte all tid åt för arbete.
– Låg vi i hamn och var lediga fanns ju inga sysselsättningsproblem. Singapore var en spännande och vacker stad. Nästa hamnstad var Chennai, där vi bland annat besökte en indier som varit med som jungman på Götheborg under en tidigare etapp. Dessutom gjorde vi med hjälp av en snabbgående båt ett besök i Indonesien. Resan dit tog bara en timme.
Ute till havs sysselsatte sig volontärerna med en massa annat på fritiden.
– Hälften av oss sjöng i kör och det var ju skojigt. Här hemma är jag annars med i Värö gospelkör, nu slapp jag få abstinens av brist på sång. På Götheborg hade vi dessutom en backgammonturnering och jag lyckades faktiskt ta mig till final.
Nu är Lena hemma på gården Hjörne med korna och kalvarna igen.
– Jag saknade både familjen och djuren under tiden till sjöss, men jag ångrar mig inte en sekund, veckorna ombord gick verkligen fort.
Lena upplevde de tio sjöveckorna som det stora äventyret.
– Visserligen har jag varit en hel del utomlands, som bonde är jag engagerad inom LRF och bondefacken och har sysslat mycket med biståndsarbete. I samband med det har jag varit i Afrika sex gånger. Men det här var något alldeles extra, en lärdom för livet!
För att få vara med under resan fick varje jungman betala 15 000 kronor ur egen ficka. Lena tycker att det var väl investerade pengar.
Visst längtade hon efter sin familj, ja till och med efter korna och kalvarna hemma, men tio veckor rinner ändå snabbt undan.
– Dessutom höll jag kontakt med Mats och ungdomarna via mejl från internetkaféer när vi låg i hamn. Det gick också att skicka kortare texter från Götheborg om det behövdes.
Nu har några månader runnit undan, Lena är hemma på gården och tillbaka i vardagslunken bland de hundra mjölkkorna.
Helt nyligen fick hon träffa alla sina gamla seglarkompisar från Götheborg då ostindiefararen efter sin lyckosamma resa runt om i världen återvände till hemmahamn efter 1,5 år. Då fick alla skeppets gamla jungmän vara med på ett dunderkalas!
– Det blev ett glatt återseende!
En av de erfarenheter Lena burit med sig hem är att man aldrig blir för gammal att lära sig något helt nytt.
– Det har betytt mycket för självkänslan. Nu vet jag att jag fixar att leva tätt, tätt med andra människor,och vågar klättra 40 meter upp i en rigg!
