Cysta. TV-journalisten Katarina Hultling, 53, beskriver sin barnlöshet som en livslång sorg som det går att lära sig att leva med. Numera föreläser hon om ämnet men också om modet att våga vara den man är och stå upp för det liv man vill leva.
Katarina Hultling upprepade ordet för sig själv och drog ett djupt andetag. Menade läkaren som satt mitt emot henne att hon hade drabbats av något som kunde vara cancer? Det var inte möjligt – hon var ju bara fjorton år, sportig och för övrigt frisk som en nötkärna. Men jo, cystan var stor som en apelsin och satt på ena äggstocken. Röntgenplåtarna ljög inte.
– Jag blev ju såklart orolig, säger Tv-journalisten och föreläsaren Katarina Hultling, idag 53, när vi träffar henne på ett kafé i närheten av hemmet på Söder i Stockholm. Jag hade inte haft ont eller känt av cystan på något sätt. Den upptäcktes tack vare att min mens var så oregelbunden – jag kunde få blödningar varannan vecka och det är ju inget ovanligt i början. Men i mitt fall fortsatte det så mamma tog till slut med mig till gynekologen. Och det var då jag fick beskedet.
Att den dagen skulle komma att påverka hennes liv förstod hon inte då. Livet i uppväxtstaden Västerås hade dittills bestått av körsång, läxor, sport, umgänge med familj och vänner. Den unga Katarina – mellanbarn i en syskonskara av tre – hade lätt för sig i skolan och trivdes med att ha mycket att göra. Var läxorna gjorda såg hon till och med till att få extraarbeten.
– Man kan nog säga att jag var fröken präktig, ler hon och rör om i sitt kaffe. Det var skotskrutig kjol med knähöga strumpor och hela köret. Jag minns att jag hade alla vaktposter i skolan man kan tänka sig – rastvakt, blomvakt, lunchvakt – allt! Men jag trivdes i skolan och på fritiden hade jag mina vänner i Mariakören som jag hade vansinnigt kul ihop med.
Livet var glädje och här och nu. Att just hon, Katarina, skulle drabbas av en cysta kändes därför overkligt. Hon var ju så ung! Men hon skulle inte oroa sig, försäkrade läkarna, cystan skulle opereras bort och det kvickt.
– Men när de öppnade buken hittade de flera cystor, berättar Katarina. Det slutade med att de tog bort äggstocken och äggledaren på den sida där cystan satt. På andra sidan sparade de en liten bit av äggstock och äggledare, stor som en tumnagel. De försökte ju att behålla så mycket som möjligt eftersom jag var så ung.
Lättnad suck
Tack vare sin goda grundkondition återhämtade sig Katarina snabbt. Hon skakar på huvudet och minns hur hon endast några veckor efter operationen var ute och tränade höjdhopp, någon längre konvalescens var inte ens ett alternativ. Det sjuka var bortopererat och därmed problemet. Livet skulle återgå till det normala. Att operationen skulle kunna få allvarliga konsekvenser var det ingen av läkarna som hade informerat henne om. Och hemma drog föräldrarna Arthur och Birgitta en lättnadens suck över att deras äldsta dotter inte var värre däran.
Så kom dagen då Katarina kallades till sjukhuset för att få stygnen på magen borttagna. Ett enkel procedur som skulle vara avklarad på några minuter. Hon hade inte ens behövt be mamma Birgitta att följa med.
– Jag minns att jag satt där och hade på mig en sådan där fånig blå papperskjol som man fick hos gynekologen förr. Sedan sa läkaren orden jag aldrig glömmer: “Jag vill bara att du ska veta att den dag du vill ha barn kommer det att bli mycket svårt.”
Hon tystnar en stund och tänker efter innan hon fortsätter att berätta.
– Jag sa inget till läkaren, jag bara vände mig om och gick tillbaka till omklädningsrummet och satte mig på en brits i min blå papperskjol. Sedan kom tårarna…Det var så dubbelt. Jag var ju bara 14 år och att skaffa barn kändes så avlägset. Men tårarna kom ju ändå någonstans ifrån…
– Det var en udda upplevelse när Victor överräcktes till oss. Det var nästan lite otäckt. Nu var han vårt ansvar för resten av livet.
Lämnades ensam
Hur en fjortonårig flicka kunde lämnas ensam med ett sådant besked
förundrar henne än idag. Men då, på 60-talet var tiden en annan. Kristeam och erbjudande om psykologhjälp var ännu inte en självklarhet inom vården. På samma sätt diskuterades inte saken hemma i familjen. Sorgen var hennes egen och hur skulle hon kunna berätta när hon helt saknade ord för hur hon kände?
– Att inte kunna få barn på naturlig väg är en livslång sorg som aldrig går över. Då pratade jag aldrig om det med mina föräldrar. Men jag gjorde det flera år senare och då sa min mamma att det enda som var viktigt för dem var att jag överlevde, läkte och blev frisk. Men därutöver har jag aldrig haft någon att prata om det med, aldrig sökt psykologhjälp…Jag har nog klarat mig på min personlighet. Jag har fått lära mig att leva med sorgen.
