De var vänner i 42 år – sedan visade det sig att de var syskon

Jorunn och Roger växte upp i närheten av varandra och trodde att de bara var goda vänner. Först det år då de båda fyllde 42 år fick de veta sanningen.
Foto: Björn Hexeberg

De var vänner i 42 år – sedan visade det sig att de var syskon

Den 28 februari 1973 kommer Roger Grava Grande till världen. Han växer upp tillsammans med mor, far och två bröder. Familjen bor i tätorten Grötsund vid Skienälven, i Skien kommun, Telemark, Norge.

Drygt sex månader senare, den 9 september, får Telemark ännu en ny medborgare. Då föds Jorunn Slaatedal och hon går in sina första barnskor uppe på Röråsen, en halvö som går ut i Skienälven. Jorunn växer upp tillsammans med sin mor, far och en lillasyster. De lever som de flesta familjer gör. Ändå får Jorunn tidigt en känsla av att det är något som inte stämmer. Något hon inte får veta, något som inte berättas.

Om Jorunn promenerar de tio minuterna det tar till slutet av halvön, kan hon se över till Roger. Trots att de bor så nära varandra är det först när de börjar skolan som de lär känna varandra.

I augusti 1980 ropas de bägge upp på Skotfoss skola, med fjärilar i magen. Roger placeras i klass 1A, Jorunn börjar i B. En del av undervisning är gemensam, bland annat gymnastiktimmarna. Skolutflykter och idrottsdagar försiggår också i samlad tropp.

När någon hittar på rackartyg är skojaren Roger aldrig långt borta. Men han hittar aldrig på något som är elakt på riktigt. Han mobbar aldrig Jorunn på grund av hennes glasögon, så som en del av de andra barnen gör. Jorunn tycker att Roger är snäll.

Tiden går, och barnaår blir till tonår. De konfirmeras tillsammans och träffas fortfarande ofta på fritiden. En av Jorunns bästa väninnor är granne med Roger, så de sticker gärna in om honom och säger hej. När det börjar bli kul att festa samlas de ofta under samma tak.

Långsamt, nästan omärkligt, glider Jorunn och Roger över i vuxenlivet. Plikterna kallar. Familj, jobb, barn. Jorunn får två barn och Roger får ett. Kontakten är inte lika tät längre men de hälsar alltid glatt och ger varandra en kram när de ses. De pratar en stund när de träffas i affären och om barnen får härja en stund på lekplatsen i centrum sätter de sig gärna och snackar en stund. Jorunn tänker som hon alltid gjort: "Vilken trevlig karl Roger är!"

En fyraårig Roger. Han var en riktig charmör som växte upp med tre bröder, helt ovetande om att han också hade två systrar.

Jorunn som nybliven förstaklassare. Hon blev mobbad för att hon hade glasögon, men inte av Roger. Han var en av de snälla.

"Vi är syskon"

Tiden går. Det är januari 2015 och både Jorunn och Roger fyller 42 år detta år. 

I Kjörbekk, precis utanför Skiens stadskärna, bor muraren Roger och hans sambo. Det är fredag. Klockan närmar sig sju på kvällen. Roger är glad att helgen äntligen är här och slänger sig ner i bästa fåtöljen med en öppnad öl.

Då piper hans mobil till. Han har fått ett sms. Han tar mobilen och läser:

"Hej, du känner inte mig, men vi är syskon."

"Vad menar du?" skriver Roger tillbaka. Han känner igen avsändarens efternamn och skriver vidare:

"Har du en syster som heter Jorunn?"

Han får ett jakande svar tillbaka. Det är Jorunns lillasyster som tagit kontakt.

Det visar sig att Jorunn och hennes systers pappa också är Rogers pappa.

Roger lutar sig bakåt i stolen och tar en rejäl slurk av sin pilsner. När den första chocken lagt sig tänker han: "Jösses, två nya systrar. Det är ju ändå ganska häftigt!"

Mycket att ta in

Jorunn vet ännu ingenting. Tre dagar senare, på måndagen, ringer hennes mobil. Det är mamma. Jorunn och hennes sambo bor i Skien och Jorunn är hemma med minsta pojken som fått vattenkoppor.

– Är du på jobbet? Är det någon hos dig? frågar hennes mamma.

Hon går rakt på sak:

– Du har en bror, säger hon.

Tusen tankar snurrar runt i huvudet på Jorunn.

– Har jag en bror? Vem är det? frågar hon förvirrat.

Rogers namn flyger genom etern och träffar hennes öra.

Inte nog med att hon plötsligt fått en bror, denne bror är dessutom Roger som hon har känt under hela sin uppväxt och som hon festat ihop med i ungdomen. Det är mycket att ta in på en gång.

