Gudruns beslut för kattfobin: "Jag svor och sa att nu får det vara nog"

Efter 50 år fick det vara nog. Då bestämde sig Gudrun för att ta tag i den kattfobi hon haft sedan hon var barn.

– Processen var jättejobbigt, men det var värt det, för det går att bli fri från en fobi, säger hon.

Gudruns beslut för kattfobin: "Jag svor och sa att nu får det vara nog"

Det finns ingen specifik händelse som har gjort att Gudrun Sirviö blev så rädd för både hundar och katter när hon var liten.

– Min fobi var lite speciell. Jag har alltid tyckt om djur och kunnat titta på dem, men så fort en katt eller hund närmade sig skrek jag och sprang iväg. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag var rädd för, kanske att de skulle komma för nära eller klättra på mig, berättar Gudrun.

Förståelsen från omgivningen var i det närmaste noll. "Hur kan du vara rädd för något som är så sött och gulligt?" var en vanlig kommentar.

– Det är väl lite bättre nuförtiden, men som vuxen har jag också hört kommentarer som gjort mig ledsen och fått mig att må dåligt. Folk kunde fråga rent ut "Har du inte slutat med de där dumheterna än?".

Gudruns föräldrar var bekymrade och hjälpte sin dotter. När Gudrun var liten lyfte de upp henne. Senare följde Gudruns mamma sin dotter till skolan eller skjutsade henne, eftersom hon visste hur Gudrun skulle reagera om hon mötte en katt eller hund.

Gudrun led av kattfobi sedan barnsben.

 Hundrädslan försvann

När Gudrun fyllt 17 kände hon att hon nog skulle klara av att bli av med sin rädsla för hundar. Hon tjatade sig faktiskt till en liten valp. Föräldrarna var tveksamma och uppfödaren på det klara med att det nog inte skulle bli ett köp.

Gudrun fick komma och hälsa på så ofta hon ville. Och en dag hände det: hon klarade att lyfta den lilla taxvalpen! Det var första gången hon rörde vid ett djur. Föräldrarna köpte valpen och Gudrun tillbringade mer och mer tid i krabatens sällskap.

– Det tog flera månader innan det funkade, men det gick.

En dag gick hon på eget initiativ till en fotograf för att låta fotografera valpen. Den var fortfarande lekfull och nafsade efter Gudrun som bet ihop. Hon var ju tvungen att hålla i valpen och ville inte visa för fotografen att hon var rädd för den lille fyrtassingen.

– Vilken triumf när jag gick därifrån!

Men sin fobi för katter fick Gudrun inte bukt med. Den satt i. Gudrun gick en omväg om hon såg en katt. Blev hon hembjuden till några var hon – eller hennes man – tvungen att först kontrollera om de hade katt. I så fall blev svaret nej.

Till slut fick Gudrun nog. Hon och maken hade flyttat, och en av de nya grannarna bjöd in dem.

– Jag visste att de hade två katter, så jag tackade nej. Sen svor jag en lång ramsa. "Nu får det vara nog", tänkte jag. Jag måste kunna umgås med folk även om de har katt.

Dagen efter, en söndag, åkte Gudrun till biblioteket och lånade böcker om katter och katters beteende.

– Jag läste på in i minsta detalj och bestämde mig därefter för att kontakta en kbt-terapeut.

Gudrun var inställd på att det skulle ta lång tid och vara väldigt jobbigt. Men efter några inledande samtal med psykologen Katarina Molin var det dags att träffa katter på riktigt. Katarina ordnade ett möte med en familj som hade två lugna, till och med skygga, katter. Gudrun åkte dit med maken.

– Paret var väldigt förstående. Många tror ju att man inte tycker om djur, men så har det aldrig varit för mig. Jag tyckte om dem, men ville inte ha dem nära. Innan jag kom in i huset bröt jag nästan ihop.

Efter en jobbig process kunde Gudrun till slut börja närma sig katter.

Klappade katten

Gudrun fick möta en katt i taget. Den första satt på ett akvarium. Sakta, sakta började hon gå mot katten med godis i handen. Det viktiga var att hon själv tog kommandot och Gudrun märkte att det inte var lika svårt att närma sig en katt som om den kommit fram till henne.

Hon rörde sig försiktigt och pratade hela tiden med mannen i familjen, så katten inte skulle känna sig rädd. Katten fick godis och Gudrun började klappa djuret.

– Sedan satte jag mig på golvet och bad mannen lyfta ner katten. Den kom fram till mig, jag lyfte upp den och den satte sig på min axel. Det var ett oerhört starkt ögonblick och det går nästan inte att förklara känslan, säger Gudrun och rösten bryts i några sekunder.

Gudrun bad ägaren att släppa in katt nummer två i rummet och även den kunde klättra på Gudruns ben utan att hon kände obehag. Hela mötet med katterna tog ungefär 2,5 timmar.

– Jag var helt färdig efteråt och sov hela vägen hem.

Hur känner du nu när du träffar en katt?
– Tanken att det är en katt far genom mitt huvud, men det är inga problem. Jag känner inte att jag måste ge mig därifrån. Nu vet jag ju också att katter inte automatiskt är påflugna, man måste ofta locka på dem för att de ska komma.

Tar du medvetet kontakt med katter för att du inte ska bli rädd för dem igen?
– Ja, jag "utsätter" mig för katter. När jag vet att folk har katt – och om jag känner att personerna är pålitliga och har förståelse för att jag haft problem – går jag gärna hem till dem. Nu kan jag kela med katter.

Hur lång tid tog det för dig att bli av med kattfobin?
– Allt som allt ungefär en månad.

Vad vill du säga till personer som lider av en fobi?
– Ta hjälp om du lider av det! Det går att förändra. Processen är jättejobbigt men det är värt det, för du kan bli fri från din fobi.