Läkaren Karin om att själv bli sjuk i tarmcancer: Väntan på operation är det svåraste

I sin roll som läkare har Karin Wahlberg gett många cancerbesked. Förra vintern fann hon sig plötsligt själv vara cancerpatient. Sjukdomstiden innebar många prövningar men resulterade också i flera positiva insikter.

Hur absurt det än kan låta har vissa sorters cancer högre status än andra. En av de cancerformer som hamnar längst ner på den inofficiella finhetsskalan är tarmcancer. Orsakerna till detta är flera: Tarmcancer är i viss mån livsstilsrelaterad och drabbar mestadels äldre personer. Dessutom känner många motvilja inför att öppet diskutera något så oglamoröst och tabubelagt som våra tarmar. Det är Karin Wahlberg fast besluten att ändra på.

– Jag har tagit på mig uppgiften att försöka allmänbilda människor i ämnet tjock- och ändtarmscancer. Det är viktigt att vi vågar prata om rumpan, tarmar, bajs, kiss och hela faderrullan. För mig som har underlivet som mitt arbetsområde är det lätt att diskutera de här sakerna, konstaterar Karin när vi ses på hennes förlag i Stockholm.

Men det är inte utifrån rollen som gynekolog och förlossningsläkare Karin tar avstamp i ämnet, utan som patient.

Läkaren Karin om att själv bli sjuk i tarmcancer: Väntan på operation är det svåraste
Karin är fast besluten att ändra på det tabubelagda att prata om tarmen. Hon drabbades själv av ändtarmscancer och har upplevt sjukdomen både som läkare och patient.

Karin Wahlberg

Ålder: 65 år.
Familj: Make, dotter, son och fyra barnbarn.
Bor: I Lund.
Yrke: Läkare och författare.
Aktuell: Med boken Cancerland – tur och retur.


Under sina över 20 år
som läkare har Karin gett otaliga cancerbesked till sina patienter. I början av förra året tvingades hon inse att hon själv tillhörde de cancerdrabbades skara.

– Allt började med att jag upptäckte blod på toalettpappret, men den gången slog jag dövörat till. Senare har jag läst att det är vanligare bland läkare än hos andra personer att man nonchalerar sina egna symtom. När man vet vad som är farligt blir man på något vis ännu räddare.

– När jag en tid senare såg färskt blod i toaletten gick det inte att blunda längre. Då blev jag jätterädd! Jag utgick direkt från att det handlade om en tumör.

Fick se knölen
Karin tog för givet att vårdcentralen skulle ta hennes symtom på lika stort allvar som hon själv. Istället fick hon svaret att hennes blödning förmodligen berodde på förstoppning. Först tre veckor senare fick hon träffa en underläkare. Läkaren kunde inte känna någon tumör och föreslog därför att man skulle avvakta och se om Karin fick fler blödningar innan hon undersöktes vidare. Som ett brev på posten kom en ny blödning snart därefter.

– Jag kontaktade på nytt vårdcentralen och bad om att få remiss till en koloskopi. Läkaren svarade mig att jag först var tvungen att komma på återbesök till henne. Dessutom kunde ta upp till tre månader att få tid för en koloskopi. Som erfaren läkare kände jag vid det laget att jag var tvungen att ta saken i egna händer.

Efter viss tvekan frågade Karin en kunnig läkarkollega som är kirurg vad hon skulle göra. Han bokade omedelbart in henne för en koloskopi. Karin följde med egna ögonen undersökningen via en skärm som visade slangens vindlande väg genom tarmarna. I ändtarmen uppenbarade sig en orgelbunden gråvit knöl.

– Jag såg själv att det var en cancertumör. I det ögonblicket kände jag fasa, men också någon sorts revansch. Jag hade rätt, tänkte jag. Det var tyst i rummet och sköterskan som var med tog min hand. Jag ställde inga frågor, för jag visste att där och då kunde ingen svara på om cancern hade spridit sig eller inte. Bilden av tumören hängde kvar i mitt huvud länge, men nu tänker jag inte så ofta på den längre.

Väntan på operation är det svåraste för de flesta cancerpatienter. Så var det också för Karin.

– Jag såg till att bara omge mig med människor som jag hade valt ut mycket noggrant. Jag ville inte behöva hantera andras rädsla, oro och sorg. När man är inne i sjukdomsstadiet har man nog med sina egna känslor.

Dålig sjukvårdssekretess
Strax efter att hon fått sin diagnos fick Karin klart för sig att sjukvårdssekretessen inte alltid efterlevs.

– En vän fick vetskap om min cancer innan jag hade hunnit berätta om den för henne. Jag kunde lätt räkna ut att det var en av mina kollegor på sjukhuset som var källan. Det var väldigt, väldigt obehagligt! Före operationen kände jag mig så skyddslös. Jag ville veta hur prognosen såg ut innan jag berättade för människor utanför min närmaste krets. Men trots att jag var tydlig med att jag inte ville att informationen om min cancer skulle spridas vidare var det ett par personer som inte kunde hålla tyst.

På vissa tarmcancerpatienter behöver det läggas en tillfällig stomi i samband med operationen. Fyra dagar innan inskrivningen på sjukhuset fick Karin därför besöka en stomiterapeut.

– När hon började plocka fram de tråkiga, hudfärgade stomipåsarna blev det för första gången påtagligt för mig att jag var sjuk på riktigt. Jag sov inte på hela den natten, istället grät jag mig igenom den. Efteråt har jag undrat vad som tog åt mig. I slutändan slapp jag stomi, men om det hade behövts hade jag förstås klarat det också.