– Hur i hela friden tänkte ni? Tänk om vi hade haft sex med varandra? säger Jorunn till sin mamma.

Så mycket mer klarar inte mor och dotter att säga till varandra. Det är inte lätt för någon av dem.

Jorunn lägger på och sätter sig omtumlad ner. När hon samlat sig lite skickar hon ett sms till Roger:

"Jag anar att du också tycker det är konstigt, men du ska veta att min dörr är vidöppen. Jag hoppas vi kan knyta nya, nära band."

Dagen efter dyker Roger upp till middag hemma hos Jorunn med blommor i famnen. De sitter och pratar timvis.

Det är stort att få ett syskon – oavsett när i livet det sker! Roger och Jorunn har mycket tid att ta igen och är fast beslutna att göra allt vad de kan!

Hittar likheter

Vi träffar Jorunn och Roger i Skiens centrum, på kaféet där hon jobbar. Här sitter två gamla goda vänner som för drygt ett år sedan fick veta att de dessutom har en gemensam pappa. Roger trodde att han bara hade bröder. Och Jorunn trodde att hon bara hade en syster.

Jorunn vänder sig mot Roger:

– Ni är så lika, du och vår pappa, säger hon och granskar sin bror.

– Ja, de säger det, svarar Roger.

Han fick aldrig träffa sin biologiska far som dog i december 2011. Men Jorunn kan se att Roger har ärvt mycket från sin pappa.

– Du går till och med på samma sätt som han gjorde. Det är så lustigt, säger hon.

– Och vet ni vad? Första gången jag kom hem till Roger så hade han en likadan kaffebryggare som jag. "Har du fått den i present", frågade jag. "Nej, jag har köpt den själv", svarade Roger. Själv fick jag min av pappa.

Jorunn ler.

– Det finns så många likheter. Ibland måste jag nypa mig själv i armen. Han älskar nämligen att retas, precis som pappa gjorde.

– Du kan inte förvänta dig att allt ska gå smärtfritt, svarar hennes bror torrt.

Vad tänker ni om att det gick så lång tid innan ni fick veta sanningen?

– Först blev jag fruktansvärt arg. Därefter ledsen, säger Jorunn.

Hon tänker på alla år som gått utan att hon visste att hon hade en bror.

– Det är förlorade år, säger hon.

– Men det leder inte till något gott att se tillbaka och ha onda tankar om det vi inte kan göra något åt, säger Roger.

Jorunn nickar.

– Vi bestämde oss snabbt för att se framåt. Emellanåt kommer ändå de onda tankarna, men de varar inte länge.

– Det har nog varit svårare för dig som känt att något saknas och letat efter något utan att veta vad det var, säger Roger.

– Ja, jag har alltid letat. När jag var liten hotade jag med att packa min väska och dra, säger Jorunn med ett skratt.

– När jag äntligen fick reda på att jag har en bror tänkte jag: "Aha, det var så det var!" Inte förrän jag fick veta om Roger föll alla bitarna på plats.

När sanningen kom i dagen 2015 hade ryktena redan cirkulerat i många år. Roger berättar att det för 12–13 år sedan fanns en släkting som antydde att pappan som Roger växte upp med egentligen inte var hans far.

– Men det var fest och alkohol fanns med i bilden, så det motades bort. Sedan hörde jag inte mer snack om det och glömde det, säger Roger.

Efter en liten paus fortsätter han.

– Det har säkert varit tungt för dem att hålla hemligheten. Tänk att hålla det dolt i så många år.

– Och tänk så konstigt det måste ha varit för min pappa när han såg dig, som är så lik honom, säger Jorunn.

– Vi är båda lika barnsliga! säger de.

Världens största gåva

Var ni någon gång förälskade i varandra?

– Nej, lyckligtvis inte.

Jorunn och Roger tittar på varandra och ler. Vissa upplevelser från barndomen är lättare att förstå, nu när de vet sanningen.

– Jag minns att jag så gärna ville vara med i skolorkestern, där Roger redan var med. Pappa lät mig inte och skickade mig till orgelskola i stället. De försökte hålla oss åtskilda så gott de kunde. Pappa hämtade dessutom alltid mig och mina väninnor när vi varit på fest. Det var nog ett sätt att försöka hålla koll.

Nu finns det inte längre något som kan skilja bror och syster åt.

– Vi har fått ett nära och gott förhållande det dryga året som gott. Vi har väldigt kul ihop och är precis lika barnsliga båda två.

– Och så är jag ju plötsligt morbror! jublar Roger.

– Och jag faster!

Jorunn ler.

– Även om det ibland är tungt att tänka på att det gick 42 år, känner jag att jag haft en väldig tur. Att få Roger som bror är världens största gåva. Förhoppningsvis har vi minst 42 år till framför oss. Dem ska vi använda på bästa sätt!