Gunila drabbades av sepsis och kämpade för livet: "Det handlade om timmar"

Det började som ett njurstensanfall. Tolv timmar senare insjuknade Gunila Erlandson i en mycket allvarlig sjukdom med hög dödlighet. Hon hamnade på akuten med svår sepsis, blodförgiftning, och fick ligga i respirator. Tack vare rätt behandling i tid lever hon idag ett bra liv med sin hund Sigge.

Gunila drabbades av sepsis och kämpade för livet: "Det handlade om timmar"
Gunila hade tur som fick behandling snabbt. Nu ägnar hon sin tid åt gårdshunden Sigge.

Trots att Gunila Erlandson, 71, är utbildad sjuksköterska hade hon svårt att tolka symtomen när hon drabbades av sepsis, ett livshotande tillstånd med hög dödlighet, som uppstår när immunförsvaret överreagerar på en infektion i kroppen. När man drabbas av sepsis är det en kamp mot klockan. Det gäller att så snart som möjligt få läkemedel som sätter stopp för immunförsvarets smäll mot den egna kroppen. Var femte person som drabbas av sepsis avlider.
– Jag är tacksam att jag överlevde utan några bestående men, säger Gunila Erlandson. 

Kvällen den 8 maj för tio år sedan kom Gunila hem till lägenheten i Lund efter ett möte. Hon satte sig vid datorn för att skicka ett brev då hon kände en huggande smärta på höger sida baktill på ryggen. Smärtan kände hon igen eftersom hon sedan 90-talet med jämna mellanrum drabbats av njurstensanfall. Gunila, som då arbetade som narkossköterska vid Skånes universitetssjukhus i Lund, misstänkte att ett anfall var på gång, men tog det lugnt för att se om det skulle gå över. Vid midnatt blev smärtan värre och hon tog en taxi till akuten. Där fick hon en smärtstillande spruta morfin och kunde sedan återvända hem. Tolv timmar senare började hon må väldigt dåligt.

Läpparna helt blå

– Jag började frysa alldeles förfärligt, fick feber och kände mig riktigt kass. När jag började må illa och gick till toaletten fick jag se i badrumsspegeln att läpparna var blå, och det vet jag är tecken på syrebrist. Då blev jag rädd, säger Gunila Erlandson.

Trots att hon är utbildad sjuksköterska hade hon svårt att tolka de diffusa symtomen. Men hon ringde sin kollega Anna-Greta på jobbet, som genast reagerade på att något var riktigt fel.
– Hon frågade om jag behövde en ambulans och jag svarade ja, sedan blev allt svart. Jag överlevde tack vare henne, hon räddade livet på mig och det har jag sagt till henne många gånger.

Gunila har inget minne av att hon packat sin necessär eller hur hon lyckats öppna ytterdörren för ambulanspersonalen. På väg ner i trapphuset svimmar hon och vaknar upp först på akuten. Hon ser ett helt team jobba med henne, och ge henne antibiotika, vätskebehandling och medicin för att höja blodtrycket.
– Jag vaknade till och fick se läkare jag kände igen. Då släppte rädslan, men annars är allt dimmigt.

Läkarna misstänker snabbt att hon har fått urosepsis, blodförgiftning, till följd av njurstenen. CT-röntgen visar hur njurstenen blockerar vägen ner till urinblåsan. På det viset har kolibakterier spridit sig ut i blodomloppet. Man sätter in en slang rätt in i njuren för att leda ut urinen ur kroppen.

Gunila förs över till medicinsk akutvårdsavdelning och får antibiotika intravenöst. Hon får även mediciner som ska hjälpa till att höja blodtrycket. På kvällen blir läget mer kritiskt och hon flyttas då över till intensivvårdsavdelning.

Vid sepsis läcker blodkärlen och skadar ofta de inre organen. Gunila får svårt att andas, lungorna hade tagit stryk då mängder av vätska sipprat ut i dem. Hon får en syrgasmask som pressar in syre i lungorna. I flera dagar kämpar Gunila med masken på, men till sist läggs hon i respirator.

Det behövs mycket kunskap om blodförgiftning för att fler ska hinna botas i tid. Gunila arbetar därför som sepsis-ambassadör på Sepsisfonden.

Kunde dött

Antibiotikan har först inte den effekt man hoppats, men efter två dygn vänder det lyckligtvis, inflammationen i blodet minskar och hon kan andas själv.
– Jag var så medtagen att jag aldrig förstod att jag hade sepsis. Jag var bara fruktansvärt trött och sov mest.

På återbesöket två veckor senare i början på juni förklarar intensivvårdsläkaren för Gunila att hon haft en allvarlig sepsisattack.
– Han säger att jag ska vara glad att jag har överlevt och berättar att en femtedel av patienterna dör, och att många riskerar att bli invalider för livet. Jag känner mig oerhört tacksam att jag hade sådan otrolig tur.

Tre månader efter attacken, i augusti 2007, känner hon sig helt återställd.
– Krafterna kom successivt tillbaka och efter det har jag inte haft några besvär.

Åren efter sepsisattacken har Gunila föreläst om sin tid som patient. Hon undervisar personalen på intensivvårdsavdelningen och studenter som utbildar sig till läkare och sjuksköterskor. Hon är ambassadör och talesman för sepsisfonden, där hon sprider kunskap och förståelse om sjukdomen som kan leda till allvarliga skador. Många får amputera både armar och ben. 20–30 procent av de drabbade, 5 000 människor, avlider varje år i Sverige som en följd av sepsis.

Idag lever Gunila ett aktivt och friskt liv, helt utan men från sin sepsis. Sedan några år tillbaka är hon pensionär och ägnar mycket tid åt sin dansk-svenska gårdshund Sigge, som hon övertagit från vänner. Hon spelar dessutom golf, är medlem i en bokklubb och sjunger i kör.
– Jag har ett bra liv idag. Jag hade tur som kom in i tid och fick den bästa tänkbara vården.