Fotografen Amul Thapa om uppväxten i barnbyn: Det var som att hamna i himmelriket

– Jag har mycket i mitt liv att tacka min SOS-mamma för.
Amul Thapa kom till barnbyn i Nepal när han var nio år. Det var en dörr till ett nytt liv som öppnades.

Fotografen Amul Thapa om uppväxten i barnbyn: Det var som att hamna i himmelriket
Foto: SOS Barnbyar

I Nepal lever uppskattningsvis 4,7 miljoner barn i fattigdom och antalet ökar bland annat på grund av att många familjer drabbades svårt av jordbävningen 2015. SOS Barnbyar har varit verksamma i Nepal sedan 1960-talet och arbetar både med att ge akut stöd vid katastrofer, ett nytt hem till barn som förlorat förälders omsorg, samt med att stötta och stärka utsatta familjer så att familjen inte behöver splittras. Amul Thapa är ett av de barn som fick chans till ett liv bortom gatorna i Nepal.

 

Hur och varför kom du till barnbyn?

– När jag var runt två år gick min mamma bort. Min pappa gifte om sig ganska omgående och jag blev inte en del av hans nya familj. Istället tog min moster hand om mig under ett par år, men hon är änka och hade helt enkelt inte en inkomst för att ha råd att försörja mig och låta mig gå i skolan. Så när jag fyllde nio fick jag ett nytt underbart hem hos de dom jag ser som mina nuvarande familjemedlemmar på barnbyn i Kavre. 

 

Hur var det att växa upp där? 

– Det var himmelriket. Där fanns allt som ett barn behöver i sitt liv: en mamma, bröder och systrar. Även om våra band inte är biologiska så räknar jag dem än i dag till min närmsta familj. I barnbyn fick jag mat, utbildning, omtanke och kärlek. Min mamma i byn spenderade sitt liv med att se till att vi alla lyckades, och mina framgångar beror till stor del på henne. Hon var det bästa som hänt mig. Om jag hör ordet "hem" är det barnbyn jag tänker på.

Här kan du bli fadder i SOS Barnbyar

Amul Thapa är på besök hos sin familj i barnbyn. Foto: SOS Barnbyar

Har du något speciellt minne från din uppväxt?

– Allt som hände mig i barnbyn finns kvar i både hjärta och själ. Jag kommer ihåg kärleken och den omtanke som vi alla kände för varandra. Men mest av allt kommer jag ihåg min första dag i mitt nya SOS-hem, dagen när jag kom dit. En kvinna öppnade dörren och sa "jag är din mamma". 
Och det var så jag träffade en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Hon brukade alltid säga "det spelar ingen roll om du tjänar pengar, men du behöver alltid vara en god person med ett stort hjärta".
Det är viktigt och något som jag alltid bär med mig.

Idag är du fotograf, hur gick vägen dit? 

– Jag hade sedan barnsben en önskan om att jobba med media, vilket gjorde att jag valde att studera journalistik på college. Under mitt examensarbete gjorde jag ett fotojobb som jag senare visade för min farbror i barnbyn. Jag delade också min önskan om att äga en kamera och fortsätta studera foto. Lite senare fick jag inte bara en kamera från barnbyn, utan min SOS-farbror och pappa gav sig själva ut till olika mediaföretag och frågade efter ett jobb åt mig. Till slut fick vi napp på en nyhetsredaktion på en tidning där jag fick praktik och senare också jobb. 

Hur ser ditt liv ut idag?

– Nu för tiden är jag helt självförsörjande, och bor tillsammans med min moster och min fru. Vi har ett hus i Lalitpur nära Kathmandu. Jag har ofta släktträffar hos mig där mina biologiska syskon, som bor i närheten, träffar mina bröder och systrar från barnbyn. Det är ett härligt liv.

Läs mer om SOS Barnbyar