Stark, målmedveten och med en i grunden god självkänsla tog sig den unga Katarina ut i livet. Utbytesstudent i USA, framgång som curlingspelare, journalisthögskola och lovande Tv-karriär. Ju mer hon hade att göra desto mer fick hon gjort. Sorgen sköt hon åt sidan – medveten om att tiden skulle komma då alla känslor skulle komma upp till ytan igen.
– Sorgen bubblade givetvis upp när jag gifte mig, säger Katarina och föser en blond hårslinga bakom örat. Jag berättade tidigt för min dåvarande man att jag skulle ha svårt att få barn. Nu hade han ett barn sedan tidigare och visste därmed att han var fertil. I vår relation blev det både på gott och ont eftersom jag då kände att vår barnlöshet blev så mycket mitt fel. Jag tog på mig skulden…Det var dumt tänkt av mig.
Hoppfull in i det sista
Viljan att bli mamma pockade på. Och trots att operationen efterlämnat endast en liten del av ena äggstocken och äggledaren hoppades Katarina på ett mirakel. Samtidigt pressade hon på sjukvården för att så snabbt som möjligt bli satt under barnlöshetsutredning. Eftersom hon redan hade passerat de trettio visste hon att det inte fanns någon tid att förlora.
– Under den här tiden började jag även att på allvar fundera på adoption. Jag hade redan i mitt yrke som journalist tidigt intresserat mig för adoptionsfrågor. Sett i backspegeln förstår jag ju att det var för att lära mig själv. Vi började adoptionsutredningen parallellt med barnlöshetsutredningen, trots att många tycker att man bör göra en sak i taget.
Tiden som därefter följde blev en prövning i tålamod och ork. Katarina drar en djup suck vid tanken på de otaliga prover som krävdes och ph-värden som skulle mätas. Sjukhuset Sophiahemmet i Stockholm blev snart som ett andra hem för Katarina och maken. Tänk om det ändå fanns en chans! Hon ler vid minnet av ett samtal hon hade med sin gynekolog.
– Han var så fantastisk under den här perioden och sa till mig att “Livet må förändras, våra levnadssätt likaså – det enda som inte förändras är kvinnors biologiska klocka. Och den rår vi doktorer inte på.” De gjorde verkligen allt de kunde men det som fanns kvar av min äggstock och äggledare var för skadat. Jag skulle aldrig kunna få barn på naturlig väg.
Hon kastar en blick ut genom caféfönstret och lutar sig fram över bordet.
Trots att de saknar genetiska band är Katarina och Victor mycket lika till sättet.
– Det är otroligt att se hur mycket vi påverkas av vår miljö. Victor är lik mig i humöret och han är öppen och ärlig. Vi står varandra mycket nära.
Lyckokänslan uteblev
Nu hade hon det svart på vitt – det skulle aldrig bli några biologiska barn. Så efter ett antal provrörsbefruktningar i privat regi sattes adoptionsprocessen igång med full kraft. Ville inte naturen göra dem till viljes skulle de ta hand om ett övergivet barn. I juli 1990 åkte paret till Lima i Peru för att hämta hem lille Victor som fötts under våren samma år. Efter en lång tid av tester, utredningar och väntan skulle äntligen drömmen om ett barn besannas.
– Men när jag till slut fick Victor i min famn kände jag inte den här lyckokänslan som jag läst att andra adoptivmödrar känt, berättar Katarina. Istället tänkte jag: Det här är vägs ände. Oavsett vad vi tycker om det så är det detta barn vi får. Nu är han mitt ansvar. Dessutom tyckte jag att Victor luktade illa. Hela Lima är täckt av en lukt av smog, sopor och smuts och Victor luktade precis likadant.
Upplevelsen präglades också av att adoptionen förhalades i Peru. Först efter två månader fick de nya föräldrarna återvända till Sverige med sin son.
– Ansvarskänslan fanns där…men kärleken kom först när jag hade varit hemma med honom ett tag, låtit våra vänner träffa honom, varit ute och gått med honom i vagnen – testat att jag klarat av allt! Då kom känslorna.
Hon berättar om de första gångerna hon var ute med Victor, om oron för att folk skulle tycka att hon rörde sig klumpigt och ovant med vagnen. Och om hur hon först inte vågade åka buss med vagnen av rädsla för att göra fel.
– Med det där släppte i takt med att jag lärde mig vad som krävdes av mig som mamma.
Katarina tar fram en barndomsbild av Victor ur sin plånbok och berättar stolt hur deras relation alltid präglats av kärlek, närhet och öppenhet. Victor som idag har fyllt 17 år vet allt om sin mammas sorg över att inte själv kunna få barn, om deras första möte i Lima och framför allt – att han själv inte är och aldrig har varit ett andrahandsalternativ.
– Jag har verkligen rannsakat mig själv. Varför ville jag ha barn egentligen? Det var inte så att jag valde Victor istället för ett biologiskt barn.
Hon stryker med fingret över det lilla fotot av sonen och fortsätter sedan:
– Men jag tror att man har behov av att följa någon genom uppväxten och livet. Och att man oavvisligen vill vara behövd som människa. Jag älskar Victor mer än något annat och tycker faktiskt att det är skönt att han saknar mina gener. I slutändan är det livet med barn som är viktigt – inte att barnet kommer från min mage.