När dagen för operationen väl infann sig kände Karin ett stort lugn inombords. Hon hade högt förtroende för de skickliga kirurgerna som skulle utföra ingreppet. Då hon rullades ner till operationssalen på kirurgiska kliniken i Malmö tyckte hon till och med att det var lite spännande att för första gången få se sin forna arbetsplats från en sjukhussäng.

Läkaren Karin om att själv bli sjuk i tarmcancer: Väntan på operation är det svåraste
När dagen för operationen väl infann sig kände Karin ett stort lugn inombords.

Inga cellgifter
Operationen gick så bra som den kunde gå. Cancern hade varken hunnit sprida sig till andra organ eller till några lymfkörtlar. Karin behövde därför ingen cellgiftsbehandling. Efter återbesöket på kirurgen en månad efter operationen klippte sjukvården banden med henne som patient.

– Cancer är en alldeles för stor och tung diagnos för att släppas efter bara en månad. Många tankar och frågor dyker upp långt senare och då har man ingen att vända sig till. Det borde vara självklart med ett nytt återbesök ett halvår efter operationen, men tyvärr finns det i dagsläget inga resurser till det.

Sjukdomstiden fick Karin att se vissa saker i ett nytt ljus. Framförallt insåg hon att hon ville vara närmare sin familj, vilket ledde till att hon sa upp sig från sin deltidstjänst som läkare på Visby lasarett. Ett halvår efter sin operation påbörjade hon en ny tjänst på Kvinnokliniken i Ystad. Arbetsplatsbytet blev en större omställning än hon hade räknat med.

– Det var många nya kollegor, ett nytt sjukhus att lära sig hitta i, och ett datasystem som jag inte var van vid. Dessutom skulle jag fylla 65 ett par månader senare och hade svårt att acceptera att jag uppnått pensionsåldern. Till på köpet var jag fortfarande instabil efter hela cancerupplevelsen. Det blev alldeles för mycket att hantera på en och samma gång. Jag fick ångest och slutade sova på nätterna.

Karin tog kontakt med en psykoanalytiker som hon varit hos några år tidigare.

– Han sa direkt: “Cancer är ett livshot. Det tar tid att ta sig igenom det.” Det var jättebra för mig att få prata med någon utomstående. Vid mitt tredje besök brast det totalt och jag började gråta på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort i mitt vuxna liv. Alla avgörande livshändelser kom helt plötsligt över mig. Inte minst min mammas död i bröstcancer när jag var nio år, och den känsla av övergivenhet som det efterlämnade. Att förlora min mamma som barn var värre än att själv få cancer, som jag ser det idag.

Läkaren Karin om att själv bli sjuk i tarmcancer: Väntan på operation är det svåraste
Det var jättebra för mig att få prata med någon utomstående. Vid mitt tredje besök brast det totalt, berättar Karin.

Föreläsningar
Som läkare brukar Karin avråda sina cancerpatienter från att fördjupa sig i statistik kring sin sjukdom – Ett råd som det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort att följa. Plötsligt satt hon själv och dammsög nätet på återfallsstatistik och överlevnadssiffor.

– Från att i början inte alls ha velat veta hur min prognos såg ut ville jag nu ha exakta siffror. Jag blev helt fixerad vid det! Lyckligtvis släppte det behovet efter ett tag. I dag mår jag jättebra. Eftersom jag vet att min prognos är god lever jag i tron att det är över. Jag har helt enkelt bestämt mig för att jag är frisk nu.

Karin är noga med att poängtera att cancern inte bara har medfört negativa saker. Förutom att sjukdomen har fått henne att genomföra vissa livsstilsförändringar har den också förändrat henne själv till det bättre.

– Jag har blivit känsligare, vilket framförallt är bra i min roll som läkare. Samtidigt har jag också blivit tydligare och mindre tjänstvillig. Jag kan stå upp för mig själv och säga ifrån på ett annat sätt tidigare, även i de nära relationerna. Det har varit jättehärligt att bli mer bestämd. Ytterst handlar det om att jag har insett att jag är huvudpersonen i mitt eget liv och att jag faktiskt inte måste göra vissa saker om jag inte vill.

Den omvälvande tiden i cancerns skugga fick Karin att börja skriva ner sina upplevelser. Slutresultatet har fått titeln Cancerland – tur & retur.

Läkaren Karin om att själv bli sjuk i tarmcancer: Väntan på operation är det svåraste
Karin drabbades av cancer och började skriva ner sina upplevelser. Slutresultatet blev boken med namnet “Cancerland – tur & retur”.

– Jag har varit nervös över hur boken ska tas emot. Den är ju så personlig och annorlunda jämfört med mina andra böcker. Det var en så stark upplevelse att skriva den att jag har haft svårt att komma igång med nästa bok i min romanserie som utspelar sig på ett sjukhus under 1950-talet. “Jag struntar väl i Ella-Kristin och allt vad de heter”, tänkte jag ett tag. Men nu har jag kommit in i det igen.

Framöver kommer Karin att föreläsa utifrån sina erfarenheter som tarmcancerpatient.

– Mitt viktigaste budskap till sjukvården är att man måste börja med att utreda om det rör sig om något farligt när det kommer en lite äldre patient med symtom som kan kopplas till tarmcancer. För patienternas del gäller det att inte ge sig förrän de blir ordentligt undersökta och utredda. Själv är jag religiöst tacksam över att jag lever och att allt har gått så bra.

Scroll to Top